Elisabeth Skog: Om att födas i ett solljus – och vilja vara glad
Ivår läser jag ”Lektioner”, en roman av den brittiske författaren Ian Mcewan. Han brukar inte göra en besviken, tänk bara på hans tidigare pärlor ”På Chesil Beach” (om det olycksaliga brudparet), ”Domaren” (svåra etiska problem i lättläst förpackning) eller ”Nötskal” (respektlösa referenser till gamle Shakespeare) Nu handlar det om Roland Baines som plötsligt blir lämnad av sin fru. Bokstavligen lämnad, en dag är hon borta, har bara skrivit några kortfattade rader till honom och babyn. Romanen tar oss också med bakåt i tiden till åren på internatskolan och den alltför intima bekantskapen med pianolärarinnan Miss Cornell.
Romanens titel ”Lektioner” får här många olika innebörder. Mcewan lyckas med det svåra konststycket att vara både underhållande och intressant samt att hålla imponerande verkshöjd. Kanske vill jag särskilt lyfta hur skickligt han gestaltar Rolands problem med att förklara moderns försvinnande för den växande sonen. Han har förmåga att beskriva de omvälvande händelserna i ett liv såväl som detaljerna; eller vad är detaljer? Ofta vet man inte sådant förrän efteråt.
Även om jag trivs i Mcewans sällskap så kräver kroppen en dos lyrik då och då. ”Lektioner” är en stadig klimp på modiga 574 sidor och hur mycket jag än tycker om den så kan jag känna mig ockuperad av sådan massiv textmängd. Nåväl, eftersom våren länge lät vänta på sig och april gjorde skäl för uttrycket grymmaste av månader (T.S. Eliot) plockade jag fram en dikt med det passande namnet ”En kall vår”. Den är skriven av den amerikanska poeten Elizabeth Bishop och hämtad ur samlingen ”Minnet av livet”.
"Det är inte enbart vackert, kornellens kronblad tycks brända av en cigarettfimp och i gräset ligger komockor.
Dikten beskriver en ensam klen viol, den allra första, och hur löven tvekar och väntar och omsorgsfullt visar upp sina särdrag. Några hjortar övar på att hoppa över staket, de allra minsta malarna trycker sig mot en ytterdörr, likt kinesiska solfjädrar, silvriga och förgyllt silvriga. Det är inte enbart vackert, kornellens kronblad tycks brända av en cigarettfimp och i gräset ligger komockor. Jag gissar att Bishop ville tryffera sin dikt med sådana vardagliga uttryck för att det inte skulle bli för vackert.
Bishop sägs ha avskytt sådant som bekännelsepoesi, i stället ägnar hon sig åt en plats som hon liksom naglar fast och beskriver ytterst noggrant, det kan vara ett stycke natur utanför en väninnas hus som i ”En kall vår” men likaväl en bensinmack där några bröder stövlar omkring och en smutsig gammal hund sover i en soffa på uteplatsen med cementgolv. Förmågan att iaktta renderade henne namnet Det Berömda Ögat av poetkollegorna.
När jag småningom återvänder till Mcewans roman upptäcker jag att han skriver just om Bishop och några av hennes generationskamrater! Huvudpersonen Roland, också han författare, ska lyssna på ett föredrag om Roberts Lowell som var Bishops nära vän och kollega. Ytterst elegant placerar Mcewan sin Roland i den brittiskamerikanska litteraturhistorien och låter honom brottas med samma frågor som de. Den om vad man får göra gentemot en annan människa i namn av riktigt god litteratur.
Upplivad av det osannolika sammanträffandet, att möta Bishop mitt inne i Mcewan, växelläser jag de båda böckerna medan värmen tilltar och våren artar sig. Och jag tänker på att jag vill vara som Bishops kalv, den som föds i början av dikten, på en kulle i en kall vit explosion av solljus: