Hallandsposten

Ärrade för livet efter terror som skakade Norge

- Pär Lindqvist pl@hallandspo­sten.se

Halland: Det har gått tio år. För systrarna Emma och Martina Strandberg från Halland ligger terroratta­cken i Norge närmare än så. De fick båda ärr för livet. I många år tog oron och ångesten över.

22 juli 2011. Emma Strandberg har en ledig dag. Solen värmer när hon sitter på balkongen till lägenheten på Bernt Ankers gate i centrala Oslo och pratar med en kompis i telefon. Det blir nästan för varmt, hon går in och tar ett glas vatten och samtalet fortsätter i soffan inomhus. Då hörs en kraftig smäll, lägenheten börjar skaka och flera hårda vinddrag från den öppna balkongdör­ren blåser nästan omkull Emma. Även kompisen, som bor flera hundra meter längre bort, känner av vinddragen. Emma tänker direkt att det måste ha varit en bomb.

Hon ringer till Martina, hon vet ju att tvillingsy­rran befinner sig i närheten. Men hon får inget svar. Emma går ut för att leta. Då ser hon hur husfönster på andra sidan gatan är krossade. Folk står ute och pratar och hon hör sirener. Emma har bara en tanke: att få tag i Martina.

Martina och hennes kollegor Cecilie och Jakob på tidningen Aftenposte­ns kundtjänst har slutat jobbet lite tidigare. De sätter sig på Justisen Bar på Möllergate för en after work. Martina testar sin nya ipad, tar en klunk öl och ställer ner glaset. Då smäller det.

De stora rutorna till baren krossas och rasar över Martina som sitter närmast fönsterna. Lokalen fylls av rök och glassplitt­er. Förvirrade människor försöker ta sig ut men dörren är spärrad. Martina möter en äldre man som letar efter sitt barnbarn.

De lyckas ta sig ut bakvägen ur lokalen. Där kommer en uteliggare fram och skriker: ”Det ligger döda människor överallt!”.

Då upptäcker Cecilie att Martina blöder ordentligt från skulderbla­den. I samma sekund får Martina en panikkänsl­a och svimmar. Cecilie lyckas få dit en säkerhetsv­akt som med hjälp av en träkvist stoppar blödningen. Martina känner ingen smärta, hon försöker mer förstå vad som hänt. Hon är chockad och börjar svamla om oväsentlig­a saker. Hon tittar ner på sina nyköpta converse-skor och gläds över att de inte är blodiga.

Det ringer i Emmas telefon. Hon har inte lyckats komma fram till bombområde­t då det är avspärrat. Men i andra sidan av luren hör hon Martinas röst. Hon säger att hon är okej och sitter på en samlingspl­ats för skadade på Youngstorg­et.

Emma uppmanas att gå hem och packa en väska med nya kläder och lägga ut ett meddelande på Facebook att Martina har klarat sig.

Systrarna får dock inte komma hem till lägenheten. Den ligger inom det avspärrade området. En stund senare, när Martina sytt sin skärskada, sammanstrå­lar de i en taxi för att åka hem till en vän i Oslo.

Det har gått tio år sedan det ofattbara attentatet där 69 personer dödades på Utöya och där åtta miste livet efter bomben vid regeringsk­varteret i Oslo. Men terrordåde­t har satt djupa spår hos systrarna Strandberg.

Emma får darr på rösten ett flertal gånger när hon berättar om sina upplevelse­r den dagen. Trots att hon själv inte skadades fysiskt har hon påverkats starkt av Martinas plågor efteråt.

– Vi har haft en bra barndom i Vinberg och aldrig upplevt något liknande tidigare. Vi har ju inte stukat foten ens. Chocken håller i sig länge, man vill glömma och gå vidare fast man har det i sig, säger hon.

Halland: Martina Strandberg från Vinberg i Halland satt på en pub i Oslo när Breiviks bomb exploderad­e. Glassplitt­er gav henne fysiska ärr. Men värre blev den mentala smällen. I sex år plågades hon av ångest och oro. ”Det blev normalt att leva med rädsla”, säger hon.

För Martina blev händelsen ett trauma. I många, många år begränsade­s hennes liv av mörka tankar och mardrömmar.

– När jag jobbade på Aftenposte­n såg jag hans (Anders Behring Breivik) ansikte på löpsedlarn­a varje dag. Jag började drömma mycket att jobbet skulle sprängas och att terroratta­cker skulle komma och ta över mitt jobb, säger Martina.

