Kate Winslet briljerar i en svart och ironisk dystopi
”The regime” HBO Max, 6 avsnitt
En ny dramaserie med Kate Winslet och Hugh Grant. Skapad av Will Tracy som jobbat med ”Succession” och John Olivers ”Last week tonight”. Regisserad av ässet Stephen Frears (”The queen”, ”High fidelity”, ”En engelsk skandal”). Wow!
Detta borde såklart bli alldeles lysande. Och visst, det hade kunnat bli alldeles lysande. Men riktigt dit når aldrig ”The regime”.
För det första är det svårt att sätta en etikett på den här tv-serien. Vad är det ens för något – en svart komedi, en politisk satir, en ironisk dystopi ..? Kärt barn har som bekant många namn, och det gäller i hög grad även dramaserier på tv. Flera smått desperata försök har gjorts för att placera HBO:S nya serie i rätt fack, och jag famlar själv i mina försök att sammanfatta vad jag just har sett.
Vi börjar därför med att spalta upp det hela. Först och främst: Kate Winslet är självklar och briljant! Som alltid. Oavsett om hon spelar detektiv i ”Mare of Easttown”, gör rösten till Filifjonkan i den amerikanska versionen av ”Mumindalen” eller som här, den hispiga kanslern Elena Vernham, äger hon alla scener.
Nästan lika bra är den slitne men sylvasse Hugh Grant i rollen som Winslets politiske motståndare och ledare för oppositionen. Eller opposition är fel ord, någon sådan finns inte att tala om när serien börjar.
”The regime” utspelar sig i en halvfascistisk hittepå-diktatur någonstans i Centraleuropa. Landet leds alltså av Kate Winslets neurotiska och instabila diktator, som kastat landets förre ledare (Hugh Grant) i fängelse och balsamerat sin Brezjnev-liknande far i ett mausoleum som vore han självaste Lenin.
Och det är till just Sovjetunionens förtryckarstat som tankarna först går, där Kate Winslets pratglada men paranoida Stalin-figur omges av en slags politbyrå bestående av en samling opportunistiska, lismande män (David Bamber, Danny Webb, Stanley Townsend) som alla kliver och trampar på varandra för att behaga sin oberäkneliga ledare.
Till denna politiska ormgrop anländer den grove, oborstade korpralen Herbert Zubak (Matthias Schoenaerts). Först som en enkel assistent till Winslet, men snart nog arbetar korpralen upp sig till någon slags Rasputin-status och skakar om hela maktstrukturen.
Detta räcker dock inte för skaparen Will Tracy som kastar in ännu fler beståndsdelar i sin redan lite röriga serie.
Emellanåt känns det centraleuropeiska landet som Nazityskland med alla sina långa vepor som hänger ner från de officiella och väldigt pampiga byggnaderna. Vid andra tillfällen går tankarna till Putins Ryssland eller till de sista dagarna av Ceausescus sönderfallande regim i Rumänien (den revolutionära stämningen, de sönderklippta flaggorna, den allmänna galenskapen).
Även ”Hungerspelens” Panem och 1800-talets Tsarryssland är tydliga referenser. När den vilda karusellen spinner runt som mest går det också att dra paralleller till Bröderna Marx och deras fiktiva land Freedonia.
Hur som helst är ”The regime” en sevärd och ofta rätt mustig gryta. Men den hade smakat ännu bättre med lite färre kryddor.
"”The regime” är hur som helst en fascinerade och mustig gryta som dock hade mått bra av lite färre kryddor.