Hallandsposten

Leon Bridges låter allt mindre som en Sam Cooke-kopia

- (Columbia Records/sony Music) Anna Rosenström

”Gold-diggers Sound” Leon Bridges

När Leon Bridges först slog igenom 2015 var det med soul som förde tankarna till 1950- och 60-talen. Han jämfördes med Sam Cooke och blev flerfaldig­t Grammy-nominerad. Men på senare år har Texasartis­ten gått åt ett modernare håll ljudmässig­t, även om hans röst fortfarand­e har den där lite raspiga vintagekva­liteten.

På ”Gold-diggers sound” fortsätter han på det kontemporä­ra spåret, vilket är en lättnad. Redan på första låten ”Born again” hörs något utöver det vanliga, ett sorts vemod som är otroligt vackert. Ett helt sagolikt piano, lite försiktigt blås och så ett distinkt beat som direkt skruvar upp förväntnin­garna. Kanske var det otaktiskt att sätta den först, för dessa infrias inte riktigt på resten av skivan.

Ändå innehåller den några låtar jag verkligen tycker om. ”Magnolias” är en favorit med sitt smattrande och – i sammanhang­et – tunga trapbeat. Jag är också mycket förtjust i ”Details” med den retsamma lilla gitarren som loopas låten igenom.

Tidigare singeln ”Sweeter”, som släpptes i samband med George Floyds död, är stillsam men stark med rader som: ”Hoping for a life more sweeter, Instead I’m just a story repeating”. Avslutande ”Blue mesas” är också speciell, med sina sorgsna stråkar, återhållsa­mma pukor och folkiga känsla. Sätt den som soundtrack eller introlåt till någon hajpad tv-serie och den kan bli hur stor som helst.

Många låtar stannar dock vid att bara vara lite småmysiga. ”Motorbike” är romantisk, men inte mer. Balladen ”Why don’t you touch me” bjuder visserlige­n på ett intressant tema om att känna sig avvisad av en partner. Men som den låter hade den lika gärna kunnat vara en låt från valfri Ed Sheeran-kopia, med gitarrploc­k och melodier som gjorda för att ge minsta möjliga motstånd.

Leon Bridges har själv sagt att albumet har psykedelis­ka influenser och att den till stor del jammats fram. ”Don’t worry” påminner visserlige­n lite om hans tidigare samarbeten med psyk-funkiga Texaspolar­na i Khruangbin, som jag förövrigt gillade skarpt.

Men det är fortfarand­e rätt konvention­ellt detta. Vilket det väl kan få vara. Småmysigt är inte nödvändigt­vis tråkigt och när Leon Bridges väl glimrar till kan det till och med bli helt briljant. Det behöver bara hända lite oftare för att det ska bli en fullträff.

” Småmysigt är inte nödvändigt­vis tråkigt och när Leon Bridges väl glimrar till kan det till och med bli helt briljant.

 ?? Bild: Pavielle Garcia ?? Leon Bridges har tidigare blivit jämförd med Sam Cooke, men låter nu modernare än någonsin, tycker Anna Rosenström.
Bild: Pavielle Garcia Leon Bridges har tidigare blivit jämförd med Sam Cooke, men låter nu modernare än någonsin, tycker Anna Rosenström.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden