Vi måste rädda vad som kan räddas – tillsammans
Det finns ofattbara 200 000 ideella föreningar i Sverige, många av dem med fantastiska och engagerade medlemmar. Vi måste hitta varandra och förenas. Det skriver klimataktivisten Palle Nielsen.
HP Debatt 22/07 . Tillsammans heter Saman på isländska. Låt oss se ordet som en uppmaning till alla oss som engagerar oss för miljön, naturen, kultur, medmänsklighet HBTQI, jämställdhet, fred, rättvisa, djur, barn, gamla, sjuka, handikappade, klimatet eller allt annat vackert man kan engagera sig i.
För vad vi än brinner för måste vi ha en beboelig planet. Allt annat riskerar förlora sin mening. Det är hemskt, men inte hopplöst.
Det finns ofattbara 200 000 ideella föreningar i Sverige, många av dem med fantastiska och engagerade medlemmar. Vi måste hitta varandra och förenas. För det går för långsamt och åt pipan annars. Och kanske är det på gång i Halmstad! Sök på ”cykelmanifestation Halmstad”.
Det behövs, för det pågår ett krig. Människan mot resten av världen. Och mot sig själva. Girigheten leder med hästlängder mot förståndet i en verklighet som alltmer liknar sällskapsspelet Monopol på liv och död. Vinnaren får allt på en döende planet.
För det är ett annorlunda hot vi står inför. En ondska som med gåvor av överflöd smyger sig igenom vårt försvar och besegrar liv som ännu inte finns, i en tid som ännu inte varit. Det är lätt att känna sig hjälplös. Men det är precis det vi inte är. Hjälplösa.
För vi som inte accepterar det här är oräkneliga. Men vi måste hitta varandra. Och göra det vi människor gjort i alla tider. Resa oss tillsammans för att besegra det som hotar vår existens. Men först måste vi erkänna hotet som akut, och handling som en livsnödvändighet.
För vi kan segra, bara vi väljer det. Men vi måste vara så många att vi blir torget. Och vi ska äga gatorna, rubrikerna och debatten. Inte för att vardagen som redan är uppbokad ger oss tiden att göra det. Utan för att vi måste ge våra barn en chans. Ge naturen en chans. Och pandemin har lärt oss att vi kan vi lägga allt åt sidan i ett krisläge. En dag då och då räcker långt.
För våra folkvalda har misslyckats. Men vi ska inte anklaga dem, inte fördöma deras kollektiva misslyckande. Bara konstatera att det är så. Kanske för att de har väntat på oss lika mycket som vi väntat på dem? Som ett chickenrace, men livet självt som skenar mot stupet utan ratt och pedaler.
Ideella sektorn måste gå i stabsläge, mobilisera allt folk som går att uppbringa och säga stopp med alla krafter vi har. Dokumentens tid är förbi. Nu är det handling som räknas. Löften utan handling har vi sett nog av. Sju år till med dagens utsläpp, sen har vi missat målen i Parisavtalet enligt Ipcc-experter.
Därför ska vi kräva en rivstart på den oundvikliga omställning vi mot bättre vetande förhalat i årtionden. Inga fler arter ska dö ut på grund av oss. Inga barn ska växa upp med en klimatklump i magen. Inga. Noll.
Det är slut med det nu. Men det som krävs är att vi lämnar våra komfortzoner och räddar vad som räddas kan.
Vi kan! Saman.