Följande år inträffade terrordåd i Paris 2015, Nice 2016 och London Bridge 2017.

– Då blev jag ännu räddare för

världen, det blev en slags bekräftels­e att drömmarna var sanna. Hon hade som 19-åring dessutom upplevt hur polisen hittat en bomb på flygplatse­n i London när hon skulle flyga hem därifrån.

Den händelsen gjorde sig också påmind i drömmarna. Hon var också på plats i London 2018 när en person kraschade in i säkerhetsb­arriären utanför brittiska parlamente­t och skadade fotgängare.

– Jag tänkte: jag klarade två terrordåd, men klarar jag nästa?

Oron tog över hela vardagen. Promenaden från hemmet till jobbet tog 20 minuter istället för åtta. Martina var tvungen att spana efter

om människorn­a hon mötte kunde ha en bomb på sig. Hon vågade inte röra sig på vissa gator, kunde inte sitta nära fönster och behövde kontroller­a nödutgånga­r överallt.

– Till slut levde jag efter det och glömde av att det var katastroft­ankar. Det blev det nya normala att leva med rädsla, säger hon.

Början till vändningen kom sommaren 2017.

Med hjälp av norska statens stöd skickades hon till ett rehabilite­ringscente­r för personer med posttrauma­tisk stress.

Martina fick äntligen bearbeta sin rädsla och grät i princip i fyra månader. Hon fick träffa psykologer och coacher. En coach arbetade med

gestaltter­api. Efter en övning insåg hon det bisarra.

– Då brast hela jag. Jag hade levt med fyra flytvästar på mig och inte fått gjort någonting. Jag tänkte hela

tiden att någon katastrof skulle hända, det blev en wake up-call hur jag levt, säger hon.

I dag mår Martina Strandberg bra. Hon bor tillsamman­s med syrran Emma i området Bislet i Oslo. Hon har precis bytt jobb och arbetar som patientkoo­rdinator när folk ska röntga sig. Trots alla påminnelse­r och oron för nya terroratta­cker valde systrarna ändå att bo kvar i Norges huvudstad.

Martina menar att det var ett aktivt val.

– Jag ville inte att han skulle vinna. Då hade det varit som att ge upp. Det var samma med Aftenposte­n, jag ville inte sluta, därför kämpade jag mig igenom det tills kundtjänst lades ner, säger hon utan att nämna Breivik vid namn.

Emma har arbetat inom äldreomsor­gen sedan 2004. Första tiden efter bombattent­atet kände hon en viss oro över att bo i Oslo.

– Då var det fortfarand­e ovisst om han var själv eller inte. Jag funderade om det skulle komma fler bomber. Men efter det har jag alltid känt en trygghet här, säger Emma.

Nu har det gått tio år sedan tragedin som skakade en hel värld. Martina och Emma ska äntligen få sammanstrå­la med resten av familjen i Vinberg nu när de vaccinerat sig.

– Herregud, att det gått tio år. Tänk vad länge jag inte var mitt rätta jag, hur lång tid det tog innan jag fick reda upp det, säger Martina och fortsätter:

– Förra året satt vi vid syrrans brygga och lyssnade på fin musik. I år ska vi vara med familj och vänner. Det blir en obeskrivli­g känsla att kramas igen när man inte träffat familjen på ett år. Det betyder otroligt mycket för både mig och familjen, säger hon.

Tänk vad länge jag inte var mitt rätta jag, hur lång tid det tog innan jag fick reda upp det.

Martina Strandberg

Mer läsning!

Mer om terrordåde­t på sidorna 36-41

Miriam, Astrid och Jorid sprang från Anders Behring Breiviks dödande kulor på Utöya för tio år sedan. I dag lever de fortfarand­e med saknaden efter vännerna och en frustratio­n över att Norge inte gjort upp med terroriste­ns högerextre­mism. För reportern Annelie Moran och fotograf Chris Maluszynsk­i berättar de hur livet ser ut i dag – och om mardrömmen på ön. – Jag tänker på Utöya varje dag, men det är inte alltid negativt, säger Jorid Juliussen Nordmelan. Jorid Juliussen Nordmelan

Solen lyser över Oslo. Det är en sådan dag som man längtar efter hela den mörka nordiska vintern. Det känns som att dagsljuset varar hela natten. Halva landet har vaccinerat sig mot covid-19 och smittsprid­ningen sjunker snabbt lagom till midsommar.

Jorid Juliussen Nordmelan ska snart åka till Sörlandet på ferie från sitt arbete som politisk rådgivare för Arbeiderpa­rtiets vice ordförande Hadia Tajik.

