Medelålders och melankolisk solodebut från Joakim Berg
Joakim Berg ”Jag fortsätter glömma”
Det vore onekligen väldigt konstigt att påstå att det saknas sånger skrivna ur den vite, medelålders mannens perspektiv. Det vet förstås också Joakim Berg. Kanske var det delvis därför han hade lovat sig själv att den här skivan inte skulle göras.
Nu är den ändå här. Elva nya sånger från han som sjöng i Kent.
Joakim Berg blev vuxen i Sveriges största rockband och det var bra och modigt gjort att avsluta det. Kent kommer aldrig att återförenas, hoppas och tror jag. Men det är klart att Joakim Berg delvis har med sig bandet in i de här sångerna, konstigt vore det annars. Men han använder sig också av den frihet han skaffat sig.
Det är något Finlandsfärje-tungt med ett band som Kent. Det är svårt att manövrera och ändra riktning. Nu finns det en annan lätthet i Joakim Bergs musik. När inte alla ska få plats i låtarna skapas utrymme för en avslappnad och tilltalande elegans. Samtidigt tappar han förstås kollektivets kraft och energi.
Så är det inte heller det de här sångerna behöver. De nya låtarna handlar om livet på andra sidan 50-årsdagen och även om det som sagt är ett allt annat än outforskat ämne är det första gången Joakim Berg skriver om det. Och han gör det bra, han har både språket och melodierna.
Textförfattaren Berg har alltid haft ena foten kvar i uppväxten och givetvis omnämns skolgårdar och radhuslängor även på den nya skivan. Det finns gott om markörer från sent 80-tal och hela 90-talet. Det är effektivt, inte minst för en lyssnare som liksom jag, är jämngammal med textförfattaren. Jag hittar utan problem varje påskägg med godis från förr.
Man skulle säkert kunna kalla det nostalgi, men Joakim Berg är bättre än så. Han snittar upp minnesbankens nervtrådar och använder den bitterljuva smärtan för att kunna känna efter var han och vi är nu. Däremot ställs det väldigt få frågor om vart vi ska någonstans. Det finns något aningen uppgivet i många av formuleringarna. Han låter lite mer bekväm med situationen än tidigare, det rastlösa har nötts undan, men det kanske snarare är en acceptans inför livets gång.
För att travestera en annan popstjärna är Joakim Berg ”filosofiskt missnöjd och ekonomiskt bortskämd”. Det är inte alla som kan hantera sina livskriser med havsutsikt från ett hotell i Kalifornien och glas ”fyllda med Cristal för en sista fest”. Men det är ändå ganska många av oss som har gjort en kortare eller längre klassresa med allt vad det innebär. Och som nu funderar över vad vi ska göra med minnen som framstår som reliker.
sjunger Joakim Berg i ”Begravningsbål” en definitiv och svartsynt variant på Springsteens ”Bobby Jean”.
Det ska dock sägas att plattan saknar låtar som på allvar kan mäta sig med Kents största stunder. ”Legender” är väl den som kommer närmast, i övrigt är det en mycket hög lägstanivå snarare än några sensationer.
Jag förstår också varför Joakim Berg har hängt en del med Eva Dahlgren och hennes hustru. Eva har tagit pressbilderna. Det är som att de har växt ikapp varandra både språkligt och musikaliskt. Integriteten delar de också. Liksom medelklassbakgrunden, den tidigare outsider-rollen och nu den trygga, välbeställda positionen.
Joakim Berg har lyckats så väl som man kunde hoppas på med den här skivan. Den är melankolisk och medelålders på ett tilltalande och ambitiöst vis. Tar sig an den övre medelklassmannen på ett betydligt mer begåvat sätt än alla de där snabbkopierade papperstunna tv-dramaproduktionerna tillsammans.
Egentligen skulle Aurelia Deys ”Sunday service” släppts redan för två år sedan. Afrobeatsoch dancehallartisten från Mölndal var klar med skivan i februari 2020, men eftersom hennes livespelningar är en så stor del av paketet, valde hon att vänta med släppet till efter pandemin. Det får nu till följd att en så gammal låt som ”Sweet love, Pt. 2” (2018) finns med på skivan, vilket väl inte känns helt hundra. Men bortsett från det var det nog ett bra val. Dessa dansanta låtar kommer tveklöst att lyfta på scen med Aurelia och hennes dansare.
För dansant, det är det. Sedan debutskivan ”Gyllene tider” och ett Ep-släpp har hon bytt språk, från svenska till (mestadels) engelska. Men musikaliskt kommer lyssnaren att känna igen sig. Det är lekfull afrobeats och dancehall med något litet inslag av folkmusik.
Och Göteborg fortsätter hålla fanan för dessa genrer högt. Stadens andra stora afrobeatsstjärna Slim Prince gästar till exempel på romantiska ”First lady”.
Och så visar producenter som Partillo och Lancealot productions (även känd som Lars på bas i reggaebandet Svenska Akademien) återigen att de är bland de absolut bästa i Sverige.
”Powerbank” till exempel är en galet energifylld klubbdänga. ”Misfits” är underbart medryckande med sin highlife-gitarr. ”Azounke” sticker ut med sin mer folkiga ton och fiolsolo. Egentligen är det bara ”Control freak” som jag tycker känns lite överlastad med sina hetsiga syntslingor.
Aurelia Deys texter är fyllda av self love och motivation. Det handlar om spiritualitet och att resa sig efter motgångar.
Det hade lätt kunnat bli för mycket av all denna peppande och inspirerande vara om det inte vore för det lilla mörker som ändå finns där, exempelvis i just ”Misfits” som berör frågor som rasism och att känna att man aldrig riktigt passar in.
Aurelias attityd räcker också som sälta för att väga upp allt det där söta. Det gör att det snarare känns befriande med all positivitet.
Det här är en skiva som ingjuter självförtroende i lyssnaren, och som säkerligen har gjort detsamma i upphovsmakaren själv när hon skrivit den. Jag känner mig på riktigt upplyft av att lyssna på den. Aurelia Dey har alltid haft en stärkande energi som är svår att inte dras med i, och det visar hon även på ”Sunday service”.
"Han snittar upp minnesbankens nervtrådar och använder den bitterljuva smärtan för att kunna känna efter var han och vi är nu