Halle Baily har sjöjungfruns alla kvalitéer och en magisk röst
Vad vinner man på att göra live-action av tecknade Disneyklassiker? Frågan har ställts åtskilliga gånger, faktiskt varje gång en sådan haft premiär och sedan Kenneth Baranaghs ”Askungen” (2015) har det kommit minst en om året. Ett tag verkade tanken vara att låta namnkunniga regissörer med igenkännbar stil göra sin egen, konstnärliga version. Det resulterade i Tim Burtons mörka mardröms-”dumbo” (2019) och Guy Ritchies action-”aladdin” (2019) med en gatusmart ande.
Att sikta på att göra karaktärer och miljö så verkliga som möjligt, som i Jon Favreaus ”Lejonkungen” (2019), har inte heller funkat eftersom det blir varken tillräckligt realistiskt för att man ska häpna eller tillräckligt animerat för att man ska charmas.
Man verkar inte vetat vad man ska göra, förutom att fortsätta hoppas att de gamla klassikerna har tillräckligt med draghjälp bara genom nostalgi och status, för att locka folk till biograferna (eller snarare dataskärmarna, ”Mulan” (2020) och Robert Zemeckis ”Pinocchio” (2022) gick direkt till strömningskanalen).
”Den lilla sjöjungfrun” har därför haft oddsen emot sig. För vad kan en spelfilm tillföra som inte animationens obegränsade magi kan ge? Av alla live-action Disney släppt hittills har ingen kunnat ge ett bra svar på den frågan – förrän nu. Halle Bailey, med sina stora ögon, svepande hår och uttrycksfulla ansikte, är så nära en levande Disneyfigur man kan komma. Att se henne som den alltigenom godhjärtade Ariel, som bara vill förstå sin omvärld och älska sitt hjärtas utvalda, får en att försöka minnas vad kontroverserna hösten 2022 ens handlade om. Just det, att hon är svart.
Detta upprörde, eftersom den tecknade Ariel som i sin tur baseras på en gammal dansk saga, är vit och därför, enligt någon enfaldig logik, måste förbli vit trots att det inte spelar någon som helst roll för handlingen. Faktiskt representerar
Ariel och hennes sex systrar vart och ett av de ”sju haven”, så alla har olika hudfärg. Om någon absolut måste ha ett argument för hur en sjöjungfru får och inte får se ut så finns det här.
Vad som däremot spelar roll är att Ariel måste besitta alla de kvalitéer som gör att prins Erik (Jonah Hauer-king) blir kär i henne vid första ögonkastet (och första sångtonen), och det är inte lite begärt av en icke-tecknad. Men Bailey har dem, inklusive sjöjungfruns förtrollande röst.
Resten av ensemblen har det tyvärr inte. Sebastian (Daveed Diggs) är helt enkelt inte lika charmig som levande krabba. Utan sin tecknade charm (och ansiktsuttryck) ter han sig mer som ett vanligt skaldjur med vassa klor, obehagliga getögon och potentiell salmonella, än en magisk havsvarelse som bjuder in till kungariket under ytan. När den icke-tecknade Sebastian klättrar över Eriks nacke medan han, medelst sång, försöker få Erik att kyssa Ariel, blir känslan hos undertecknad lätt äckel snarare än romantik.
Sångerna är de bekanta klassikerna, med några helt onödiga tillägg signerade Lin-manuel Miranda, bland annat en genant ”rap” om ”snacket på stan” om att prins Erik träffat en tjej. Men sak samma, åratal av live-action-manglande har sänkt kraven så pass att en rap inte ens kvalar in på listan över misslyckade uppdateringar. Det gör däremot pompösa brandtal som att människa och havsvarelse måste leva i harmoni, sida vid sida, som Eriks mamma drottningen så pampigt deklarerar i slutscenen. Måste vi verkligen det? Jag menar, att uppdatera gamla värderingar och att korrigera snäv representation är bara bra. Det speglar en verklighet, även när vi rör oss i en fantasimiljö bland dansande blåsfiskar och saxofonspelande havssniglar. Men att denna verklighet också ska inkludera sagofigurer gör att budskapet om enighet och samförstånd, som hela filmen redan fört fram, ger en besk liten eftersmak av moralkaka.
"Faktiskt representerar Ariel och hennes sex systrar vart och ett av de ”sju haven”, så alla har olika hudfärg