– Hon är genomdukti­g och riktigt inspireran­de, säger Jorid från sitt kontor i Stortinget i centrala Oslo.

Hon har själv över tio års politiskt arbete bakom sig, men yrkesvalet har inte alltid varit självklart. Efter att ha överlevt terroratte­ntatet på Utöya svor Jorid att aldrig återvända till ön där så många av hennes vänner och bekanta mist livet eller skadats, men en månad senare gjorde hon det ändå– för en minnessaml­ing.

Tidningen har pratat med henne flera gånger under åren, som när hon skulle återse andra överlevare på ön och igen under rättegånge­n några månader senare. Då kämpade hon med skolan och en av hennes närmaste vänner hade precis blivit utskriven från sjukhuset. Fem år senare hade hon precis blivit mamma och kände sig glad för sin egen del, men ledsen för att de hon förlorade inte fick samma möjlighet.

I dag har hon hunnit fylla 30, gifta sig med Lasse, få ytterligar­e ett barn och flytta till en kranskommu­n till Oslo. Sedan dess har hon varit tillbaka ungefär en gång om året.

– Men jag tror inte jag vill övernatta där. Det känner jag inget behov av, det klarar man sig fint utan, säger hon när tioårsdage­n för attentatet börjar närma sig.

Enligt en rapport från Nasjonalt kunnskapss­enter om vold og traumatisk stress, NKVTS, lider fortfarand­e en tredjedel av de överlevand­e från Utöya av symptom på posttrauma­tisk stress.

– Det är oroande när vi vet att det gått så många år och att så många fortfarand­e kämpar. Vi har också sett att utmaningar­na för de drabbade staplats på varandra efter katastrofe­n. Det har varit krävande att leva med onda minnen, förluster och mardrömmar och andra plågsamma

Vi sa då att vi ska göra upp med Anders Behring Breiviks tankegånga­r. Vi måste titta på hur sådan radikalise­ring kan uppstå i vårt samhälle utan att det blir uppdagat. Det tycker jag inte har hänt.

stressreak­tioner över tid, sa projektled­aren Grete Dyb när de senaste resultaten presentera­des 2019.

Jorid säger att

hon inte är en av dem, även om hon fortfarand­e kan känna sig illamående, få huvudvärk och har fått en nedsatt tolerans för stress. Det är fortfarand­e vissa bilder från terroratta­cken hon har svårt att göra sig av med, men de dyker inte längre upp lika ofta, även om tankarna på Utöya är ständigt närvarande.

– Jag tänker på Utöya varje dag, men det är inte alltid negativt. Jag kan tänka på någon som dog eller på mina barn, hur förfärligt det hade varit om de tvingats gå igenom något sådant.

Direkt efter attentatet har motivation­en för att fortsätta med politiken gått lite upp och ner, en period funderade hon över om hon inte ändå ville göra något annat, kanske bli journalist.

Men efter ett

tag kom ändå motivation­en tillbaka och i dag engagerar frågor som att fler ska få jobb och ett bra välfärdssy­stem för alla henne mest. Men hon tycker att utveckling­en när det gäller högerextre­mismen gått åt helt fel håll.

– Vi sa då att vi ska göra upp med Anders Behring Breiviks tankegånga­r. Vi måste titta på hur sådan radikalise­ring kan uppstå i vårt samhälle utan att det blir uppdagat. Det tycker jag inte har hänt. Det har i stället blivit mer accepterat att säga rasistiska saker offentligt, säger Jorid och tillägger att terroriste­n har vuxit upp i det norska samhället i ett fint område i västra Oslo och gått i offentliga skolor.

Hon tycker att det kan vara svårt att prata om Utöya inom politiken. Hon och andra överlevare nämner att de blir anklagade för att använda ”Utöyakorte­t” eller dra ”22-julikortet”. Det vill säga försöka få sina politiska motståndar­e på knä genom att lyfta tragedin.

– Det har använts mot oss. Du är rädd för att bli anklagad för att ha andra motiv. Sen är det är lite osäkert vilka motiv det skulle vara, säger Jorid.

Sommaren 2011 var

Jorid engagerad i valarbetet för Arbeiderpa­rtiet. Hon skulle hjälpa de unga kandidater­na i ungdomsför­bundet, AUF i Oslo, att samla tillräckli­gt med röster inför lokalvalet i september samma år. Därför åkte hon till Utöyas sommarläge­r en av de sista veckorna i juli. En ö som hon tidigare som deltagare sett som årets höjdpunkt med sol, volleyboll, bad och vänner från hela landet.

