Häxjakt

Vad var egentligen häxjakten och hur startade det hela?

Föreställ dig för ett ögonblick att du är en lantbrukare i 1600-talets Europa, en änka som lever i det lilla skjul som din make lämnade efter sig. Du har en liten markplätt där du odlar rotfrukter och olika örter som traditionsenligt används i medicinska syften. Du är en gudfruktig kvinna som besöker kyrkan så ofta din värkande kropp tillåter, och du tror på djävulen även om du inte skriver under på historierna om häxor som möter hin håle i skogen om natten, smörjer in sina ryggar med ”djävulens salva” och kastar förbannelser över värdefull boskap.

Du har på sistone sett människor från ditt lilla samhälle ledas till tingshuset av biskopens män, anklagade för hedendom om man ska tro på byskvallret. Du tror inte att du har någon anledning att oroa dig. Tills den morgon beväpnade män klädda i biskopens färger kommer till ditt hus och tar dig med för ett förhör. Du följer med utan att protestera. Det hela är givetvis ett misstag som snart kommer att redas ut, tänker du medan du förs genom byns huvudgata, förbi dina grannars och vänners hus. De sneglar misstänksamt på dig när du passerar. Först tycker du mest att det är genant, men sedan kommer du att tänka på mjölnarens fru som fördes bort på ett liknande sätt och som förklarades skyldig till häxeri. Det är då du börjar bli rädd och frukta för ditt liv.

I domstolsrummet sitter tre domare och en notarie som för protokoll. Ditt namn förs in i en liggare innan anklagelserna mot dig presenteras: din granne, som du har känt i många år, har rapporterat till kyrkan att du har gjort så att mjölken från hennes kor har surnat. Hon och hennes lantbrukande make anklagar dig för att ha orsakat det för årstiden ovanligt regniga vädret som har förstört deras skörd, och att du har väckt köttsligt begär hos deras två döttrar med kärleksdrycker tillagade av dina örter. Du har ingen nytta av en advokat eller någon annan juridisk representant vid den här rättegången får du veta. Häxeri anses vara ett exceptionellt brott – endast Gud kan försvara den oskyldige.

Givetvis förnekar du att du är en häxa och att du har gjort något fel. Tanken är fullkomligt absurd, säger du. Grannarnas anklagelse måste bero på att de vill bli av med dig. Ditt förnekande noteras, men domstolen anser att häxeri är ett mycket allvarligt brott och erbjuder dig ett förmildrat straff vid ett fullständigt erkännande. Du vidhåller din oskuld och förs ner i en fängelse–håla för vidare förhör. Här ser en rådman till att du kläs av för att säkerställa att du inte har några magiska amuletter på dig. Din tumme placeras i en skruvstädsliknande anordning som dras åt. Än en gång ombeds du att erkänna att du är en häxa. Du klarar de första förhören utan att ge efter för den fruktansvärda smärtan, bara för att dagen därpå tvingas kapitulera i torterarens sträckbänk.

När hävarmen pressas ner och dina lemmar dras ut tills lederna smäller börjar dina ögon rulla i vånda – ett säkert tecken på att du söker Satans beskydd. Du avger till slut en fullständig bekännelse och nästa dag skickas du på en vagn med fem andra häxor till ett bål där du bränns till döds.

Häxprocesserna inleddes inte med reformationen, men det är under den perioden som de gjorde störst avtryck i historien. För den som kom i kläm i kampen mellan de mäktiga katolska och protestantiska kyrkorna i deras strävan att rena sina flockar från kätteri och övertrumfa varandra i fromhet, var risken stor att gå under oavsett vilken klasstillhörighet du hade. Bara de som tillhörde samhällets allra högsta skikt gick säkra. Men hur uppstod egentligen det här till synes vansinniga läget?

Mycket av det som inte kunde förklaras av vetenskapen under den här perioden i historien ansågs vara magiskt. Det var ett sätt för tidiga samhällen att förstå, och till och med påverka eller kontrollera omvärlden. De tidiga egypterna praktiserade trolldom parallellt med mer traditionell läkarvetenskap för att främja hälsan, skydda sig mot onda andar och kommunicera med sina gudar. De gamla grekerna använde trollstavar och symboler inom alla aspekter av medicin och religion, och mesopotamierna (i det som är dagens Mellanöstern) dokumenterade trollformler.

Magi var ofta en del av religionen i många civilisationer vid den här tiden, med undantag för Rom där det från 438 f.kr. och framåt var förbjudet att utöva magi, likaså att vara kristen. Straffet var döden. I det hedniska Rom ansågs trolldom ligga bakom många civilisationers olycka, i synnerhet

när det gällde epidemier och dåliga skördar. Under de följande århundradena avrättades tusentals personer.

Under de sekel som låg mellan antiken och häxprocesserna betraktades häxeri lika ofta som fånig vidskepelse som ett farligt hot mot samhället. Karl den store – Italiens kristna kung på 700-talet – tyckte att allt prat om trolldom var trams och beordrade dödsstraff för de som fortsatte att bränna häxor. Även kung Harald i 1000-talets Danmark ansåg att tron på trolldom var farligare än själva trolldomen och utdelade därför stränga straff till häxjägare.

Under medeltiden tolererades i regel trollkonster, men de kunde ibland straffas. Ofta med ett ganska milt fängelstraff eller böter beroende på vad häxan anklagades för. Detta ändrades på 1100-talet när den romersk-katolska inkvisitionen inleddes – inledningsvis för att ta itu med de sekulära trosuppfattningar som hade frigjort sig från kyrkan och hotade makten i Rom. Under det tidiga 1300-talet växte inkvisitionen och fick ibland hantera situationer där sekter tog till magi som en del av sitt utövande. Ett exempel är katarerna i Frankrike som Rom fördömde och ansåg tillhöra Satans kyrka.

