Louise Bornhall: ”En kris förmår mig inte att tvätta fönstren.”

Före den här våren, på den tiden då corona i min värld primärt var ett ölmärke, kunde jag skämta om att jag skulle stryka med först i säg en zombieapokalyps. Jag som inte kan göra upp eld i vildmarken och blir arg om jag inte får äta på mina vanliga tider.

Sedan kom en riktig samhällskris i och med pandemin, och skämtet kändes snabbt förlegat. Men istället insåg jag att krisen fått en annan följd, som kanske är mer talande för vår prestationsbaserade tid.

För när de flesta av oss i coronatider tillbringar mer tid hemma och det sociala umgänget begränsas, verkar många få så fruktansvärt mycket gjort. I mina sociala medier och bland vänner hör jag om att möbler målas och kläs om, förråd rensas, akvarelltavlor målas, fönster putsas och yogapositioner avverkas.

Medan jag... tja, inte gör något av det? Samtidigt jobbar också många mer än vanligt i kristid – hej vårdpersonal – och känner nog inte att det är tid för att bocka av saker från att-göra-listan.

Självklart är det toppen om man får en massa saker gjort. Men det är okej att bara ligga på soffan också. Jag må inte dö i en zombieattack, men en kris förmår mig inte att tvätta fönstren heller. Krisen för med sig många väldigt tråkiga konsekvenser, men ökade prestationskrav måste kanske inte bli en av dem.

En kris förmår mig inte att tvätta fönstren.