”Jag mår bättre än någonsin”
Efter 25 år på scen har Livia Millhagen insett att skådespeleri bara blir svårare med åren. Och att hon aldrig blir klar med en rolltolkning. – Tvärtom. En roll är som en gammal ost som vinner på lagring, säger hon.
Skådespelaren Livia Millhagen lämnar inget åt slumpen, vare sig det gäller rolltolkningar eller blodsocker. Hon går upp tidigt, har en given riktning för dagen och håller sig till rutinerna. Just nu knaprar hon på en knäckemacka för att hålla hungern i schack fram till lunch.
– Jag är noggrann med detaljer. Konst är disciplin och handlar inte om inspiration utan om enträget, målinriktat arbete.
Men, tillstår hon, det värsta hon vet är att vara alltför förberedd för en roll.
– När jag jobbat länge med en text sitter den i kroppen. Det ger en frihet, och en lust, att kasta sig ut.
Intresset för teater har alltid funnits i Livia Millhagens liv. Hon är uppvuxen i Gamla stan i Stockholm, på en yta där kullersten och kreativitet var lika självklara. Hennes mamma, Beate Sydhoff, var chef för Kulturhuset och hennes pappa, Lars Millhagen, var skulptör och tecknare.
– Jag minns två aktiva föräldrar som var uppslukade av sina respektive världar. Jag fick se dem brinna för något, men såg också hur mycket det kostade i form av trötthet och själslig dränering. Inför utställningar fanns en anspänning som jag känner igen hos mig själv, säger hon och fortsätter:
– Det finns en press, som är värre än trötthet, som gör en ganska affektiv. Den ligger och lurar och skapar ett högt inre tryck. Men det lättar vid premiären. Jag älskar mitt yrke, just eftersom det utmanar mig.
Livia Millhagen har i dag en given plats bland Sveriges främsta aktörer och har gjort en rad uppmärksammade roller. För genombrottet som rullstolsburna Carola i filmen ”Miffo” (2003) Guldbaggenominerades hon för bästa kvinnliga huvudroll, och sedan 20 år tillbaka är hon en del av Dramatens fasta ensemble.
På nationalscenen har hon bland annat gestaltat Marianne i ”Scener ur ett äktenskap” och Medea, i pjäsen med samma namn.
Hon ser vissa roller som milstolpar, andra som en självklar del av vägen – men det finns en som sticker ut. För sin tolkning av Blanche i ”Linje Lusta” fick hon 2019 Svenska Dagbladets Thaliapris och hon menar att rollen var ett koncentrat av allt hon tidigare gjort.
– Att gestalta Blanche rörde vid mitt inre på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig – och fick mig att förstå hur jag hänger ihop. Karaktären var krävande, och otroligt befriande, att spela.
Livia Millhagen ser teater som levande materia och rolltolkningar som ett ständigt pågående arbete.
– Det är nästintill tjänstefel att säga att man är ”klar” med en roll. För efter varje föreställning faller den ytterligare ett snäpp ner i kroppen. Jag måste förvandlas på scen för att påverka publiken, och däri ligger konsten, inte i att kunna rabbla repliker.
Hon skakar lätt på huvudet.
– Att vara skådespelare är svårt – och det blir nästan bara svårare och svårare. Visst kan jag falla tillbaka på att jag klarat det förut, men varje rolltolkning är ändå lika smärtsam initialt.
Hon berättar att hon tar hjälp av andra och omger sig med människor som delar passionen för konst, men finner också oväntad hjälp i maken som är psykiater.
– Vi delar fascinationen för det mänskliga psyket. Jag kan be honom läsa en scen för att höra hans associationer. Det hjälper mig mycket.
Nu fyller Livia Millhagen 50, utan ålderkris i sikte.
– Jag mår bättre än någonsin. Sedan jag fyllde 40 har jag haft de tio roligaste åren i mitt yrkesliv och jag tycker generellt att allt blir roligare, både jobbet och livet.
Hon har lyssnat till en nestor i frågan.
– När jag och Marie Göranzon spelade ”Katt på hett plåttak” sa Marie: ”Åren mellan 50 och 70 är kanon”. Och jag tror att hon har rätt. För i den här åldern besitter man både klokskap, erfarenhet och vetskap om att saker och ting löser sig.
"Sedan jag fyllde 40 har jag haft de tio roligaste åren i mitt yrkesliv och jag tycker generellt att allt blir roligare, både jobbet och livet.