Linda Thulin: ”Ingen cancer i världen kunde stoppa Göran”
Han låg i soffan i tv-rummet och i rummet bredvid hade vi riggat instrumenten. Repetitionerna hade sedan en tid flyttat från replokalen på Kristinehed till den gula villan på Rotorp eftersom Göran var för trött. Vi hade precis hällt upp kaffe när han sa orden som präglat våra liv de senaste månaderna. “Jag vill göra en sista spelning”.
Göran Frost var för de flesta en uppskattad radioröst på såväl P4 Halland som Ekot. Men han var också den enda konstanten i hobbybandet vi bildade på radion för 25 år sedan.
Bandet har haft fyra trummisar, fyra gitarrister och fyra sångerskor. Men bara en basist. Och hade inte Göran fixat spelningar, tjatat på oss att komma och repa, eller hittat nya medlemmar när gamla slutade på radion, så hade vi inte tagit oss förbi millennieskiftet. Han övertalade till och med sin fru Barbro att gå med i bandet, med motiveringen att en sångerska behövdes till repetitionerna.
Häromåret låg dock bandet på is. Vi saknade replokal, pandemin var just slut och jag hade varit i Stockholm i flera år. Så fick vi veta att Görans cancer kommit tillbaka och visste vad som skulle göra honom glad. Vi hittade en replokal och började spela igen, väl medvetna om att det inte skulle bli tal om några spelningar.
Men då hade vi glömt vem Göran var. För honom var allt möjligt och hans idéer kunde ingen cancer i världen stoppa. Och att spela live var det bästa han visste. Så när han i början av mars presenterade sin idé från soffan i tv-rummet så sade vi ja. Det skulle bli en sista spelning för vänner och familj, med gästartister från hans 50 år som musiker.
Han hade storslagna planer. Vilka som skulle spela, vilka som skulle komma, vem som skulle sköta ljud och ljus. Han gjorde en jättefin inbjudan och han tryckte upp T-shirts. Barbro skickades till Uddevalla för att laga en bas. Och han planerade för mat och bar.
Och så försökte han spela. Basen låg tung i knät, och den var svår att lyfta ur sitt ställ. Och hjärnan hade svårt att minnas och fokusera. Den sista låten han spelade var en gammal Elvislåt. Den satt i muskelminnet på något vis.
Det blev en märklig vår. Vi spelade och skrattade. Planerade och plågades.
Göran ville inte gärna prata om risken att han inte skulle orka, men det gjorde vi ändå. Det var viktigt att vi var överens, om det nu inte blev som vi ville. För vi ville ju en sak, men trodde kanske något annat. Alla utom Göran.
Veckan innan han dog samlades vi för att sätta låtordningen. Då hade han accepterat att han kanske bara skulle klara några få låtar. Basen som var hämtad i Uddevalla stod kvar i sitt ställ, inom synhåll från sjuksängen.
Sedan gick allt fort. På bara några dagar blev han sämre och en minut över tolv, när den 17 maj blev den 18 maj och dagen för spelningen var kommen, dog han. Gästerna som kommit från Umeå, Ipswich och Stockholm fick börja dagen med ett tungt dödsbud. Själv undrade jag hur det skulle gå att sjunga rock samma dag som vi förlorat Göran. För festen skulle genomföras ändå, det visste vi. Det var ett av alla plågsamma samtal vi hade. Vi kunde bara inte ana att det skulle ske samma dag.
Nästan alla som anmält sig kom, trots omständigheterna. Över 15 olika musiker spelade tillsammans och flera av gästerna höll spontana tal. Det spelades progg, rock och en underbart vacker låt som Göran skrivit själv. Den hade en tidigare medlem fått i uppdrag att arrangera om och framföra och den blev – precis som han planerat – ett magiskt slut på kvällen.
Jag satt i publiken och grät när en av våra trummisar lutade sig fram och viskade: “Vilken fantastisk idé han kom på, Göran. Jag ska sno den när det blir min tur. Du kommer och sjunger va?”
Såklart jag gör. För nu har ju Göran visat oss att allt är möjligt. På ett eller annat sätt.
En minut över tolv, när den 17 maj blev den 18 maj och dagen för spelningen var kommen, dog han.