En art, många raser

Hur fick vi hundar i så många olika storlekar och med så olika utseenden? Även om alla hundar tillhör samma underart (Canis lupus familiaris), finns det hundratals olika raser –från de små chihuahuahundarna till enorma grand danoiser. Alla är ett resultat av många års inblandning av människor och en process som kallas selektiv avel.

Det första dokumenterade tillfället av selektiv avel med ett speciellt mål upptäcktes på den sibiriska ön Zjochov. Här har arkeologer hittat 9 000 år gamla fossiler av hundar med den rätta storleken och formen för att dra slädar. De fann även ett annat, större hundfossil i samma område. Troligtvis blev hunden framavlad för att hjälpa människorna att jaga isbjörn.

Efter den neolitiska revolutionen (även kallad jordbruksrevolutionen) fortsatte avelsarbetet. I takt med det ökande antalet jordbrukare bildades allt större samhällen med bofasta invånare, vilket medförde att hundens roll också förändrades. Troligen var det under den här tiden som man började avla fram de första arbetshundarna som användes som vallhundar och vakthundar.

Jakthundar och sällskapshundar blev ett alltmer utbrett fenomen i den europeiska överklassen under medeltiden, men det var inte förrän under det viktorianska 1800-talet det blev populärt med husdjur och att bedriva hundavel. Inspirerade av tidens alltmer detaljerade teorier om evolutionen avlade man fram hundar med önskade egenskaper. Det är detta avelsarbete som gett oss många av de hundraser vi ser än idag, bland annat apporterande hundar som retriever, och vallhundar som old english sheepdog.

Det kända uttrycket «människans bästa vän» brukar tillskrivas Fredrik II (1712–1786), eftersom han sa det om sin Italienska vinthund. Så här kanske det såg ut när personer från jägar- och samlarkulturen högg in hällristningar tillsammans med sin hund. Hunden fick mat och husrum av människorna som i gengäld fick hjälp av hunden vid jakt och för vakthållning.