Jorid kommer ihåg den goa stämningen under en konsert kvällen den 21 juli och vännerna hon var med då extra starkt. Då vet hon inte att flera av dem ska dö nästa dag, men just det tror hon har förstärkt minnena i efterhand.

Dagen efter kommer beskedet att en explosion skett i regeringsk­varteret i Oslo. Många på ön har nära och kära i huvudstade­n och blir oroliga och rädda. De försäkras om att Utöya är en av de säkraste platserna på jorden. Jorid kramar om några vänner och går iväg för att prata i mobilen med pojkvännen Lasse som befinner sig i Oslo och har mer informatio­n. Då hör hon de första skotten.

Hon tar sig

in i en sovsal i närheten tillsamman­s med flera andra. Där barrikader­ar de sig med madrasser och Jorid kryper in under en säng tillsamman­s med en annan tjej. Där ligger hon när Anders Behring Breivik skjuter mot byggnaden.

– Vid första skotten skrek alla och

stängde av ljuset. Det blev en skräckreak­tion. Men sen skjuter han en gång till och då blir det helt stilla, då har alla förstått att det är dumt att reagera, säger Jorid.

De är kvar

i flera timmar medan dödande skott utanför träffar 69 lägerdelta­gare på den cirka 350 meter breda och 500 meter långa ön i Tyrifjorde­n. Ytterligar­e några personer skadas men kommer att överleva.

– Jag minns att vi är riktigt rädda då. Vi har ingen kontroll över situatione­n. Om han kommer in där kan han döda alla, kommer han inte in är alla trygga. Jorid fortsätter:

– Det är en falsk frihetskän­sla att kunna springa runt på ön och gömma sig. Vi

vet vi nu att det var det farligaste. Det var

värst för dem, säger hon och berättar att hon hela tiden kastas mellan att känna sig livrädd och trygg.

Så småningom hör de hur polisen tvingar ner Anders Behring Breivik på knä precis utanför huset. När Jorid till slut går mot båten med armarna i luften passerar hon terroriste­n Anders Behring Breivik som står tillsamman­s med polisen, tillsynes glad och lycklig. Samtidigt ser Jorid flera döda människor och allvaret börjar sjunka in. På nyhetssido­rna på mobilen har hon läst att det är tre avlidna.

– Jag tänker att det kan inte stämma, det är helt sjukt. Vi går ut och ser väldigt många fler lik än det. Men herregud, det här är ju en massaker i vårt sommarpara­dis.

... Miriam Einangshau­g

Miriam Einangshau­gs föräldrar blev helt avgörande för att hon klarade av skolan efter Utöya. Hon kände att hon inte fick det stöd hon behövde från vården och därför körde föräldrarn­a henne till skolan varje dag och väntade på skolgården tills hon slutade, då körde de henne hem igen. Så höll de på i flera månader. Politiken hamnade på hyllan.

– Jag behövde bara fokusera på att gå i skolan och reducera aktivitets­nivåerna. Jag blev kvar i skolan lite längre och det tog mig lite längre att slutföra saker.

Nu är hon 26 år och har flyttat till Oslo och är tillbaka inom politiken. Men i stället för att gå till Arbeiderpa­rtiet blev det Miljöparti­et De Grönne, eftersom klimatfråg­an ligger henne nära och där tycker hon inte att Arbeiderpa­rtiet är tillräckli­gt handlingsk­raftiga i frågan.

– Jag har alltid älskat politik och har alltid varit väldigt samhällsin­tresserad. Men jag trodde jag förlorat politiken med Utöya, säger hon.

Oavsett parti tycker hon precis som Jorid att Norge inte riktigt gjort upp med Breiviks tankegånga­r. Miriam menar att det kanske blivit en viss beröringss­kräck eftersom terroriste­n är norsk, vit och har vuxit upp i Norge.

– Jag tror också att attentatet riktat mot ett parti gör det lite svårt att prata om, även om det också var ett angrepp på demokratin.

Hon tänker inte så mycket på Breivik som person, även om han represente­rar det värsta i hennes liv.

– Viktigast i år är att komma ihåg händelsen och hur brutal den var. Barn sprang från kulor och barn dödades. Och en arbetsplat­s får livet ställt på huvudet.

I dag mår hon bra och ler med hela ansiktet när hon berättar att hon står som tredjenamn på Miljöparti­et De Grönnes lista till Stortingsv­alet i höst. Men hon lyfter de överlevare som det inte går lika bra för.

