Hannes Sjöberg: Om Sabuni inte lyckas ena partiet så kommer man att åka ur riksdagen 2022.
Få riksdagspartier har någonsin varit så illa ute ett år innan ett val som Liberalerna är nu. Men vad är egentligen anledningen till att ett parti som varit självskrivna i riksdagen i drygt hundra år nu håller på att trilla ut?
HP Ledare 24/7: Liberalerna är ett parti i fritt fall. Den ena falangen hävdar att krisen började när man efter en lång regeringsbildning valde att acceptera Januariavtalet. Den andra säger att allt är Nyamkos fel. I själva verket behöver man gå tillbaka betydligt längre än så. Liberalernas problem är inte att de har dåliga politiska förslag. Med ett gediget integrationsprogram, en internationalism som i svenska mått mätt är unik samt ett hjärta som bankar för skolan kan man tycka att det borde vara mer än 2,5 procent av svenska folket som håller dem högst. Nej, anledningen till att partiet inte når ut till folket är inte att de tycker fel saker. Problemet är att partiet är splittrade på en nivå som inget annat parti kommer i närheten av. Splittringen gör att de politiska förslagen aldrig kommer ut till media, det är bara interndramat som läcker ut. Splittringen handlar inte om en högerfalang och en vänsterfalang som många kanske tror. Båda falangerna är egentligen väldigt lika varandra rent politiskt. Splittringen handlar snarare om vilket parti man ser som Liberalernas huvudmotståndare. Är det nationalistiska Sverigedemokraterna, eller den evige motståndaren Socialdemokraterna som är partiet man främst kämpar emot? Uppdelningen av partiet handlar mycket om när personer gick med i partiet. Var det under Bengt Westerbergs tid, när man drev sociala frågor och reste sig ur soffan som en protest mot Ny Demokrati? Då är chansen stor att du är på sidan som stöttar Januariavtalet. Gick du med i partiet under Lars Leijonborg eller under de tidiga alliansåren när Socialdemokraterna var stora motståndaren och man lyckades vinna valet. Då kanske du snarare stöttar Nyamkos linje. Slutligen, folk som har gått med i Liberalerna under de första åren efter att SD kom in i Riksdagen, samtidigt som Jan Björklund lovade dyrt och heligt att aldrig samarbeta med dem, håller förmodligen dem som sin största motståndare. Det finns givetvis undantag. Men i grund och botten så kokar det ner till vem huvudmotståndaren är. För nästan utan undantag gillar ingen medlem i Liberalerna vare sig Sverigedemokraterna eller Socialdemokraterna. Men om partiet var splittrat redan tidigare, hur kommer det sig att det är först nu efter att Nyamko Sabuni tog över som siffrorna har blivit så dåliga? När hon tog över låg man förvisso och skvalpade runt 4 procent, men nu har man under en lång tid haft runt 2,5 procent i opinionen. En del väljare lämnade efter Januariavtalet av besvikelse, sedan lämnade ytterligare en del när det märktes att L skulle samarbeta med SD. Otydligheten och att man har gått fram och tillbaka har skadat partiet. Men det stora problemet är att Sabuni inte har försökt ena partiet. Även under Björklund var det ofta strider internt. Men majoren lyckades ena sina trupper, eller åtminstone trycka ner kritikerna i sina kängor. Den naturliga arvtagerskan Birgitta Ohlsson tystades ned och schasades iväg, med henne försvann också mycket av kritiken mot ledningen. När Sabuni i juni 2019 tog över partiet visades dock inga tecken på att försöka blidka den andra sidan. Först fick Juno Blom uppdraget som partisekreterare, ett beslut som ifrågasattes av många då Blom var relativt ny i partiet. Sedan gick alla de tyngsta posterna till personer som Robert Hannah och Mats Persson som tydligt stöttade henne i partiledarvalet. För att kunna ena ett parti som är så splittrat som Liberalerna var efter partiledarvalet krävs det att man ger den förlorande sidan lite morötter. I stället har partiledningen arbetat för att