Allvarsamma undertexten gör musiken mer livsbejakande

Bruce Springsteen & The E Street band Paris La Défense Arena, lördag

Det är bossen som bestämmer den här gången.

På den här turnén är inte Bruce Springsteen och hans band den spontana och bjussiga jukebox som Ullevi-publiken vant sig vid under de senaste besöken. Det är knappast lönt att ta med sig hemgjorda skyltar med sina personliga önskelåtar.

Även om låtlistorna luckrats upp en smula sedan Usa-delen av turnén är det tydligt att Springsteen vill hålla fast vid en bestämd berättelse och därmed en in i detalj genomrepeterad show.

Detta är, om man så vill, en avsevärt mer högljudd och betydligt mindre pratig variant av den intima och djupt personliga föreställning han gjorde succé med på Broadway under 2017 och 2018.

På pappret är det kanske inte helt lätt att läsa av, men väl i arenan blir det uppenbart att konserten inte bara är en samling låtar staplade på varandra. Här finns en sammanhängande historia om uppväxt, vänskap, gemenskap, kärleken till livet och musiken. Och, inte minst, den oundvikliga slutpunkten.

Det vore förstås fullt rimligt, till och med troligt, att det här är den sista vändan för Springsteen med en rockshow av det här formatet. Det är många trådar som knyts ihop från scenen, från berättelsen om hans allra första band till presentationen av det kollektiv som fortfarande är med, här och nu.

Men det är inte bara ett rockbands liv som summeras. Springsteen sjunger och berättar om vänner som är borta och blottar sina känslor och rädslor inför det egna slutet. Springsteen har ofta återkommit till att han befinner sig i en livslång dialog med sin publik och vid det här laget finns det så mycket tillit att man kan prata även om det allra tyngsta, svåraste.

Döden är närvarande under konserten. Stundtals som skugga. Men också i texterna, i det enda mellansnacket som kommer inför ”Last man standing” och som en fond när tidigare medlemmarna Clarence Clemons och Danny Federici syns på den stora skärmen.

Med det sagt är detta förstås inte en sorgmarsch. Tvärtom. Springsteen och hans stora band spelar upp hela sin repertoar, hela sin bredd i en konsert som rymmer energisk, dramatisk rockmusik i ”No surrender”, ”Backstreets” och ”Promised land” via yvigt svängande swing i ”Kitty’s back”, soul i utsökta ”Nightshift” ”Mary’s place”. Och förstås ett knippe frustande ”måsten” i form av ”Born to run”, ”Badlands” och ”Dancing in the dark”.

”Det man förlorar i spontanitet vinner man i ett hårt drivet, distinkt tempo och ruggigt genomrepade versioner av alla låtar”, skriver Johan Lindqvist.

BILD: EMILIO MORENATTI

Det man förlorar i spontanitet vinner man i ett hårt drivet, distinkt tempo och ruggigt genomrepade versioner av alla låtar som ofta hakar sömlöst i varandra. Springsteen går knappt av scenen under den två timmar och 45 minuter långa konserten.

Sammantaget blir den allvarsamma undertexten en förstärkare som bara gör musiken ännu mer livsbejakande. Möjligen med en silverkant både i Springsteens nogsamt formade frisyr och i hur låtarna landar, på ett sätt som inte riktigt funnits där tidigare.

Och det är fint.