Sångerskan som vill ge fler chans att möta opera
Egentligen tänkte hon bli advokat, men hon lade planerna åt sidan till förmån för musiken. Efter 30 år som aktiv operasångerska har Monica Danielson bara fått mera driv.
Konstnärlig chef för Piteå Kammaropera, styrelseledamot i Kungliga Musikaliska Akademin, ordförande för Saltöstiftelsen och frilansande operasångerska med nutida musik som specialitet. Monica Danielson har fullt upp – hon har ju ett heltidsarbete som programansvarig för operaprogrammet på Göteborgs universitet, där hon också undervisar i kammarmusik.
– Det är roligt och kreativt, till exempel arbetet med att leta upp och välja repertoar till studenterna, coacha dem och hitta samarbeten, säger Monica Danielson.
Att fylla 55 känns bra och ger henne ny energi.
– Just nu är jag inne i ett skede i livet där jag vill pröva nya saker. Jag trivs med alla mina jobb men letar också utmaningar. Till exempel är jag sugen på att stå på scenen igen, för det har jag inte gjort på några år. Pandemin tog två år, sedan har det tagit nästan lika lång tid att hämta upp det igen, säger hon.
Monica Danielson är också en av grundarna till och eldsjälarna bakom – Nytt, en festival för nutida musik som arrangeras i småländska Glasriket sedan sju år tillbaka. På orter som Lessebo och Lammhult hålls fem konserter på tre dagar, invid tonsättarsamtal och andra event.
– Ett ställe vi spelar på är en ombyggd gammal bondgård och ett är ett Folkets hus som ser ut att ha lämnats orört sedan 1954. Det blir en inramning som är väldigt speciell.
Den nutida musiken är själva nerven i Monica Danielsons eget musicerande. Där har hon hittat en nisch, och skapat sig ett namn med sång- och slagverksduon Duo Ego och operakompaniet Musikteaterverket.
– Jag insåg tidigt att jag var extra bra på att sjunga sådan musik, och jag tycker det är väldigt roligt att jobba tillsammans med kompositörer och att få vara med i den här work in progress-delen som man aldrig har tillgång till när man sjunger färdiga, klassiska verk.
Monica Danielson växte upp utanför Lenhovda på småländska landsbygden, med mamma, pappa och storasyster. Familjen bodde på en gård ute i skogen med bara några få hus i närheten och de hade egna hästar.
– Man höll ju på att bli tokig när man var 14–15 år, men i efterhand var det rätt härligt att bo så. Det var ju jättefint att ha hästarna, vi red mycket och tävlade också. Det var en härlig uppväxt, säger Monica Danielson.
Mamma var egen företagare inom redovisning och pappa var lärare. Själv lyssnade hon på det som alla andra lyssnade på då, som Ebba Grön och Gyllene Tider. Men som nioåring började hon sjunga i den lokala barnkören i Lenhovda.
– Jag har nästan alltid sjungit. Det var eldsjälen Bo Svensson som höll i barnverksamheten. Min storasyster var med i kören innan och jag satt ofta på bänken och tittade på. Jag sjöng sedan där i många år och när jag blev äldre fick jag också ta sånglektioner för Bo Svensson.
Hon fortsatte att ta lektioner även under gymnasiet, och så småningom, utan att hon själv riktigt planerade för det, hamnade hon först
"Jag brinner så mycket för kulturens decentralisering.
Monica Danielsson
på musikfolkhögskola och senare operahögskolan i Göteborg (nuvarande Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet). Hon säger ”hamnade”, för någon plan att bli just operasångerska hade Monica Danielson aldrig.
– Jag kommer inte från någon musikfamilj, vilket är ovanligt i sammanhanget. Det tog tid för mig att inse att det här var något jag kunde försörja mig på. Länge tänkte jag bli sångpedagog, men under första året på operahögskolan var det en lärare som sa, jag minns exakt när: ”Monica, du vet väl att du blir operasångerska nu va?”
– Han tyckte väl att jag inte verkade ha det klart för mig, säger hon och skrattar.
I dag drivs hon av att musik ska vara något alla har tillgång till, oavsett var i landet man bor.
– Jag brinner så mycket för kulturens decentralisering. Att allt inte bara ska komma till Göteborg och Stockholm utan att man måste bjuda på musik på olika ställen. För att så många som möjligt ska ha möjlighet att ta del av ett utbud. Det har med infrastruktur att göra, alla kan ju inte bo i Stockholm.