40 år av målningar, broderi och grafik i stor utställning
Göteborgs konsthall öppnar nu den största utställningen någonsin med över 150 verk av Nina Bondeson. 40 år av målningar, broderi och grafik. Då passar den samhällskritiska konstnären på att ge sig in i det pågående hyresbråket om Konstepidemin. – Arbetet som konstnärerna har gjort, har skapat en möjligheternas plats. Och plötsligt när det är upparbetat går man in och gör en marknadsvärdering, säger Nina Bondeson.
”Det är lite överväldigande” säger intendenten Liv Stoltz på Göteborgs konsthall. Alla tre salar dignar av verk i olika storlek och material: badkar, fåtöljer, grafikblad, målningar. Tunt papper prasslar förvånansvärt högljutt när hon försiktigt lyfter fram Nina Bondesons allra första broderi. Nära 200 verk från konstnärens 40-åriga karriär, ställs nu ut. Det är den största utställningen som konstnären någonsin gjort.
– Det är överväldigande för mig med, säger Nina Bondeson som aldrig tidigare varit omgiven av så många egna verk samtidigt.
– Vissa av dem har jag inte sett på 30 år, det adderar en viss mystik: vad är tid egentligen? säger hon och skrattar till.
Nina Bondeson har en gedigen arsenal av konstverk bakom sig, och framför sig. ”Jag är inte död än” skojar 69-åringen. Hon föddes i Stockholm och utbildade sig där på konsthögskola. Grafiken är hennes grund, tätt förknippad med broderi. Båda medier uttrycker precisa, svarta linjer mot en kal bakgrund. En kontrast till de detaljrika målningar som hon är mest känd för. Gouachens klara färger som läggs på trä, gärna möbler eller andra ting som skapats av den mänskliga handen. Trots en ständigt växlande materialtillgång är uttrycket detsamma – allegorier om liv och död, människans sökande och kusligt genomträngande ögonkast.
– När jag började med konsten tyckte jag att det spretade åt alla håll. Så är det ju ofta innan man får distans till det. Efter hand lärde jag mig att lita på att man bara är en människa, och att det finns ett slags återkommande berättelse, säger konstnären.
Det var kärleken som tog henne till Göteborg. Nina Bondeson träffade ”en Mölndalscowboy” i Jim Berggren, också konstnär. Tillsammans har de skapat fyra barn och en massa konst. Bland annat i konstkollektivet Bolaget Vardagsbilder. Berggren grundade bolaget tillsammans med nio Valand-kompisar 1975. Hela syftet var att få folk att ta del av konst i vardagen – där de menar att den hör hemma. En i gänget var Göteborgs konsthalls tidigare chef Svenrobert Lundqvist.
– Han jobbade under bistra villkor och fick rätt mycket kritik. Men det var ingen som såg att han behövde ragga utställare och budget simultant, det var en tuff match han gjorde. Annars hade vi kanske inte haft någon konsthall kvar, det tycker jag att han ska ha cred för.
Pengar och konst är tätt sammanvävt, även om det är en verklighet som Nina Bondeson är kritisk till. Samhället menar hon villkorar utrymmet för konsten, och om intresset är svalt kan det bli kärvt. Hon tar upp Konstepidemins pågående upprop mot höjda hyror som ett exempel.
– Man ser att arbetet som konstnärerna har gjort, har skapat en möjligheternas plats. Och plötsligt när det är upparbetat går man in
"Att konstnärer skulle vara mer bidragsberoende än andra är en föreställning som inte har någon som helst grund i verkligheten
och gör en marknadsvärdering. Och vad kommer det monetära värdet i från? Vad har skapat det värdet som man nu ska plocka ut och som man inte anser att konstnärerna kan leverera? Vad har gjort att platsen i dag har ett pengavärde alls, frågar hon sig.
– Det handlar om i vilken mån samhället förmår hantera omätbara värden. Vi har blivit fullkomligt oförmögna till det. Och så försöker vi hela tiden kvalitetssäkra och reglera med mer effektivitet och mer kontroller, och ju mer vi gör det desto skörare blir det. Det är verkligen kontraproduktivt.
Sedan 20-årsåldern är hon med i Grafik i Väst, som hon tycker är en välfungerande, egenorganiserad konstverksamhet. Det är den typen av rörelse hon anser vara bäst i Göteborgs konstscen.