ytterligare splittra partiet. Det har i sin tur lett till att det har varit ständiga interna strider. Som utomstående kan man tro att alla bråk har skett inför öppen ridå. Så är verkligen inte fallet. I själva verket har det varit full kalabalik internt nästan varje dag sedan Januariavtalet kom på tal. Liberalerna har nämligen två interna facebookgrupper som drivs av medlemmar i partiet. I grupperna skrivs det av ett gäng tangentbordskrigare dagligen inlägg menat för att provocera den andra falangen. Glåpord, avgångskrav och hån kastas fram och tillbaka som om det vore ett snöbollskrig på lågstadiet. Båda falangerna är i stort sett lika delaktiga i detta krig. Det hade kunnat vara okej att bråka, Liberalerna är ett parti som hävdar att de har högt i tak. Problemet för partiet är att de inre stridigheterna fullständigt har överskuggat deras politik i media. Om du funderar, klarar du av att nämna ett enda sakpolitiskt förslag som Liberalerna har lagt under de senaste två åren? För många av er så är förmodligen svaret nej, det är anledningen till att Liberalerna befinner sig där de gör. Att kombinera en ny partiledare som är dålig retoriskt med att inte lyckas få ut någon politik i media utöver de inre stridigheterna är helt enkelt upplagt för att misslyckas. Nu verkar det dessutom som att ledningen underskattar faran i vad det kommer göra med valrörelsen att de numera kan tänka sig att stötta en regering på SD:S mandat. Många väldigt erfarna partimedlemmar har lämnat partiet, dessutom har många som har varit medlemmar i decennier sagt att de inte är villiga att kampanja. Ungdomsförbundet som i vanliga fall är en viktig kugge i en valrörelse har gått ut med fyra tydliga krav på röda linjer för att de ska kunna stötta partiet i en valrörelse. Det är ett allvarligt hot, om Liberalerna ska komma in i riksdagen krävs inte bara en bra valrörelse, de behöver göra en exceptionell valrörelse. Då måste alla vara med på tåget. Situationen blir inte bättre när partiledningen har gjort slarviga uttalanden som det i Svenska Dagbladet om att Liberalerna inte har några uttryckta röda linjer inför ett eventuellt samarbete med Sverigedemokraterna. Där fortsatte förvisso Sabuni att förklara att de har ett antal liberala värden som de alltid kommer att skydda oavsett vem de samarbetar med. Men det är ingen som kommer ihåg slutet av den meningen om man startar den med att man inte har några röda linjer. Sådana uttalanden från Sabuni splittrar bara partiet ytterligare och är helt enkelt amatörmässigt om hon vill nå framgång. Sabuni behöver lägga det närmsta halvåret innan valrörelsen drar igång på att samla partiet bakom sig. Ett bra ställe att börja är på landsmötet som kommer vara under hösten. Ge falangen som just nu inte är särskilt nöjda en anledning till att skriva upp sig på pass i valstugan, att knacka dörr och dela ut flygblad. Ge dem tydliga röda linjer mot SD. En del röster utanför Liberalerna har höjts kring hur det kommer sig att Nyamko Sabuni fortsatt har partiets förtroende. Det finns två stora anledningar till det. För det första är det bara ett år kvar till valet och att nu välja en ny, okänd person till partiledare är riskabelt. Men den främsta anledningen är förmodligen att det var så många som investerade så mycket av sitt förtroendekapital i att lyckas få henne vald. Då går det inte att nu två år senare ångra sig även om opinionssituationen ser ut som den gör. Om Sabuni inte lyckas ena partiet så kommer man att åka ur riksdagen 2022. I det fallet att hon inte har planerat att göra några åtgärder för att få med sig båda falangerna och ungdomsförbundet så är det lika bra att hon avgår redan nu. Då finns det ingen poäng att fortsätta. Lyckas hon inte att ta Liberalerna in i riksdagen så kommer hon förutom att sänka ett anrikt parti även gå till historien som Sveriges sämsta partiledare någonsin.