Harmoni I Kropp & Själ (Sweden)
Njut av tystnaden
Tid med dig själv kan vara nyckeln till att hålla sinnet och kroppen vid god hälsa. Shhh! Detta är
den nya vetenskapen kring ensamhet.
Adirondack Park är ett av de största naturskyddsområdena i USA. Den breder ut sig över ett område på närmare 24 000 kvadratkilometer och är hemvist åt älgar, björnar och uttrar. Jag bor i New York City, hemvist åt 8,4 miljoner människor och många av dem är precis framför mitt ansikte och på min telefon och dator hela tiden.
Det verkar som att djuren har en fördel för de är omgivna av lugn och ro. Jag har frågat mig själv om jag skulle kunna byta skärmen mot naturen?
Min relation till ensamhet är komplicerad. Jag har alltid känt att en dos av tid ensam skulle vara nyttigt för mig, men tanken på att koppla ifrån gör mig illa till mods. Det inte ovanligt, utifrån vad forskare vid University of Virginia fann då de satte elektroder på människor och skickade in dem, en i taget, i ett rum ungefär lika stort som en städskrubb. De fick veta av forskarna att de skulle vistas där inne ensamma i 15 minuter. ”Och skulle du blir uttråkad kan du ge dig själv en stöt”, lade de till.
Innan försöket hade alla deltagare redan fått en stöt. Kvinnorna fick en chock med 2,3 milliampere; männen 4 milliampere. Ont gjorde det också. Många av dem sa att de skulle betala för att undvika ytterligare en stöt. Men här kommer det konstiga. När de lämnades ensamma med sina tankar skyndade två tredjedelar av deltagarna på tiden genom att ge sig själva minst en stöt till. En man gav sig själv 190 stötar.
Men jag kan relatera till den mannen. Jag gillar också att distrahera min hjärna, även om jag gör det genom att slösurfa. När jag har avslutat arbetsdagen kollar jag omedelbart mejlen på telefonen. Om jag tar ett glas med en vän går jag in på Instagram så fort hen lämnar min sida för en stund. Och räkna in mig i de 53 procent av mobilanvändare som, i en undersökning genomförd av AT&T och Center for Internet Technology and Addiction, hävdar att de känner verkligt obehag när de förlorar täckningen eller glömmer att ta med sig mobilen.
Samma undersökning avslöjade att mer än 60 procent av oss sover med mobilen på armlängds avstånd. Jag tillhör den gruppen också. Jag kan svajpa mig igenom skärmlåset innan jag ens slagit upp ögonen på morgonen.
Uppenbarligen har jag problem.
Du är programmerad att söka social samvaro. Det gäller särskilt när du känner dig stressad. Forskare i Tyskland fann att människor är mer benägna att vara trevliga mot andra efter att ha tvingats att tala inför en publik, förmodligen för att skapa ett större nätverk av stressbefriande vänner och allierade.
Denna impuls att söka kontakt har varit av godo för oss under det mesta av människans evolution, när tillhörighet till en stam erbjöd säkerhet och fler möjligheter till fortplantning. Men idag leder det oss mot självdestruktivt beteende. Vi ökar skrollandet och svajpandet genom sociala flöden för att fylla luckorna mellan stressframkallande möten, överfulla inkorgar och pendling.
Enligt en studie gjord vid University of Michigan åtföljdes Facebook-användande – till skillnad från verklig mänsklig interaktion – ofta av 13 procent ökad oro och 22 procent ökad känsla av ensamhet, där båda är starka stressreaktioner i sig.
Snarare än att få oss att känna oss som en del av en större och starkare grupp får de så kallade sociala medierna oss att känna oss nervösa och isolerade. Och var vänder vi oss för en snabb dos av social samvaro? Åter till nätet, så klart. Internet är som en drog och jag börjar se naturen som min personliga rehab.
Forskarna är överens om att tid som spenderas ensam kan vara läkande. ”Ensamhet är som solljus”, säger Robert Coplan som är redaktör för The Handbook of Solitude, en samling avhandlingar av 60 akademiska forskare. ”En liten mängd är bra för alla. Till och med vansinnigt extroverta kan med all förmodan dra nytta av lite tid ensamma.” Efter lite tid ensam i
Du är programmerad att söka social samvaro. Det gäller särskilt när du känner dig
stressad.
skogen kan jag kanske börja att träna upp min hjärna att återigen fungera utan en skärm framför ansiktet, och lära mig att uppskatta alla de individuella ögonblick som utgör mitt liv.
”Ensamhet är inte samma sak som isolering – du kopplar inte bort dig från omvärlden”, säger Paul Salmon som är docent University of Louisville. ”Du tar lite ledigt så att du kan komma tillbaka och anknyta på ett starkare sätt.” Djupt i Adirondacks mindre besökta västra del ligger min destination: ett vindskydd som är långt ifrån allt. Enligt Remote Footprints – en familj som engagerar sig ideellt för att bevara djur- och växtlivet – är det 9 kvadratmeter stora vindskyddet endast cirka 100 meter ifrån den mest avlägsna punkten i New York State. För att nå det vandrade jag 2 mil från parkeringen. I ett par timmar gick jag i ett av de plötsliga skyfallen som är vanliga i bergen. I vanliga fall hade jag klagat, men om man gnäller i skogen och ingen hör det, är det då lönt att göra besvärade läten? Jag traskade på i tystnad.
Jag anlände till min lägerplats några timmar innan solnedgången. Jag lagade mat, åt och rullade ut min sovsäck. Jag blev snabbt uttråkad. Eftersom jag inte kunde sysselsätta mig med att skrolla igenom digitala nyhetsflöden lokaliserade jag vindskyddets loggbok, som var fylld med tidigare besökares funderingar. När jag bläddrade igenom sidorna fann jag bevis på att fler hade vandrat ensamma. En kväll i augusti 1986 nådde en man vindskyddet precis innan en kraftig regnskur. Medan han satt och tittade på det piskande regnet skrev han: ”Jag tyckte att det var lyckosamt att jag och mina mänskliga ögon, som en kortvarig besökare, fick gåvan att ta del av skönheten som pågår här varje dag. Det rensar en mans tankar och väcker upp honom kring
”Ensamhet är inte samma sak som isolering – du kopplar inte bort dig från omvärlden.”
vad som verkligen är viktigt i livet – inte pengar, framgång, aktier och obligationer, men relationerna med andra människor, inre ro [och] förståelse … Vilket gör allt annat meningsfullt.”
Ensam i mitt vindskydd, utan någon som kunde driva med mina känslor kände jag att min resa plötsligt blev av djup betydelse. Jag föreställde mig herr 1986 utsträckt vid en flod någonstans nu, omgiven av sina barnbarn och lycklig över att han tog sig tid att lära sig de stora läxorna medan han var ung. Vad han inte gjorde var att kolla Facebook eller skriva till sina yrkeskontakter på Linkedin.Han twittrade inte, snapchattade inte eller diskuterade inte
i någon tråd på Reddit. Hans liv var så rikt och fullkomligt, så närvarande hos honom att han helt enkelt inte hade något behov av digital förströelse.
Jag saknade min telefon. Om jag hade vetat hur avlägset och frånkopplat Adirondacks var hade jag kanske valt ett vildmarksområde med internetuppkoppling inom räckhåll. Men att vandra utan täckning var det bästa jag kunde ha gjort. Mobilers konstanta uppkoppling gör att du aldrig är riktigt helt närvarande i stunden. Forskare vid Florida State University fann att mobilens notifikation – plinganden och vibrationer – stör din koncentration oavsett om du tittar på skärmen eller inte. Du kan lika gärna pausa det du håller på med för att svara. Till och med nu när du är här – pling! – är du plötsligt inte det längre. Men om du delar ditt sinne mellan den digitala och fysiska världen så stänger du av en del av hjärnan som ansvarar för en hälsosam syn på livet.
”Det finns delar av hjärnan som aktiveras under perioder av vila och stängs av när du reagerar på extern stimuli”, säger Jessica Andrews-Hanna som är forskare vid University of Colorado’s Institute of Cognitive Science. Dessa områden – som främst löper genom främre och bakre gördelvindlingen, hippocampus och mittre temporalloben – utgör ditt ”vilocentrum”. De är nödvändiga för din förmåga att förstå ditt förflutna, planera din framtid och avskärma dig från den ständigt bekymrande omvärlden.
När jag sitter ensam i mitt vindskydd börjar jag tänka på min hjärna. Jag lyssnar noga och hoppas få höra gamla delar väckas till liv efter år av försummelse. Men nix. Allt jag hör är syrsor.
Ett av de största genombrotten inom forskningen kring vilocentrum gjordes för 10 år sedan. Det var när ett par forskare vid MIT undersökte aktiviteten i råttors hjärnor för att se vad som pågick när gnagarna oväntat pausade sin jakt på ost i en labyrint. Stannade deras små hjärnor upp helt när de pausade för att putsa pälsen eller stirra in i väggen? Knappast. De spelade snabbt upp labyrinten baklänges. Signalerna som skickades ut i hippocampus under jakten på mat skickades nu ut i ännu högre frekvens – men i omvänd riktning. Djuren befäste i minnet vad de precis hade sett för att underlätta framtida ostjakter.
Det är sannolikt något liknande som sker i den mänskliga hjärnan, och särskilt i vilocentrum.