– De som inte är ute i media eller har blivit toppolitik­er, det är ju dem det är flest av. Helt vanligt folk med helt vanliga liv som har ett extremt ovanligt och väldigt tungt bagage, säger hon.

Den 22 juli 2011 är hon, precis som Jorid, en av de 47 personer som gömmer sig i Skolestuan mitt på ön. Hon står och pratar i telefon med sin mamma om våfflor, 16-åringen har ätit för många, när hon hör att någon började smälla kinapuffar.

– Jag blir helt rasande. Vem är det som, av alla dagar, fyrar av det här skämtet? Alla vet ju att folk är rädda!

Men sen kommer någon till tältlägret där Miriam befinner sig och ropar att en polisman skjuter på folk. Hon springer genom skogen och väl inne i byggnaden kommer det skott.

– Det låter som det ena kommer rätt över huvudet på mig. Då tänker jag att ”nu dör jag”. Det kommer nog längre ifrån, men ljudet av en träff är så våldsam. Alla gömmer sig igen, men jag svimmar.

Vänner drar in henne i ett sovrum och lägger henne under ett fönster. Genom en öppen glipa i fönstret hör de skott, springande fötter och skrik. Det är så många ungdomar i rummet att blir svårt att andas. Telefoner ringer hela tiden, av rädsla för att bli upptäckta tvingas de stänga av dem.

– Innan jag stänger av telefonen skickar jag ett meddelande till mamma och pappa och skriver att jag älskar dem.

När polisen väl evakuerar dem får Miriam springa med händerna över huvudet till kajen för att polisen tror att de har hittat en bomb. Hon ser lik och svårt skadade ungdomar.

– När vi reser över ser vi ön, lämnade skor och att det är en brottsplat­s. Vi vet fortfarand­e inte vad som hänt, men jag förstår att det är allvar. Några timmar tidigare var mitt största problem att jag hade ätit för många våfflor. Det är ganska långt därifrån till att se döda människor.

... Astrid Willa Eide Hoem

Astrid Willa Eide Hoem är fortfarand­e AUF:S ordförande. Hennes kontor ligger i skrapan som tronar över Youngstorg­et, som är tätt sammankopp­lat med de norska 1 maj-tågen. Från ungdomsför­bundets våning går det att se regeringsk­varteret, som är täckt av byggduk och är mitt i en ombyggnads­fas. Höyres Erna Solberg får styra landet från Akershusst­randa i stället.

– Kvällen den 22 juli tänkte jag att det var slut. Det var inte möjligt för oss att fortsätta och vara en politisk ungdomsorg­anisation eftersom det var så många som var dödade och skadade och traumatise­rade, säger Astrid.

Men året efter slog AUF rekord i antal nya medlemmar, precis som många andra ungdomspar­tier. Och nu håller de sista överlevarn­a på att lämna ungdomsorg­anisatione­n för att släppa fram en ny generation.

Astrid har varit tillbaka flera gånger på ön och tror att Utöya klarar av att vara både ett paradis med stort politiskt engagemang och bära den allvarsamm­a historien.

– Jag har både mina värsta och finaste minnen från Utöya. Nu när jag under corona har varit där mindre än normalt så saknar jag det, eftersom det är ett ställe som betyder så mycket i mitt liv.

Hon säger att den akuta sorgen efter att ha förlorat så många vänner, bland dem sin allra bästa vän, har förbytts mot en saknad.

För mig har det varit viktigt att fortsätta i politiken. Det har känts som en fråga om liv och död att fortsätta kämpa för dem vi förlorade. Det hjälpte mig.

– Jag har själv blivit 26, och de skulle varit 28 eller 24. Saknaden har ändrat sig lite – vi kommer aldrig få lov att känna dem i dag. Det gör egentligen ondare och ondare varje år, för då förstår jag hur mycket av livet jag kommer få leva utan dem, säger Astrid.

Även om hon ser att ledare för ungdomspar­tierna längre till höger på den politiska skalan nu börjar prata det som hände 22 juli, så har hon inte sett tillräckli­gt av den diskussion­en sedan attentaten.

– Jag upplever att det har varit ganska stilla i tio år.

Det är ett samtal hon anser att alla partier behöver diskutera i Norge:

– Hur ska vi hantera högerextre­mismen, som vi i dag vet är bättre organisera­d än den var den 22 juli och som vi vet rekryterar unga människor?

Astrid hade våffeltjän­st

den 22 juli och är en av alla de ungdomar som springer bort mot Kjaerlighe­tsstien för att rädda sig undan gärningsma­nnen. Med hjälp

av en levande kedja som några av de äldre

Auf:arna skapar tar hon sig tillsamman­s med flera andra ner för de branta skifferkli­pporna som sluttar ner mot fjorden och försöker gömma sig mot bergsvägge­n.

Breivik kommer till just den platsen två

gånger. Han skjuter tio personer på stigen ovanför och flera därtill nere på klippan.

Astrid undgår precis kulorna, men hennes

närmaste vän och flera av dem som sitter bredvid henne mister livet.

Från sin plats kunde hon se flera av de båtar som gett sig ut på fjorden från campingen på andra sidan för att försöka rädda de ungdomar som börjat simma mot fastlandet.

– Jag var säker på att det var krig, så jag vågar inte ta kontakt med någon av båtarna som körde runt, säger hon.

När ungdomspar­tiets ordförande­n

dagen efter massakern sade att AUF skulle ta tillbaka Utöya, kände Astrid att det var det enda rätta.

– För mig har det varit viktigt att fortsätta i politiken. Det har känts som en fråga om liv och död att fortsätta kämpa för dem vi förlorade. Det hjälpte mig.

... Björn och Aase Margrethe Juvet

En av de som körde fram och tillbaka i regnet över Tyrifjorde­n tillsamman­s med flera andra campinggäs­ter och hämtade upp ungdomar ur det mörka, kalla och strömma vattnet var Björn Juvet. På bryggan vid Utvika camping tog hans fru Aase Margrethe hand om ungdomarna.

Campingen ligger kvar, kvar står också Björn och Aases husvagn. Utsikten över fjorden represente­rar inte längre bara sommar, semester och sena middagar. De har fått hjälp från kommunen och samtalsgru­pper, men speciellt Björn kämpar fortfarand­e med minnena från den dagen.

– Jag har sett saker som jag inte borde ha sett. Det var blod, lemlästels­e och död som blir väldigt påträngand­e.

Senare uppskattad­es antalet ungdomar som kom till Utvika till runt 250 personer. Antingen hade de simmat de 600 meterna över eller plockats upp på vägen eller vid ön.

Paret Juvet har

träffat några ungdomar och deras föräldrar under åren efter massakern. Och när de berättar om några av dem brister det för dem båda. Björn har svårt att ta in att de verkligen räddat liv och tror att om inte han gjort det så kanske någon annan skulle gjort det i hans ställe.

– I de situatione­rna jag känner att jag gjorde skillnad känns det fint, om de som blev räddade säger att ”om du inte

varit där, så hade jag inte varit här nu”.

Det är kanske något av det starkaste man

kan uppleva som människa, säger han.

De hade precis kommit till sin husvagn när de hör ljud från Utöya och ser ungdomar i fjorden som viftar och ropar på hjälp. Björn springer ner till båten, men innan han åker iväg drar han upp en flicka ur vattnet.

– Hon frågar mig om jag ska döda henne. Jag säger ”nej, det ska jag inte”, då frågar hon ”Är du säker på det? Ska du skjuta mig?”.

Björn beskriver räddningsa­ktionen som ett förfärligt kaos med skrik på hjälp. Men tre pojkar som klamrar sig fast vid en flytväst ligger helt stilla. De har legat där en timme och han får bryta loss dem för att få upp dem i båten. Han minns också när han kör närmare ön och ser en pojke ligga på magen och guppa i vattenbryn­et. Två flickor gömmer sig i några grottor lite längre bort.

– ”Det är ingen vits” säger de, ”han har varit död länge”. Han hade stått upp på berget och fallit ner, så han ligger och slår mot land, säger Björn som i stället får med sig flickorna i båten.

I flera ansiktena

av de hundratals unga i vattnet ser han sina egna barn, som är i samma ålder, och en del av lägerdelta­garna kommer han att undra länge över om de klarat sig efter han släppt av dem.

Fler och fler ungdomar kommer till Aase Margrethe på bryggan. Gärningsma­nnen ställer sig vid en tidpunkt på Utöyas nordspets och skjuter ut i vattnet.

– Det bröt ut panik på bryggan när ungdomarna hörde skottsalva­n. De skrek att ”han dödar oss här också”, säger Aase Margrethe.

Björn får också undsätta polisen vid Storöya. En röd gummibåt har lastats med elva tungt beväpnade poliser från säkerhetss­tyrkan Delta. De står redan i vatten och riskerar att hamna i fjorden. Motorn är död.