– Den har fungerat i 30 år och har medfinansiering från Västra Götalandsregionen. Vi slutade söka bidrag, och ens att kalla det för bidrag för det är inte det vi pratar om. Hela samhället är bidragsberoende. Alla måste bidra, undersköterskor, poliser, lärare, bambatanter, städare, konstnärer. Men ingen kan göra det utan pengar. Att konstnärer skulle vara mer bidragsberoende än andra är en föreställning som inte har någon som helst grund i verkligheten.
Att Bolaget Vardagsbilder fortfarande är i livet och kör på i ”full fräs” tror Bondeson beror på deras frihet.
– När Jim och hans kompisar startade bolaget insåg de vikten av att vara oberoende. De lyckades köpa huset som verkstaden är inrymd i. Vid den tidpunkten var det samma sak som med Konstepidemin, det var ingen som var intresserad av det läget då. Att Vardagsbilder inte behövt ingå i förhandlingar med Higab eller någon annan verksamhet är nog en bärande orsak till att de är kvar.
Nina Bondesons kulturpolitiska engagemang har alltid varit starkt även om det var först i 40-årsåldern som hon på riktigt började få grepp om konstvärlden. Hon blev professor i textilkonst på Hdk-valand och arbetade under tre år med att forska om konsthantverk, och för att just den inriktningen skulle få samma erkännande som andra praktiker och inte ingå i det breda begreppet ”design”. Det blev en vunnen kamp, och en bok med kollegan Marie Holmgren ”Tiden som är för handen: om praktisk konsttillverkning” (2007).
– När konstvärlden och konstutbildningarna teoretiserades och akademiserades förstod jag inte vad som hände. Jag ställdes inför frågan varför gör jag konst så som jag gör? och varför gör de konst som de gör?
Med ”de” menar Nina Bondeson det postmoderna och den konceptuella samtidskonsten som slog igenom på 1960-talet.
– Det konceptuella genombrottet tror jag har haft ett mer radikalt inflytande över vår tids syn på konst än vi riktigt förstått än.
Hon är glad över åren som professor även om det var omöjligt att fatta beslut kring forskning och sin konstnärliga praktik simultant. Det tog lång tid innan hon kunde måla igen. Bondeson är fundersam, hon pratar om sitt arbete, men har fått lära sig att artikulera den konstnärliga erfarenheten. Hon beskriver det som att konsten på ett sätt lossnat från föremålet, likt det talade språket lossar från tungan och blir till text.
– Man måste själv tala om för världen vad man gör. Det verbala språket har blivit det största meningsskapande materialet på något vis. Och det är fine. Jag har inget emot att konsten har hela det här spektrumet, från där jag är i mitt hantverksmässiga sätt, till det som är väldigt immateriellt som ”Evig anställning” vid Korsvägen exempelvis.
Konsten är för Nina Bondeson kommunikation. Hon skriver också och använder ofta små rader i sina verk, antingen genom titlarna eller hela meningar som adderar till berättelsen. För henne illustrerar bilden inte orden och orden förklarar heller inte bilden. De samarbetar. Kanske är det så den ”sakrala tonen” uppstår som hon själv menar finns i konstverken.
– Det som uppstår i gestaltningar är ju mening. En mening som bildas utifrån att bilderna finns och utifrån att betraktaren är där och begrundar. Alla människor har sina existentiella frågeställningar om vad allt går ut på, varför vi lever, dör.
Liv och död är Bondesons centrala tema. Hon tror inte att vi kommer att sluta grubbla över den typen av frågor heller. Men just nu behöver hon återgå till att bygga klart installationsverken i konsthallen. Vardagliga föremål får nya själar genom hennes arbete, som diskbänksaltaret eller fåtöljen som hennes familj använt genom åren och som samtidigt blivit målarduk.
– Jag älskar vardagen och är inte så äventyrligt lagd. Jag tycker om när det är lugnt. Hela livet är nog ändå, det är tillräckligt mycket som händer. Vi ser runt om i världen att människor jagas bort från sin vardag, de är tvungna att försöka ta vägen någonstans. Och då är det en ny vardag de måste försöka upprätta. Det är den som räddar oss, vardagens omutlighet. Att komma åt den, och ha tillgång till den, det är mycket större än vad vi tänker på till vardags om just vardagen, säger hon och tillägger:
– En ateljébaserad konstnär är inte så världsfrånvänd som folk kanske tror.
Hon kliar sig på armen som täcks av tatueringar gjorda av dottern. Det har blivit många sedan den allra första för åtta år sedan.
– Det är ett till bildvisuellt äventyr, att på slutet av konstnärslivet bli förvandlad till ett ritblock själv, skrattar Nina Bondeson.
"Jag älskar vardagen och är inte så äventyrligt lagd. Jag tycker om när det är lugnt.