Dansen blir förlösande i queerfilmen ”Passage”
Passage
Få svenska regissörer är lika skickliga som Levan Akin på att sätta stämningar och skapa himlastormande känslor liksom bara i förbifarten. Gärna parat med en livsglädje som spirar inom – och mellan – rollfigurerna trots svåra omständigheter.
Med ”Passage” befäster Akin sin särpräglade stil och kliver fram som en av landets mest intressanta filmare.
Redan i debuten ”Katinkas kalas” (2011) är de unga huvudpersonerna på fest och plötsligt strömmar alla känslor vi själva kan ha haft i just den åldern emot oss. Alla val, all ambivalens. Det finns en närvaro i stunden som är ovärderlig i många av regissörens filmer och tv-serier, inte minst i den omtalade, flerfaldigt prisade ”And then we danced” (2019). I machomiljö på det georgiska nationalkompaniet i Tbilisi blir final-dansen där det stora crescendot: en symbolisk frigörelse-akt som heter duga.
En utopi – på samma gång upprorisk och kärleksfull rotad i traditionen.
Även i ”Passage” förekommer förlösande dansscener med betvingade effekt: där dans upplöser tid och rum och suddar ut skillnaden människor emellan. Kvar blir genuin glädje, kärlek och rörelse. Det är fascinerande att skåda.
Här lyfts den potential det traditionella georgiska och turkiska kulturarvet har att skapa gemenskap och sprida glädje, i stället för att förhindra förändring och utöva förtryck mot hbtqi-personer.
Vi möter den barska pensionerade historieläraren Lia vars syster just gått bort. Nu har Lia lovat att resa till Istanbul för att leta rätt på systerdottern Tekla, som försköts av familjen när hon kom ut som trans.
På färden från Georgien till Turkiet får hon motvilligt sällskap av den snacksalige unge Achi – som bott granne med Tekla på hennes sista kända adress hemma i Batumi.
Den omaka duon letar sig med hjälp av några tiggarbarn fram till Istanbuls horkvarter, tar in på ett sjaskigt hotell och börjar knacka dörr. Kanske har någon en ledtråd till vart Tekla har tagit vägen. Hoppet är skört, skuldkänslorna plågsamma.
Eftersom hon verkligen älskade sin begåvade systerdotter är Lia full av ånger. Nu genomsöker hon bordeller där 28-åringen kan ha hamnat, tvingas se konsekvenserna av sitt eget handlande, och befarar det värsta.
Samtidigt glider den ständigt hungrige, ömhetstörstande Achi runt i staden, söker jobb och snappar upp information.
På en fest träffar han transkvinnan Evrim (härligt gestaltad av dynamiska Deniz Dumanli) som utbildat sig till advokat, jobbar på organisationen Pink life och vet allt om stadens trans-community.
”Passage” rymmer en rad varma, oväntade möten. Trots sitt nattsvarta ämne är det en stundtals glad, närmast yster, film som framkallar leenden mitt i misären. I scen efter scen framgår att likheter kan överbrygga skillnader när det gäller klass, kön och sexualitet – medan någon skalar en aubergine, en annan ett äpple.
Lia och Achi kommer efter diverse hårda ordväxlingar varandra in på livet på ett rent rörande sätt, och tvingas se varandras förtjänster, inte bara brister. Livslögner ställs mot självinsikt och ”Passage” betonar vikten av att ifrågasätta sina egna fördomar. Varför är de så djupt rotade, av vilket skäl och till vilket pris?
En variation transkvinnor ryms här, och utgör en slags ny familj för Istanbuls utsatta där äldre efter bästa förmåga tar hand om yngre. Flera gånger får Lia den obekväma frågan om hon verkligen är säker på att systerdottern Tekla vill bli hittad.
Resan i sig framstår allt mer som målet: de gränser du måste passera och de insikter du får längs vägen. Så blir slutet också väldigt öppet. Snudd på magiskt återknyter det till idén om Istanbul som en plats dit du reser för att försvinna: för att du kanske måste komma bort för att hitta hem.
"Resan i sig framstår allt mer som målet: de gränser du måste passera och de insikter du får längs vägen.