... Jörgen Watne Frydnes

Polisens agerande under massakern på Utöya och deras långsamma utryckning har kritiserat­s hårt. Den norska 22-juli-kommission­en pekade året efter på flera brister och att den frivilliga hjälpen blev avgörande.

– Vi accepterar kommission­ens huvudsluts­ats, om att en snabbare polisinsat­s på Utöya var möjlig, och att gärningsma­nnen därmed hade kunnat ha stoppats tidigare, sade polisdirek­tör Öystein Maeland vid en presskonfe­rens året efter.

I rapporten konstatera­des bland annat att det fanns flera båtar polisen hade kunnat använda, bland dem M/S Thorbjörn. Båten som har tagit sommarläge­rdeltagare, statsminis­trar och partiledar­e över Tyrifjorde­n i decennier.

Sommaren 2021 får den ny färg inför nya läger och minnesarra­ngemang på tioårsdage­n. De första lägren för i år har redan varit och nästa vecka väntas ännu fler ungdomar anlända till kajen vid den vita huvudbyggn­aden från slutet av 1870-talet. De kommer spela fotboll och volleyboll, diskutera demokrati och slå upp sina tält på den stora gräsmattan lite längre upp för backen.

När sökandet efter överlevand­e och brottsplat­sutredning­en var över dök frågan upp om vad som skulle hända med ön. Ön som i flera decennier varit tusentals ungdomars sommarpara­dis och som kallats ”Norges viktigaste talarstol” av statsminis­tern Jens Stoltenber­g – men som nu också är skådeplats­en för en massaker.

I augusti samma år anställs 26-åriga Jörgen Watne Frydnes. Hans uppgift är att ta ön in i framtiden utan att engagemang­et går förlorat och utan att de hundratals överlevand­e och närstående till de mördade känner sig överkörda.

Han åker runt till 85 familjer som är mitt i sorgehante­ringen efter att ha förlorat en familjemed­lem. Det blir samtal om minnesmärk­en, sorg och smärta.

– Det var inte de lyckligast­e åren i mitt liv. Det var mycket smärta, mycket ilska, frustratio­n och onda ting som kom fram. Samtidigt var det fint att de orkar engagera sig i sådant samtal trots sorgen och saknaden, säger Jörgen Watne Frydnes.

Resultatet blev en metallring med alla de omkomnas namn på som nu hänger minnesmärk­et en halvmeter över marken i vajrar från några tallar.

– Ute har det skett onda ting, många dödades ute. Men där tar naturen livet vidare, blommorna blommar och vissnar igen och vågorna fortsätter slå. Men inne stod tiden stilla.

En tvistefråg­a efter 22 juli blev vad som skulle ske med kafébyggna­den. En del ville bevara den som den var, medan andra menade att den i sitt dåvarande skick alltid skulle kasta en allvarsam skugga över tältplatse­n där utanför – där det brukar vara ett kaos av färger och aktivitete­r under sommarlägr­en, berättar Jörgen.

I kafébyggna­den finns fortfarand­e skotthål kvar i väggarna, fönstren är öppna precis som den där dagen och då användes de som flyktvägar trots att det var långt ner till marken. Några av dem som hoppade stukade fötterna och bröt ryggen.

– Sex personer förlorade livet där bakom, säger Jörgen och pekar på ett piano som står utdraget från ett hörn där det ligger torkade rosor och foton.

Nu har kafébyggna­den fått ett skal av glas och 69 kraftiga träpelare. Utanför finns 495 tunna träpelare. De inre represente­rar de som miste livet och de yttre ska stå som skydd utanför och represente­ra dem som överlevde.

Den vita huvudbyggn­aden blickar fortfarand­e mot fastlandet. Där på andra sidan pågår ett byggprojek­t, efter långdragna diskussion­er och rättsproce­sser. Monumentet som uppförs ska berätta om massakern för framtida generation­er. Nya blivande politiker.

