Helena Bonham Carter är fantastisk i nya ”Nolly”
”Nolly” SVT Play, 3 avsnitt
Av: Russell T. Davies. Med: Helena Bonham Carter, Max Brown, Con O’neill, Bethany Antonia m.fl. Premiär onsdag 24 maj.
Såpoperor har varit föremål för psykologiska analyser och mediekritisk granskning sedan 1950-talet då de klev in i televisionens dagtidstablå för att hålla håglösa hemmafruar sällskap. Från studier som gjorts över årtionden har man kunnat konstatera att såporna är viktiga. De påverkar hur vi uppför oss mot varandra. Överdrivna moraliska dilemman och den uppenbara uppdelningen av ont och gott formar både våra värderingar och vår sociala samverkan. Såpan lär oss hur vi ska leva, med andra ord.
Men det förklarar ändå inte genrens enorma popularitet. Den ligger i stället i bandet vi skapar till karaktärerna. En tittare som följer en såpa under lång tid utvecklar ett rent personligt förhållande till sin favoritkaraktär i serien. När saker går dåligt för någon vi bryr oss om blir vi ledsna på riktigt. Även om denna någon är fiktiv.
”Nolly” illustrerar detta på bästa sätt. Noele ”Nolly” Gordon spelade matriarken Meg Mortimer i brittiska ”Crossroads” i hela sjutton år (1964–1981). Faktiskt byggdes hela såpan kring hennes popularitet och självklara utstrålning. Tänk knytblusar, utskjuten haka, ute-på-landet-dialekt och hår som formats av papiljotter.
”Crossroads” visades tre gånger om dagen, vann tidningen TV times pris för mest populära tv-serie åtta år i rad och sågs av femton miljoner britter. Detta trots att den redan då var synonym med billig produktion, halvdant skådespeleri och sjaskig intrig. Men Nolly höll kvar tittarna dag efter dag. När beslutet att hon skulle skrivas ut ur serien 1981 läckte till pressen orsakade det därför tidningsrubriker, nedringda telefonväxlar på tv-stationen, protestmarscher med plakat och säckvis med vädjande brev till producenterna. Tittarna älskade sin Meg.
Russell T. Davies (”It’s a sin”) miniserie är ett kärleksbrev till Nolly, en kvinna som på sin tid ansågs ”svår” och lite av en tyrann, men som i backspegeln också kan ses som en kvinna som vägrade nöja sig. Hon tar plats och är inte rädd att säga vad hon tycker. Hon gestaltas fantastiskt av Helena Bonham Carter som lyckas hitta skörheten i bryskheten och ledsamheten bakom glamouren.
Davies tar också varsamt hand om det faktum att Nolly var en stor gayikon, hennes närmaste vän är den mycket yngre motspelaren Tony Adams (Augustus Prew), som är den som påminner henne om att hon är mer än bara en såpastjärna, hon är en del av Englands själ. Liksom många andra i ensemblen kallar han henne ”mother”.
Men ”Crossroads” hyllar också en tid i tv-historien då hjärta gick före marknadsundersökningar och den desperata strävan efter att ”locka en yngre publik”. Då de riktigt dåliga såpoperan, som i all sin fulhet och billiga dramatik, ändå kunde ena en hel nation tack vare självlysande, rakryggade och hårt knegande gamla gubbar och tanter som Nolly som tog det hela på allvar, och därför också fick sin publik att göra detsamma.
Miniserien består av bara tre delar och redan det första avsnittet inleds med beslutet att Meg ska skrivas ut ur ”Crossroads”. Snabbt uppstår då nästa stora fråga: hur ska hon dö? Kommer hon att mördas? Av vem? Dör hon i en olycka? Blir det våldsamt?
Att som publik 2023 kittlas av spänning över på vilket sätt en såpakaraktär i en såpa man aldrig sett ska försvinna ut ur serien tyder på stor berättarkonst. Därför att man här förlitar sig på den klassiska såpans dramaturgi, som om den också var verklighetens. Stundtals är de två också en och samma. ”Snälla, döda mig inte”, vädjar en nedbruten Noele Gordon (Helena Bonham Carter) till sin producent Jack Barton (Con O’neill från ”Happy valley”) och han svarar ”Det är inte du som dör, det är Meg”.