”Jag bara måste berätta grejer”
Anton Berg är radioprataren som häromåret slog in på den litterära vägen. Med snart tre kriminalromaner i bagaget har poddandet fått viss konkurrens. – Att tvingas välja vore smärtsamt, säger han.
Vad innebär det att fylla 45? Det är en sällsam blandning av att både vara erfaren och nybörjare, tycker radioprataren Anton Berg.
Efter många år i radio- och poddvärlden, och framgångar både med dokumentärer på P3 och egna kriminalpodden ”Spår” tillsammans med Martin Johnson, släppte han 2018 sin första kriminalroman, ”De aderton”. Den följdes av ”Trohetseden” 2021 och just nu jobbar han på den tredje och avslutande delen.
– Det känns väldigt kul. Att debutera som författare med en trilogi är speciellt. Men hade jag fattat att det var så svårt att skriva en trilogi hade jag kanske inte gjort det, säger han och fortsätter:
– Att skriva böcker hoppas jag få fortsätta med. Det är också något härligt med att kunna hålla i något som man har gjort. Radio är så flyktigt. Men jag älskar båda.
Skrivandet är kanske den nya berättarkärleken, men den första var radio, och att han skulle satsa på radio stod klart för honom redan under hans tid på journalistprogrammet i Göteborg (JMG) i början av 00-talet. Trots att han fick en del gliringar om att det var otidsenligt.
Men det var innan poddarna kom och parkerade sig i var mans öra.
– Jag kunde inte låta bli, jag blev så hänförd av det mediet. Det är så enkelt och så direkt, och fantastiskt hur man med små medel kan göra allt från ax till limpa själv och nästan få till långa epos. Och det är kul att jobba med sin egen röst efter alla år då folk har sagt åt mig att vara tyst, för att jag pratar väldigt mycket, säger Anton Berg och skrattar.
Att välja journalistyrket kändes också självklart för en person som alltid närt en stark vilja att berätta historier och att ta reda på saker.
– Jag vet inte varför, om det är för att jag är sladdbarn – mina syskon är 16 och 11 år äldre än jag – och att jag behöver ta plats eller vad det kommer ifrån. Jag bara måste berätta grejer. Särskilt när folk råkar illa ut eller blir utsatta för maktmissbruk, säger han och tillägger sedan:
– Det är faktiskt farmors fel. Hon sa hela tiden när hon såg något som var fel: ”Neej, nu går jag och säger till”.
I sina radiodokumentärer för P3 har han bland annat skildrat it-bubblan, fallet Thomas Quick, flodvågskatastrofen i Sydostasien 2004 och diskoteksbranden i Göteborg 1998.
– Det som är intressant är att man kan lära i både hjärta och hjärna av dem som varit med om de här sakerna. Det blir historier på liv och död som vi som lyssnare kan beröras av.
Podden ”Spår” fick sex säsonger, men just nu lägger Anton Berg mest fokus på sin färska dokumentärpodd ”Brevet till Saddam”. I den har han intervjuat tidigare statsministern Ingvar Carlsson som i början av 1990-talet ställdes inför att lösa ett gisslandrama i Irak.
I framtiden hoppas han fortsätta med ”Spår”, men även svänga över till andra ämnesområden.
– Framöver vill jag gärna använda formspråket från dokumentärer till annat, som utspelar sig i andra miljöer än de jag rört mig i hittills. Det görs mycket bra grejer om välfärdssamhället just nu och det är något jag brinner för. Det krävs en stark berättare när man inte har det där dramat på liv och död, utan
måste vässa det mer så att folk fattar.
Anton Berg har hittat mycket av sin inspiration i journalisterna Hannes Råstams, Jan Guillous och John Pilgers arbeten, men även i hyllade poddar som ”This American life” och ”Serial”.
Men till syvende och sist är det en brandman som gjort störst intryck.
Gunnar var en av de intervjuade i P3-dokumentären om brandkatastrofen i Göteborg. har mycket kvar att hinna med.”
Aktuell: Skriver just nu den sista delen i ”De aderton”-trilogin.
Senaste kulturupplevelse: ”Kollar på 'Star wars'-filmerna med Elis, som ser dem för första gången.”
Senaste lästa bok: ”'Vägskäl' av Jonathan Franzen. Han är en mästare i att teckna karaktärer.”
Efter sändningen ringde han och frågade: ”Är du nöjd med ditt program?”.
– Då frös jag till is, berättar Anton Berg, som dock kunde andas ut när det visade sig att Gunnar var nöjd.
– Sedan dess har jag alltid Gunnar på axeln varje gång jag klipper. ”Är du nöjd med ditt program?” Han blir som en extra etisk kompass som jag alltid har med mig.