”Konsensus är att dessa korta perioderna av vila påminner om sömn, på så sätt att de är viktiga för inlärningen, minnet och återställningen av hjärnan”, säger Andrews-Hanna. När vi inte är upptagna med att reagera på mejl, snabbmatkedjornas skyltar och reality-tv, har hjärnan tid att förstå tidigare händelser och skapa teorier kring hur de kan tänkas påverka framtiden. Det är allt annat än slöseri med tid. Att göra ingenting och spendera tid ensam är två sätt att avgöra huruvida du är lycklig med de senaste vändningarna i ditt liv. Det tillåter dig att ta reda på om det faktiskt är dina egna drömmar du försöker uppnå eller någon annans, att separera ditt verkliga jag från karriären, skulderna, din påträngande mobil och allt annat som stressar dig. Det är därför det är så viktigt att du ger dig själv den tid du behöver för att känna in och justera.
Ensamhet är inget du bara uppbringar i fyra nätter, en gång om året. Om du bryr dig om din hjärna och ditt sinne är det något du strävar efter genom daglig övning. ”Jag
Forskare vid Florida State University fann att mobilens plinganden och vibrationer
stör din koncentration oavsett om du tittar på skärmen
eller inte.
brukar fråga personer hur lång tid det har tagit dem att komma i fysisk form”, säger Salmon. ”De svarar att det har tagit ett par år. Jag säger åt dem att applicera samma tänkande kring deras mentala hälsa.”
Om du inte tycker att det låter speciellt härligt att sitta ensam vid en lägereld och sjunga ”Kumbaya” är du inte ensam om det. Men om du kan lära dig att bli mer bekväm med att vara själv så kommer du att utveckla en starkare känsla av mening och ökad känsla av kontroll över stressiga händelser i ditt liv. Du kan träna upp dig.
I en studie bad en forskare på Filippinerna personer att gå på dejt med sig själva. De fick själva välja om de ville ta en lång promenad eller gå ut och äta, men de uppmuntrades att under dejten påminna sig om att de spenderade tid med en speciell person: sig själv. Baserat på utlåtanden innan och efter upplevelsen fann forskaren att deltagarnas åsikter om att spendera tid själva förbättrades med 21 procent. Min upplevelse i Adirondacks Park var liknande. Det visade sig att jag är ett rätt bra sällskap. Jag skulle gladeligen spendera fyra nätter till ensam med mig själv.
Morgonen efter jag nådde min destination vandrande jag bort till det jag trodde var den mest avlägsna punkten i staten. Jag kunde inte vara 100 procent säker. När jag frågade Ryan från Remote Footprints efter gps-koordinaterna sa han att han ville hålla dem hemliga. Men han hänvisade mig till sin dagbok på nätet som kunde leda mig alldeles i närheten.
När jag väl kom dit fann jag en mossbeklädd stock. Jag tänkte sätta mig, men ändrade mig när jag såg en stor obehaglig groda röra sig under den. Så istället stod jag och insöp den tysta skogen, undrade om jag borde känna något djupare än försiktig glädje. Jag öppnade min fickkniv och rensade mina naglar från smuts. Jag tog en klunk från min vattenflaska och tog sedan av från stigen för att gratulera mig själv till att ha tagit mig så här långt helt på egen hand.
Ironin med att nå den mest avlägsna punkten i New York var att efter de två dygn som det tog mig att ta mig dit var jag inte längre i behov av det. Min upplevelse av ensamhet började så snart jag hade
Jag var inte längre innehållet i min plånbok eller min kalender. Jag var
definitivt inte min mobil utan
täckning.
börjat vandra längs leden. Eller vad tusan, den började faktiskt redan när jag körde ut ur staden eller kanske till och med när jag frågade min chef om jag kunde få ledigt i några dagar. Jag hade börjat min mentala omställning från att tänka som en kontorsråtta eller någon som är bunden av skyldigheter utanför min kontroll. Jag var inte längre innehållet i min plånbok eller min kalender. Jag var inte mina kläder. Jag var definitivt inte min mobil utan täckning.
Om jag behövde ytterligare bekräftelse på att tiden jag spenderat ensam var värd det, fick jag det när jag avrundade min vandring. Mitt på en grusparkering stod en man med en ryggsäck. Han såg otålig ut. Alldeles intill, bakom en bil, skrek ett barn ”Jag kan göra det!” Han jobbade sig upp mot fullkomligt ursinne, och en grupp vuxna hade fullt upp med hålla pojkens knytnävar i styr. Jag insåg att mannen mitt på parkeringen tillhörde gruppen. Han vandrade med några vänner, eller möjligtvis släktingar, och deras lilla monster till barn. När han såg mig komma närmare mjuknande hans ansikte plötsligt.
”Vandrade du ensam?” frågade han. ”Ja, det gjorde jag”, sa jag. ”Du har tur.” Jag log. Han hade rätt.