Amanda Hajneys bok lär barnen om
Vissa ord är fina, andra är fula – men inte alltid. Det kan vara en hel vetenskap för barn att hålla reda på när det är okej att säga vissa saker och när det inte är det. Varför är det så? Amanda Hajney från Halmstad tittar närmare på detta i sin debutbok för barn: ”I hel***e heller”.
Vi vill varna känsliga läsare för att det förekommer en del svordomar i den här texten. Eller behöver man ens varna för det? Ska man kanske i stället bara anamma dessa uttryck som ibland tycks behövas för att förstärka språket när de vanliga, mildare varianterna inte räcker till?
Att reda ur när det är okej att svära och inte är en av flera frågeställningar som Amanda Hajney från Halmstad gör. Hon har nyligen släppt sin första bok, ”I hel***e heller”, som riktar sig till barn. Men att hon ens skulle skriva över huvud taget var inte så självklart.
– Jag har alltid velat skriva, det har funnits på min bucket list.
Sedan har det inte spelat så stor roll vad det är, om det blir en kokbok eller roman.
Att ämnet blev ”fula ord” har två förklaringar. Den ena anledningen uppkom i den nätbutik som hon driver, Baby Haj, där hon säljer lite tuffare grejer för yngre personer. Hon letade efter en bok om svordomar för barn att sälja, men hittade ingen.
– Dessutom får jag frågor från mina egna barn: ”Varför får man inte säga så?”. Jag minns från när jag var liten och sade ”fan” en gång, och pappa blev upprörd. Jag förstod inte, för jag trodde att jag bara hade sagt halva ordet, ”fy fan”. Det är ett intressant ämne, för det är lite tabu.
Det här glappet som fanns i barnbokshyllorna ville Amanda fylla, och resultatet finns nu i form av boken ”I hel***e heller”.
– Det är roligt med titeln. Den kan uttalas både som ”helsike” eller ”helvete”. Jag började säga ”helskotta”, men i min dator har den bara hetat ”svordomsboken”.
Boken förklarar för barnen om olika situationer när svordomar och svärord kan komma till, liksom när och var det är mer eller mindre lämpligt att använda sådan.
– Det är mänskligt att svära. Man behöver ha något att säga när man drämmer i tån i något. Det spelar egentligen ingen roll vad man säger, bara man får utlopp för sina känslor. Sedan kanske man inte måste säga de allra grövsta sakerna. Det handlar om respekt för andra, sunt förnuft, när det finns en risk att såra någon.
För den som oroar sig för att barnen börjar slänga sig just med de grövre uttrycken så tar boken även upp alternativa ord, både gamla och nya.
– Där har vi till exempel ”fy Fabian”, eller som Kapten Haddock sa: ”bomber och granater”. Jag har hittat en ny favorit som jag försöker börja använda mer: ”Gävleborgs förbandslåda!”. Där får man in både jävlar och förbannat.
Att det kan vara skillnad i vad barn får säga jämfört med deras föräldrar kan vara svårt att förstå för de yngre, vilket också tas upp.
– Det var lite den biten gjorde att jag började. Var går gränsen? Är det okej från och med 18-årsdagen?
En annan aspekt av svordomar som Amanda har kollat på är hur det ser ut runt om i världen.
– Jag trodde att det i kristna, eller åtminstone protestantiska, länder var vanligt med religiösa svordomar om Djävulen, som det är i Sverige. Men det räcker att man går till Danmark, så är det skillnad. Där pratar man mycket om sjukdomar: ”Må cancern ta dig!”. Och det är bara på andra sidan sundet.
Att hennes egna barn svär är något som Amanda accepterar, lite beroende på omständigheterna.
– Så länge man inte sätter i system att svära för att provocera.
Boken ska förhoppningsvis bli nyttig både för unga och gamla önskar hon.
– Jag hoppas lära ut något, lika mycket för vuxna som för barn. Man kan ta boken som relax på kvällen. Det är inte lika mastigt som läxor, men inte lika slappt som en serietidning.
När nu första punkten på din bucket list är avklarad, vad står näst på tur?
– Jag har ett drömgrej att sjunga duett med Ronan Keating, så det får vi se när jag kan bocka av.