Mikaela tog revansch och blev accepterad som idrottare igen
Från elitsimmare till boxare i världsklass. Mikaela Lauréns liv har genom åren bjudit på såväl kärlek och guld som käftsmällar och bakslag.
Mikaela Laurén var tidigt en liten vinnarskalle, uppväxt i en idrottsintresserad familj. Hon började simma med Stockholmspolisens idrottsförening som treåring och tog sin första medalj när hon var sex år.
Vid 18 rekryterades hon till University of Nebraska–lincoln i USA, där hon studerade och simmade i fem år.
Pappa var gammal bodybuilder, mamma simmade som ung, och alla syskonen ägnade sig åt sport. Men ingen gick så långt som Mikaela, som tog 16 Sm-guld och satte tre svenska rekord i simning innan hon lade av. Då hade hon även fyra försök att bli uttagen till OS bakom sig.
År 1996 slog hon ett 18 år gammalt svenskt rekord med nästan två sekunder, en prestation som ledde till att förbundskaptenen nominerade henne till OS. Men Os-kommittén nekade med hänvisning till att Mikaelas tid inte skulle räcka till en A-final, rekord eller ej. Därmed förbyttes lycka i tragedi över en dag.
– Det är fortfarande en tagg i hjärtat. Det gör särskilt ont för jag tycker egentligen att jag var värd att vara med på ett OS. Och jag tror att det hade gett mig en extra skjuts att fortsätta och nå ännu större framgång.
Nu blev hennes främsta internationella merit en sjundeplats i VM i Rio de Janeiro. När hon lämnade simningen följde en lite rotlös tid då hon sökte efter ett nytt sammanhang att ersätta den uppslukande simningen med. Hon fann boxningen, men innan hon hann börja satsa på allvar åkte hon på en riktig knockout. Hon dömdes för att ha förvarat dopningspreparat åt en kriminell organisation som sedan sålde dessa på nätet, och fick ett fängelsestraff.
Där skulle nog luften ha gått ur för somliga. Men Mikaela Laurén greps av en ny beslutsamhet under fängelsetiden.
– Jag kände att jag inte ville bli ihågkommen så där. Då började drömmarna växa fram, att när jag kommer ut så vill jag lyckas inom boxningen.
Revanschlusten gav extra motivation. Hon började plugga och dessutom leda träningspass för de andra internerna.
Hon märkte att hon hade talang för att instruera och motivera till att träna och må bättre, och bestämde sig för att bli personlig tränare när hon blev fri igen. Då började hon också träna boxning ”till 110 procent”, som hon säger.
– Allt negativt kan man hitta något positivt i. Utan den inställningen hade det kanske inte varit lika viktigt för mig att lyckas.
Inställningen har hon med sig från barndomen, säger hon. Att aldrig ge upp, att alltid avsluta det man har påbörjat.
– Jag har aldrig varit en quitter, en som lägger av.
Hon var över 30 år när hon gjorde sin första boxningsmatch. Några år senare, 2010, tog hon sin första Vm-titel. Sedan dess har hon erövrat fem till, bland annat Wbc-titeln 2014, på en gala hon själv arrangerade i Västerås. Samma år blev Mikaela Laurén nominerad till Jerringpriset; en stor händelse för någon som tidigare hade känt sig lite som en outsider.
– Då blev jag för första gången accepterad av svenska folket för mina idrottsprestationer, kändes det som, och fick en inbjudan till Idrottsgalan.
Att hon stod som arrangör den gången var inget nytt. Fem gånger har Mikaela fått ordna egna galor för att de över huvud taget skulle bli av. Ett slitsamt göra, men samtidigt tillfredsställande. Erfarenheterna kom väl till pass 2018, när hon gifte sig med sin Peder och själv fixade hela bröllopsplaneringen.
– Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi har fått en magisk film från bröllopet, och jag och min man tittar ofta på den och bara njuter av vår stora dag. Den var perfekt.
Året därpå lade Mikaela Laurén boxningshandskarna på hyllan. Numera arbetar hon som personlig tränare och föreläser om sin livsresa. Men spänning och tävlingsmoment vill hon fortfarande gärna ha i livet. Mikaela har precis tagit racinglicens och har skapat ett team ihop med Roddy Benjaminson (gladiatorn Hero i ”Gladiatorerna”).
– Jag har aldrig varit rädd för att våga testa nya saker och anta nya utmaningar.
” Allt negativt kan man hitta något positivt i. Utan den inställningen hade det kanske inte varit lika viktigt för mig att lyckas
Mikaela Laurén