 ??  ??
 ?? Bild: Privat ?? Martina och Emma Strandberg från Vinberg är tillbaka vid platsen där Breivik sprängde bomben i Oslo. Terrordåde­t har påverkat systrarna i många år.
Bild: Privat Martina och Emma Strandberg från Vinberg är tillbaka vid platsen där Breivik sprängde bomben i Oslo. Terrordåde­t har påverkat systrarna i många år.
 ?? Bild: TV 2 ?? Norska TV 2 fångade Martina Strandberg när hon chockad plåstrades om av en ordningsva­kt strax efter att bomben smällt av.
Bild: TV 2 Norska TV 2 fångade Martina Strandberg när hon chockad plåstrades om av en ordningsva­kt strax efter att bomben smällt av.
 ??  ?? Området kring regeringsk­varteren förvandlad­es till en krigszon.
Området kring regeringsk­varteren förvandlad­es till en krigszon.
 ?? Bild: Øijord & Thomas Winje ??
Bild: Øijord & Thomas Winje
 ??  ??
 ?? Bild: Chris Maluszynsk­i ?? Jorid Juliussen Nordmelan överlevde massakern på den norska ön Utöya. Hon tycker att det har varit för lite diskussion kring terroriste­ns tankar under de tio år som gått.
Bild: Chris Maluszynsk­i Jorid Juliussen Nordmelan överlevde massakern på den norska ön Utöya. Hon tycker att det har varit för lite diskussion kring terroriste­ns tankar under de tio år som gått.
 ?? Arkivbild: Henric Lindsten ?? Jorid tillsamman­s med sin pojkvän Lasse direkt efter en minnesstun­d i kyrkan fyra dagar efter attentatet.
Arkivbild: Henric Lindsten Jorid tillsamman­s med sin pojkvän Lasse direkt efter en minnesstun­d i kyrkan fyra dagar efter attentatet.
 ?? Arkivbild: Sindre Thoresen Lønnes ?? 77 personer dog och flera hundra skadades i den tvådelade terroratta­cken i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011.
Arkivbild: Sindre Thoresen Lønnes 77 personer dog och flera hundra skadades i den tvådelade terroratta­cken i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011.
 ?? Bild: Chris Maluszynsk­i ?? Minnesmärk­et på Utöya hänger bara ett stenkast från Kjaerlighe­tsstien som snirklar sig runt öns branta kanter.
Bild: Chris Maluszynsk­i Minnesmärk­et på Utöya hänger bara ett stenkast från Kjaerlighe­tsstien som snirklar sig runt öns branta kanter.
 ?? Bild: Tore Sinding Bekkedal ?? Miriam Einangshau­g lämnade politiken för att klara av skolan, men nu har hon lyckats återvända.
Bild: Tore Sinding Bekkedal Miriam Einangshau­g lämnade politiken för att klara av skolan, men nu har hon lyckats återvända.
 ?? Bild: Chris Maluszynsk­i ?? För tio år sedan flydde ungdomarna i panik. I dag har sommarlägr­en återupptag­its på Utöya.
Bild: Chris Maluszynsk­i För tio år sedan flydde ungdomarna i panik. I dag har sommarlägr­en återupptag­its på Utöya.
 ??  ?? Björn och Aase Margrethe Juvets minnen från den 22 juli börjar blekna, men känslorna finns fortfarand­e kvar. Som en del av sin bearbetnin­g av attacken har de skrivit en bok tillsamman­s.
Björn och Aase Margrethe Juvets minnen från den 22 juli börjar blekna, men känslorna finns fortfarand­e kvar. Som en del av sin bearbetnin­g av attacken har de skrivit en bok tillsamman­s.
 ?? Bild: Annelie Moran ?? I dag är Astrid Willa Eide Hoem är 26 år och ordförande i AUF. ”Kvällen den 22 juli trodde jag att det var slut”, säger hon vid minnet av massakern.
Bild: Annelie Moran I dag är Astrid Willa Eide Hoem är 26 år och ordförande i AUF. ”Kvällen den 22 juli trodde jag att det var slut”, säger hon vid minnet av massakern.
 ?? Bilder: Chris Maluszynsk­i ?? inne i kafébyggna­den miste 13 unga livet. insidan är bevarad, men huset har fått ett nytt skal. jörgen Watne Frydnes fick uppdraget att ta ön in i framtiden. M/s thorbjörn, båten som har tagit sommarläge­rdeltagare, statsminis­trar och partiledar­e över tyrifjorde­n i decennier, har fått ny färg inför den här sommaren.
Bilder: Chris Maluszynsk­i inne i kafébyggna­den miste 13 unga livet. insidan är bevarad, men huset har fått ett nytt skal. jörgen Watne Frydnes fick uppdraget att ta ön in i framtiden. M/s thorbjörn, båten som har tagit sommarläge­rdeltagare, statsminis­trar och partiledar­e över tyrifjorde­n i decennier, har fått ny färg inför den här sommaren.
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??
 ??  ?? Text: Annelie Moran Bild: Chris Maluszynsk­i
Text: Annelie Moran Bild: Chris Maluszynsk­i

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden