Vi var redo att bo var som helst ... nästan

Hej XX heter jag, jag såg att du och dina två tjejkompisar sökte lägenhet. Jag har en stor lägenhet med flera sovrum och söker inneboende... jo, och så säljer jag ju sexleksaker också. Gillar ni det?”.

Och där avslutade jag samtalet med den obehaglige mannen som ringt på min och mina två vänners bostadsannons på Blocket.

För när vi flyttade till Uppsala för att plugga och frenetiskt letade bostad tillsammans var vi redo att ta nästan vad som helst – men vi drog en tydlig gräns vid perversa män.

Till slut hittade vi i alla fall något: en tvåa på 50 kvadrat. Vi sov alla tre i samma sovrum, varav två i våningssäng. Vi betalade gladeligen ockerhyra, hade alla våra kläder intryckta i samma garderob och ignorerade att vi inte visste hur länge vi fick bo kvar. Våra krav på allt vad boendestandard hette var minst sagt låga.

De flesta som någon gång befunnit sig i ett desperat boendeletande vet att gränserna för vad som klassas som en fullvärdig bostad (och rimlig hyra) kan tänjas nästan hur långt som helst. I och med glädjen vi kände för det där svarta andrahandskontraktet kan jag bara föreställa mig glädjen hos studenterna som fick veta att de fått något så exotiskt som ett förstahandskontrakt på en nybyggd studentbostad i Spånga, mitt i bostadsbristens Stockholm.

Att de sedan fått flytta in i ett projekt som kantats av förseningar, ofärdiga hus och en kommunikation från bostadsföretaget som fallerat, är en helt annan historia. Den kan ni läsa på sidorna 4-5.