Patric Nilsson från Varberg har blivit pappa till Adrian
Adrian försöker lära sig att cykla, han gillar att bada och ler med hela ansiktet när han får busa och ha kul. För mindre än ett år sedan bodde han på ett barnhem i Indien och hade ännu inte träffat sin pappa.
Patric Nilsson är ett välkänt ansikte bland varbergarna. Han är uppvuxen
i Tofta. Hans föräldrar fick honom till sig när han bara var tre månader gammal. Sedan 20 år bor han i Stockholm och har bland annat arbetat som presschef på Utrikesdepartementet och är numera kansliråd.
I sommar har Patric semester och är föräldraledig. Han är ensamstående pappa till Adrian som är åtta år och ska börja i första klass till hösten. Men nu är det sommarlov och Patric har tagit med sig sin son till Södra Näs där han har tillbringat många somrar.
Tanken på att skaffa barn har funnits länge hos Patrik. Att bilda familj via adoption vart en självklarhet.
– Under en period var jag stationerad i Indien. Jag såg så många överfulla barnhem. Jag hade då inte funderat så
mycket på det där med att skaffa barn, det var inte det
viktigaste i livet, då. Men när
jag såg barnen på barnhemmet började jag fundera på att adoptera.
Patric hade flickvän men insåg att de inte befann sig i rätt skede i livet för att skaffa barn tillsammans så han bestämde sig för att fullfölja adoptionsprocessen på egen hand.
– Jag fick höra att jag skulle bli godkänd som förälder
men att det inte fanns några länder som lät ensamstående
pappor att adoptera.
Att säga till Patric att någonting är omöjligt att genomföra är som att kasta in bensin i en pyrande brasa. Han började undersöka möjligheterna på egen hand och kom fram till att Indien tillåter ensamstående att adoptera.
För fyra år sedan blev Patric godkänd för att få adoptera. Då hade han gått igenom oräkneliga tester och utbildningar och var redo för föräldraskapet.
– Jag fick veta att det fanns en femårig pojke i Indien och jag skulle svara om jag ville ha honom, eller inte. Det kändes helt surrealistiskt. Självklart kunde jag inte svara nej.
Det kom att dröja ytterligare två år innan Patric fick träffa sin son första gången. Dels drog det indiska domstolsförfarandet ut på tiden, dels kom corona emellan. Men den 29 oktober förra året var det dags för Patric att äntligen få göra resan som skulle förändra hans liv. Tanken, när han reste, var att han och Adrian skulle få tid att lära känna varandra innan de reste hem till Sverige. Men veckorna som följde kom att bli helt annorlunda och stundtals mardrömslika.
Patric testade sig mot covid kvällen innan han skulle ge sig iväg. Svaret blev negativt. Han hade bokat in sig på ett fint hotell i New Delhi och dit skulle även Adrian komma med personal från barnhemmet. De skulle bo där tillsammans i två veckor innan hemresan till Sverige skulle börja. Det var tanken.
När Patric kom fram visade covid-testet på hotellet positivt. Patric isolerades på ett litet hotellrum utan någon möjlighet att få träffa sin son. Han blev ordentligt sjuk och hade periodvis svårt att andas.
–Jag försökte prata med Adrian på engelska varje dag utan att låta honom förstå hur sjuk jag var. Jag visste ju inte hur sjuk jag
skulle komma att bli, men jag visste att det inte gick att få intensivvård i Indien. Jag fick ingen hjälp mer än att det kom personer klädda i vita overaller som lämnade mat utanför hotellrummet.
När Patric hade återhämtat sig visade det sig att Adrian inte skulle få flyga in i New Delhi på grund av covidrestriktioner. När han till slut testade negativt fick han veta att han skulle ta sig till Bangalore där Adrian befann sig.
Efter många turer fram och tillbaka, olika besked och stor tidspress träffades Patric och Adrian till slut. Då fanns det ingen möjlighet att sköta anknytningen enligt regelboken som Patric lärt sig utan och innan. Adrian överlämnades på flygplatsen
och sedan sprang Patric och Adrian mot flygplanet som de kom med i sista stund.
– Han tog min hand och sa ”hej pappa”. Det kändes helt naturligt. På planet hem hade vi varsin stol, men när planet lyft och vi fick lossa på säkerhetsbältena kröp han upp i min stol och sedan satt vi så ända tills vi kom hem.
De landade i Stockholm fem veckor senare än vad som var
planerat från början.
Patric har snabbt hittat sin roll som pappa och han och Adrian har ett fint samspel och pratar med varandra på en blandning av engelska och svenska.
– Det beror på att Adrian bara pratade engelska tidigare. Att blanda svenska och
engelska har blivit vårt sätt att kommunicera. Med andra
människor pratar han bara svenska, säger Patric.
Deras första tid tillsammans har flugit i väg och den har varit kantad av många oväntade händelser, sjukdomar och bekymmer. Men minnet av det är långt borta när det serveras fika på den soliga altanen som bjuder på havsutsikt och blomdoft. Men den utsatthet som det innebär att vara ensam förälder har blivit tydlig för Patric de senaste månaderna. För trots att Patric drabbades av covid under resan till Indien blev han sjuk ännu en gång när han och Adrian kommit hem.
– Den som är ensamstående och funderar på att adoptera måste inse att det finns många utmaningar. Jag är bra på att fixa ihop vardagspusslet, men det är periodvis jättejobbigt när jag tänker på att det kan hända mig något som gör att jag inte kan ta hand om mitt barn.
Sedan Adrian kom till Sverige har han gått i förskoleklass
och har lärt sig att prata och förstå svenska. Nu lär Adrian känna sin farmor och farfar i Varberg som gläds över sitt barnbarn och skämmer bort honom så
mycket de kan. När hösten
kommer ska Adrian börja skolan hemma i Stockholms innerstad och en ny och annorlunda vardag väntar när Patric återvänder till sitt arbete som kansliråd på UD och det egna Pr-företaget inom kultursektorn efter att ha varit sjukskriven på grund av post covid och haft
semester under hela våren och sommaren.
Och även om tillvaron för tillfället verkar enkel och naturlig så har Patrik många tankar och frågor kring föräldraskapet. Visserligen gjorde han alla utbildningar och tester som krävdes innan adoptionen, men den start som han och Adrian fick tillsammans har inte många
likheter med regelboken. – Utbildningen handlade
så mycket om själva anknytningen och det betonades att det bara skulle vara vi två den första tiden. För oss blev det tvärtom. Vi har haft massor med människor omkring oss hela tiden.
En tjänsteman på socialförvaltningen lugnade Patrik genom att förklara att den verklighet som Patric och Adrian lever i är den enda som Adrian vet något om och han är trygg i den. Ännu mer styrka fick Patric när han ringde till barnhemmet som Adrian bodde på innan adoptionen. Patrik ville prata om att han är ensamstående förälder och fick lugnande besked av barnhemsföreståndaren.
”Ni i Sverige har hakat upp
er på att det ska vara en mam
ma och en pappa, en kärnfamilj. Vi tänker annorlunda. Tänk på att Adrian inte haft någon och nu har han dig. Det viktigaste för honom är att han har någon som bryr sig. Det är det enda du ska tänka på”.
– Hans ord kändes väldigt bra.
Jag försökte prata med Adrian på engelska varje dag utan att låta honom förstå hur sjuk jag var.