”Åh ... jag har väntat på dig!”
Med snabba steg gick han mot fotoautomaten. Nu fick det vara nog. Han skulle lämna den här hålan, resa vart som helst, bort bara. Naturligtvis hade passet gått ut, men ett nytt foto och ett nytt pass, sedan skulle han vara iväg.
Fotoautomaten utanför den lilla polisexpeditionen var minst sagt av äldre modell, och han stannade till för att fiska efter mynt i jackfickorna, och det var då han såg det. Någon hade lämnat kvar sin fotoremsa i uttaget. Han såg sig omkring. Var det någon som väntade på att fotona skulle torka? Och tog en promenad runt torget? Men de få människor han såg runt sig denna mulna tisdag verkade inte vänta på några foton.
En gick in i mataffären, en annan på H&M. Han skakade på huvudet. Det var inte så länge sedan han hade tänkt att det var här han ville bo, och bilda familj, på lagom avstånd till hans mamma och storstaden, men livet gick definitivt inte åt det håll han ville.
Han böjde sig ner och tittade på fotot i automaten. Det var av en kvinna, ungefär i hans egen ålder. Hon hade vilda bruna lockar runt ett fräknigt ansikte, stora örhängen och röda läppar. Försiktigt fiskade han upp remsan och höll den i handen. På en av bilderna log hon stort, på en annan var hon allvarlig, och det var som om hon talade till honom, om glädje och liv och att han inte skulle ge upp.
Han tittade upp igen och sökte med blicken över torget. Det stod en kvinna med luvan uppdragen och tittade i ett skyltfönster. Han gick försiktigt närmare, men när hon vände sig om såg han att det inte var hon. Han tittade in i butikerna närmast för att se om hon gått in för att handla någonstans, och då, i blomsterhandeln, tyckte han sig se en skymt av något.
Han öppnade dörren och steg in. Det var tomt i butiken, med undantag för blommorna som fyllde alla ytor och doftade underbart, men när dörren plingade igen bakom honom kom en kvinna fram bakom disken.
Jo, eh … jag tror jag hittat dina bilder.
”Hur kan jag hjälpa er?” Det var hon. Hon såg precis ut som på bilden, och hans hjärta hoppade till.
”Jo, eh … jag tror jag hittat dina bilder.”
Han räckte fram remsan mot henne, men hon tog den inte. Hon bara tittade upp på honom, och strålade. ”Åh … jag har väntat på dig!” ”Vad?” ”Jag förklarar sedan, men det är dags för min rast. Vill du ta en kopp kaffe?”
Omtumlad följde han med henne ut. Hon vände skylten på dörren till ”stängt” och låste efter sig. Och sedan drog hon med honom över torget till det lilla kaféet på hörnet.
När de satt sig med varsin kaffe och muffins tog hon upp en sax ur klänningsfickan. ”Nu kan jag ta de där fotona.” Han räckte över dem, och hon klippte kvickt isär dem.
”Jo, jag har fyra frågor till dig”, sa hon och gav honom bilden där hon log. ”Vad gör dig glad?” Han mötte hennes nyfikna blick, och tänkte att han inte känt sig så här glad på länge.
”Eh … att fika med en intressant kvinna?”
Hon skrattade och strök en hårlock bakom örat. ”Bra svarat.” Hon räckte över nästa bild, där hon såg arg ut. ”Vad gör dig arg?” Den behövde han inte tänka länge på.
”När människor medvetet gör andra illa.”
Hon nickade, allvarlig nu, och räckte över den tredje bilden. ”Vad gör dig ledsen?” Han mötte hennes blick, och det kändes som att hon såg in i honom, ända in i det skyddade längst in som var han.
”Kanske när jag gjort någon besviken.”
Hon nickade igen. Och sköt över det sista fotot som var tomt.
”Sista frågan: Vad skulle du göra om jag reste mig nu och bad dig följa med?”
Nu glittrande hennes ögon igen, och fick honom att känna sig levande och varm. ”Jag skulle följa med dig”, sa han. ”Vad bra”, log hon. ”Jag ska förklara. För två månader sedan drömde jag att min blivande man skulle komma in i affären med foton på mig. Sedan dess har jag lämnat mina foton i automaten varje vecka men ingen har kommit. Förrän du i dag.”
Två skrattgropar dök upp i hennes kinder.
”Jag vet att det låter galet. Vill du springa för livet nu?”
Han skakade på huvudet, han ville definitivt inte springa någonstans.
”Tvärt om”, sa han. ”Jag vill stanna.”