Dalila Dorai: När allting väcks till liv igen
På våren tänker jag på döden extra mycket. Det är nu fyra år sedan mina föräldrar dog, dagarna – timmarna – efter varandra, i varsin världsdel. Det var länge sedan de var ett par men nu dog de i en komprimerad tidslucka. I varsin världsdel. I samma sjukdom. Vad är oddsen?
Det finns så mycket att inte förstå med döden. Ändå finns den där vid vår sida hela livet, en ständig följeslagare som inte går att lura. Vi delar denna erfarenhet, alla vi som lever.
Och när någon dör blir huset fullt av vispar och potatisskalare och annat som är bra att ha. Men det andra som är bra att ha har blivit luft och dimma och sveper sina stråk – helt omöjliga att greppa. Aldrig mer kan man sträcka ut sin hand och röra vid en arm som burit en som barn.
"Nu minner påskliljan och kvittret, vitsippan och de rosa träden om dem som en gång var här.
På våren väcks allting till liv igen.
Och var man går slår det ut. Det är gult som i forsythia, vitt som i vitsippa och rosa som i rhododendron. Magnolian vecklar ut sig för att sprida lycka under några veckors tid. Längre söderut, i en annan världsdel, vet jag att det är tiden för akacians små gula dunbollar att kittla synen och låta själen förundras.
Sorg och saknad efter någon som dött är något som bor inne i en. Sorg är något som vi ändå delar. Det är kanske därför det trots allt går att skriva om. Det är privat och unikt men samtidigt ett gemensamt villkor. Så funderar jag när tankarna vill rinna ut genom fingrarna trots att inget kan bli färdigformulerat och få en fast form. Det går trögt och är flyktigt. Vad vill jag säga?
När döden kom den gången var våren på väg. Jag gick på stigarna på berget vid sjukhuset, bland träden där mattan av vitsippor bredde ut sig och snart skulle min mor inte finnas mer. Allt var där, och inte. Solen var kall och fåglarnas högljudda tjatter långt borta.
Då ringer en vän. Än i dag kan jag inte minnas vad hon sa. Men hennes röst var som honung. Det är det jag minns. Och det är nog det som jag vill dela.
Nu är våren här i sin fulla blom. Vi har fått ta emot maj med öppen famn.
Nu minner påskliljan och kvittret, vitsippan och de rosa träden om dem som en gång var här. Som också gick på stigen. Jag tänker på dem och det fyller själen.