Hästar och människor
Vi har levt med dessa ståtliga djur i årtusenden
Det råder oenighet om när och var hästen började tämjas av människor. Det finns grottmålningar som föreställer hästar från år 30 000 före vår tideräkning, men de tycks vara vilda och det finns ingenting som visar att människorna använde dem till något annat än föda. Man har hittat massor av urgamla hästskelett med skär och huggmärken vilket kan tyda på att det var mycket vanligt att människor åt hästkött. Klimatförändringarna som följde med istiden medförde att många djurarter dog ut, och på den tiden försvann hästen helt och hållet från Nordamerika.
Flera fynd tyder på att hästen första gången blev tam i det område som nu är Kazakstan. Botaifolket levde på de eurasiatiska stäpperna runt 4 000 år före vår tideräkning. I områdena där deras byar låg finns fullt av hästskelett och keramikbehållare som antagligen har innehållit hästmjölk. Det är sannolikt att botaifolket tog språnget från en vandrande jägartillvaro till ett liv med husdjur när de genom att testa sig fram hade kommit på hur de skulle föda upp hästar. Möjligen har de tagit fölen från stona eftersom de är små och enklare att hantera och dessutom lättare att prägla på människor.
Det är svårt att säga när de här människorna tog mod till sig och försökte sätta sig på hästryggen, och de första ryttarna tillverkade antagligen något slags huvudutrustning av nedbrytbart material, till exempel slitstarka växter. Det är inte säkert att det tog så väldigt lång tid innan hästen var domesticerad. Man har hittat märken på rester av hästtänder som kan tyda på att botaifolket använde bett i hästens mun som de fäste i tyglar för att kunna styra och kontrollera hästarna. De första betten tillverkades av trä, ben eller till och med av rep, men runt år 1 200 före vår tideräkning blev dessa bett ersatta av bronsbett. Både nickel
och stål har använts till betten genom historien. Idag görs betten huvudsakligen av material som stål, koppar, plast och gummi.
Domesticering av hästar måste ha förekommit flera gånger för DNAanalyser har visat att botaifolkets hästar inte är förfäder till de hästar vi har idag. Medan botaifolket levde isolerat med sina hästar spreds samtidigt en annan gren med tama hästar över stora delar av Europa och Asien. Allteftersom människorna blev bättre på att föda upp och hantera dem upptäckte man hela tiden nya användningsområden för dessa starka djur. Med tiden såg man dem inte bara som föda utan de användes för transport, i jordbruket och i krig. Troligen red man på hästarna innan man började använda dem som dragdjur, men vid något tillfälle lät man hästen gå med oxen framför plogen och senare fick de dra vagnar och kärror.
Lämningar efter hästar från omkring 2000 år före vår tideräkning visar hur hästen började utvecklas i olika riktningar, mot den stora variation av raser vi har idag. Folk avlade fram hästar med olika egenskaper beroende på vilka arbetsuppgifter de skulle användas till. Under generationernas gång förändrades hästen i både storlek, kroppsbyggnad och temperament. Enligt en del forskare är dessa förändringar, det vill säga resultatet av en medveten avel, ett bevis på att hästen blev domesticerad. Fram till dess var hästen bara ett djur som människorna tog till fånga och höll som husdjur.
Vissa hästar valdes ut på grund av sin styrka och nyttan man kunde ha av dem som arbetshästar, andra avlades fram för sin snabbhet och uthållighet. Inget kunde slå en galopperande häst när det var bråttom att lämna ett viktigt meddelande till någon eller komma undan en farlig situation eller jaga
«Lämningar efter hästar från omkring 2000 år före vår tidräkning visar hur hästen började utvecklas i olika riktningar, mot den stora variation raser vi har idag.»
efter ett byte. Hästar är vana vid att springa långa sträckor för att undslippa faror och kan hålla hög hastighet i flera timmar, även med en vuxen människa på ryggen.
Cowboyer jagar indianer och skurkar från hästryggen i hundratals filmer, men cowboyens epok var i själva verket överraskande kort. Vilda västern existerade bara i runt 30 år. De pistolviftande kofösarna härstammar egentligen från Iberiska halvön, det vill säga Spanien, där jorden var så mager att bönderna behövde enorma landområden för att deras kor skulle få något att beta.
Så småningom blev det alltmer utbrett med hästar som hjälp på boskapsrancherna. Först i Mexiko, där både spanska nybyggare och urbefolkningen lärdes upp till «vaqueros» – beridna boskapsskötare – och senare i USA.
Men samtidigt som cowboyerna galopperade över öknen pågick arbetet med att ersätta hästarna. I flera tusen år hade hästen varit det absolut snabbaste transportmedlet på land, men när ångloket kom i början av 1800talet blev hästen utkonkurrerad. Med de nya maskinerna kunde man transportera gods och människor mycket fortare, plöja jorden snabbare och bättre samt oskadliggöra fienden ute på slagfälten effektivare. Efterhand uppfanns ett alternativ till nästan varje uppgift som hästen tidigare hade haft. På gator och vägar där det tidigare hade myllrat av hästar och kärror såg man nu bilar och bussar. Det dröjde inte länge förrän hästen blev en mycket ovanlig syn i många städer.
På andra håll i världen ser man fortfarande hästar i jordbruket eller framför vagnar i städerna. I de industrialiserade länderna däremot blev hästen huvudsakligen ett sällskapsdjur och används mest inom hästsporten. Det råder inga tvivel om att hästens roll har förändrats genom de årtusenden den levt sida vid sida med människan. Men en sak har aldrig förändrats, och det är att vi än idag inte kan tänka oss ett liv utan hästar.
«På andra håll i världen ser man fortfarande hästar i jordbruket och framför vagnar i städerna. I de industrialiserade länderna däremot blev hästen huvudsakligen ett husdjur och används mest inom hästsporten.»