Jan Troell: ”Jag har hela livet känt mig som en betraktare”
Jan Troells förhållande till kameran är lika gammalt som han själv. Under uppväxten blev den ett värdefullt uttrycksmedel och i nästan alla sina filmer har han varit sin egen fotograf. Yrkesbanan inleddes dock med något helt annat.
90 år gammal arbetar Jan Troell på nästa långfilm. Till sin hjälp har han dottern Yohanna, som bland annat står för de mer fysiskt krävande insatserna. Som många av hans filmer bygger den på en verklig händelse, denna gång ett komplicerat möte mellan två av 1800-talets stora författare; HC Andersen blir hembjuden till Charles Dickens och stannar i dennes hem i fem veckor som känns alltför långa, i alla fall för Dickens.
– Förlagan är Niklas Rådströms fantastiska roman ”Gästen”. Vi får se om det kan bli film av det, säger Jan Troell.
Han växte upp med rörliga bilder. Pappan stod beredd med smalfilmskameran redan när mamman kom med nyfödde Jan i taxi från BB. Hemma i skånska Limhamn fanns en biograf tvärs över gatan och som sjuåring såg han ”Snövit och de sju dvärgarna” på bio tre gånger.
Så småningom började han fotografera och kände alltmer att kameran var hans uttrycksmedel. Ändå valde Jan Troell att satsa på något helt annat.
Du blev folkskollärare, hur kom det sig?
– Det var en ren slump faktiskt, eller snarare slapphet. En lumparkompis hade fått permission för att åka till Lund och söka till lärarseminariet. Jag ville också ha permission och sökte jag med. Inte hade jag räknat med att komma in men det gjorde jag.
Efter nio år som lärare hade han även gjort några kortfilmer och de väckte intresse på Svensk Filmindustri. Det ledde till att han 1966 kunde göra debut som långfilmsregissör med ”Här har du ditt liv”, som hyllades av kritikerna.
Om det är någon av alla sina filmer Jan Troell vill hålla fram så är det den. De flesta scener togs i nordligaste Sverige och kreativiteten flödade i kapp med solen dygnet runt. På nätterna var ljuset som vackrast och då var det bäst att filma – några regler för arbetstider fanns inte.
– Men efter första dagens inspelningar var jag färdig att rymma från alltihop. Vi körde fast. Att leda och regissera ett stort team, det var något helt nytt för mig. Men så föreslog producenten att vi skulle gå tillbaka och göra en enklare och mer improviserad scen. Då fungerade det, då kände jag mig hemma.
En av alla som uppskattade filmen var Vilhelm Moberg, som godkände Jan Troell som regissör för filmversionen av ”Utvandrarna”.
Ibland har Jan Troell kalllats berättare eftersom han ofta har skildrat historiska förlopp. Men lyriker är kanske en bättre benämning. I alla sina filmer, utom ett par amerikanska på 1970-talet, håller han själv i kameran och låter den fånga stämningar och symbolik.
– Det var ju genom att hålla i en kamera jag kom till filmen. Det betyder mycket för mig att känna mig fri, att ingen annan bestämmer hur jag ska filma och panorera.
Hela livet har han känt sig som en betraktare, en som står vid sidan av. Det började redan när han som barn förstod att den egna småborgerliga familjen skilde sig från de flesta andra i Limhamn, som då befolkades av arbetare och fiskare.
Att han växte upp som mellanbarn gjorde antagligen också sitt till.
– Jag har alltid upplevt mig vara i en mellanställning, alltid vant mig vid att se saker från minst två olika håll. Förhoppningsvis har det varit en tillgång som filmare, men det har komplicerat livet att inte riktigt kunna ta ställning. Till exempel har jag röstat på många olika partier under åren. Inte alla, men många.
Just nu pågår en utställning på Trelleborgs museum om Jan Troell. Den bygger på mängder av material som till stor del har hämtats från hans eget hus där han bland annat har sparat utrustning och filmmaterial från ett 90-årigt liv.
meter från havet i Smygehamn och är ett av Sveriges allra sydligast belägna bostadshus.
– Det är fina promenadvägar längs stranden och jag försöker gå lite varje dag med min käpp. Jag är ju uppvuxen vid havet och är ingen skogs- eller bergsmänniska. Vid havet känner jag mig hemma.