Egyptiska katter
Katten hade en väldigt speciell ställning i det gamla Egypten – den var både ett högt älskat husdjur och sågs som en helig skapelse.
De gamla egyptierna lämnade efter sig en mängd spår som har hjälpt oss att förstå deras liv och kultur. Tack vare en rad välbevarade teckningar, målningar, sniderier och artefakter som har överlevt i mer än 5 000 år, då egyptierna levde längs Nilen, kan vi föreställa oss hur deras liv kan ha varit. I överraskande många av dessa spår förekommer den tama huskatten. Sittande under en stol, i famnen på sin ägare eller i färd med att jaga eller döda ett annat djur (ofta en orm) är dessa forntidskatter en del av historien. Det kan verka som om de hade samma funktion på den tiden som de har i våra moderna hem. Men varför blev de så populära?
Troligen domesticerades katten på eget initiativ långt innan det gamla egyptiska samhället började sin utveckling. Det betyder att katten själv valde att anpassa sig till människornas liv. Den tama katten härstammade från vildkatter i området. Den liknade en sandfärgad tabby och människorna hälsade den mer än gärna välkommen för tack vare sin jaktskicklighet höll den möss och råttor borta. I början hade alltså egyptiska familjer katter som husdjur för att de höll skadedjur borta, men det dröjde inte länge förrän man började se katten som en beskyddare till människan, särskilt eftersom de duktiga katterna även jagade bort giftiga ormar. Så småningom var det inte bara vanligt folk som hade katt, de härskande grupperna skaffade också katter som de skämde bort och dekorerade med smycken. Den grekiska historikern Herodotos beskrev katten som så värdefull för sina egyptiska ägare att de alltid räddade katten först om deras hem exempelvis började brinna. Katten gick före egendom och till och med människoliv.
De gamla egyptierna beundrade kattens mystiska och reserverade beteende, dess vackra utseende, imponerande mörkersyn och fantastiska jägaregenskaper. Kattens vana att ligga och njuta av värmen i solen gjorde att människorna kopplade ihop den med solguden och skaparen Ra. Katten själv blev inte föremål för tillbedjan, men man trode att den var i besittning av en helig kraft som förband gudarna med människornas värld.
Man trodde dessutom att många av de egyptiska gudarna manifesterade sig i form av djur, och av alla kattgudarna var den viktigaste Bastet. Från början var hon en krigsgudinna med lejonhuvud med starka band till solen eftersom hon var dotter till Ra, men med tiden ändrades hennes väsen och hon blev fruktbarhetens och familjens beskyddare.
«Troligen domesticerades katten på eget initiativ långt innan det gamla egyptiska samhället började sin utveckling. Det betyder att katten själv valde att anpassa sig till människornas liv.»
Den här målningen från insidan av en gravkammare visar den döda medan han levde och var på jakt med sin katt
Allteftersom Bastet förändrades till sin natur samtidigt som hennes anhängare växte i antal började hon även framställas annorlunda. I stället för att avbildas som en lejonhövdad kvinnovarelse fick hon allt oftare katthuvud. Ibland framställdes hon som en kvinnovarelse med katthuvud plus ett lejonhuvud i sin högra hand.
Namnet Bastet betyder «hon från Bubastis», och det var i den forntida staden Bubastis, i närheten av dagens Zagazig (nordväst om Kairo), som hennes tempel låg. Bastet dyrkades även på andra platser i Egypten, bland annat i Men-nefer (Memfis) och Iunu (Heliopolis).
För att hedra Bastet bar människor amuletter som föreställde en katt med kattungar som de trodde gav dem skydd. Pilgrimmer besökte templet i Bubastis och offrade små bronsfigurer till gudinnan. Men det var inte bara bronsfigurer som offrades, många trodde att det största offret man kunde skänka gudinnan var en mumifierad katt.
Mumifierade katter kom att bli en mycket vanlig offergåva, och allteftersom Bastets tillbedjare blev allt fler började man även avla fram en helt egen kattras som skulle utnyttjas som dessa offer. Idag, i vår tid, kan det tyckas motsägelsefullt att både beskydda den heliga huskatten (under en period införde egyptierna dödsstraff för dem som dödade en katt) och avla fram en speciell kattras som enbart skulle användas i offerceremonin.
Bastet, och religionen som var förknippad med henne, var emellertid så populär att prästerna började sälja de mumifierade katterna till pilgrimmer som i sin tur sedan lämnade kattmumierna som offergåvor för att blidka kattgudinnan.
När de egyptiska gravkamrarna upptäcktes under 1800-talet fann man tusentals mumifierade katter över hela regionen. Det var så många att flera transporterades till Storbritannien för att användas som gödsel!
Katter blev även mumifierade när de som högt älskade husdjur dog av naturliga orsaker. Men denna ritual var mycket mer komplicerad än för de katter som skulle offras. Modern forskning har visat att även om offrandet till Bastet var en viktig ritual innehöll många av de så kallade mumifierade katterna bara fjädrar – detta för att prästerna i Bubastis hade fullt upp med att tillfredsställa pilgrimmernas efterfrågan på offergåvor. När ett sällskapsdjur dog blev det ordentligt begravt. Balsamering med liniment efter komplicerade recept och beskrivningar var inte ovanligt, och i några fall utlyste familjen till och med en sorgeperiod för att markera den pälsklädda vännens bortgång. Efter mumifieringen lades katterna i dekorerade kistor och placerades i en gravkammare intill ägarnas familjegrav. Man har hittat många katter i gravkamrarna tillsammans med massor av offergåvor vilket betyder att man förberedde dem på livet efter döden.
«När de egyptiska gravkamrarna upptäcktes under 1800talet fann man tusentals mumifierade katter över hela regionen. Det var så många att flera av dem transporterades till Storbritannien för att användas som gödsel!»