Under den sena medeltiden hade det blivit allt mer riskabelt att öppet bekänna sig till något annat än den katolska tron. Efter en kungörelse 1484 från påve Innocentus VIII, som uttryckligen fördömde djävulsdyrkare som påstods ha mördat småbarn, utsågs två inkvisitörer för att undersöka utövandet av trolldom i Tyskland. De hette Jacob Sprenger och Heinrich Kramer och var snabba att dra nytta av den nyuppfunna tryckpressen. De publicerade vad som skulle bli ett ökänt och inflytelserikt verk gällande trolldom och häxor: Malleusmaleficarum – Häxhammaren. Med denna avhandling bekräftades förekomsten av trolldom. Myndighetspersoner utbildades i att upptäcka, åtala och lägga all skuld på kvinnor som påstods vara häxor. Boken lästes flitigt, men efter några år tog katolska kyrkan allt mer avstånd från den – främst för att den hade blivit populär inom de sekulära kretsar som de hade för avsikt att bekämpa. Men i den protestantiska reformationens gryning blev boken ett viktigt verktyg i häxprocessboomen.

När den protestantiska kyrkan bredde ut sig över Europa blev häxjakten allt mer målinriktad och fick stöd från många kungahus, bland annat i Danmark and Skottland. Masshysterin växte på grund av den religiösa förföljelse folk utsattes för och kom i vågor med avrättningar som följd. En häxa kunde anklagas för att ge upphov till sjukdom, död och katastrofer, och det kunde räcka med att personen bodde på en avlägsen plats, betedde sig udda eller helt enkelt befann sig på fel plats vid fel tillfälle.

Motiven från den som anklagade kunde vara lika godtyckliga – från genuin övertygelse om att trolldom förekom, till betydligt mer beräknande motiv som att skapa social kontroll eller att konfiskera den anklagades tillgångar.

Under häxprocesserna i Skottland, som ägde rum en bit in på 1700-talet, betraktades personer som praktiserade trolldom inte längre som harmlösa virrpannor utan som farliga djävulsdyrkare. De hade sålt sina själar till Satan och höll svarta mässor, så kallade häxsabbater. Häxeri förbjöds 1563, och under de följande 150 åren utsattes misstänkta häxor för bland annat stick med vassa föremål. Om de inte blödde var det skäl nog för åtal.

Tortyr var ett vanligt sätt att få information från den som inte omedelbart blev friad i domstolen. Utmärkande för häxprocesserna var ointresset för faktiska bevis och den irrationella masshysterin, men tortyren var inte fullkomligt godtycklig – det följde särskilda förfaranden. Vanligen stegrades tortyren i intensitet och brutalitet och observerades och dokumenterades av en notarie. Tanken var att få fram ett erkännande, och att den anklagade skulle upprepa erkännandet även efter tortyren. Den anklagade antogs vara skyldig. Men även de som var övertygade om sin egen oskuld erkände

vad som helst under den utdragna och plågsamma behandlingen. Det var mycket sällan som tortyr ledde till frikännande.

I England infördes stränga straff för häxeri med häxlagen från 1542. Lagen justerades 1562 och 1604 för att upphäva vissa stadgar, bland annat den som friade personer som kunde läsa ett stycke ur bibeln. En av de mest kända häxrättegångarna i England ägde rum i Pendle 1612 och ledde till att tio personer, de flesta kvinnor, dömdes till hängning. Kung James I var en hängiven protestant och hade för avsikt att utrota trolldom och häxeri. De som vägrade att motta nattvarden i Englands kyrka, exempelvis katolikerna i regionen Pendle Hill i Lancashire, framstod omedelbart som avvikande enligt domaren Roger Nowell. Vidare efterforskningar från Nowell avslöjade att flera av dessa nonkonformister betraktade sig själva som en slags häxor som praktiserade läkekonst och framställde olika brygder, vilket var vanliga sysslor på 1600talet. Efter att ha kallat till sig tre personer ur familjen Device fick Nowell berättat för sig att familjen Chattox – som var deras konkurrenter i brygd- och amulettbranschen – hade mördat fyra män från området. Familjen Chattox tillkallades och anklagelser och motanklagelser flög fram och tillbaka i samhället. Kontentan blev att tio personer dömdes till galgen. Liknande historier utspelade sig i övriga Europa och i de Nordamerikanska kolonierna. Den tyska arvtager arvtagerskan Merga Bien som var höggravid vid tillfället, åtalades för att ha mördat sin man genom trolldom och för att hennes ofödda barn hade avlats av djävulen. Hon brändes på bål.

Anna Kolding var en av flera personer som beskylldes av en dansk präst för att ha försatt kungens skepp i fara när det seglade över Nordsjön. Hon anklagades och dömdes för att ha framkallat stormar och brändes på bål.

På 1700-talet inträdde äntligen en mer rationell och vetenskaplig era. Banbrytande astronomer och vetenskapsmän som Galileo och Newton lade grunden för en empirisk generation som försökte verifiera världen genom observationer snarare än genom vidskepelse. De som fortfarande trodde på trolldom och förföljde ”häxor” togs på allt mindre allvar. Under kung George II antogs häxlagen från 1735 i England. Den gjorde det olagligt att hävda att man själv eller någon annan hade magiska krafter eller var en häxa. Andra länder följde snart efter. Äntligen var 200 år av galenskap till ända. Man tror att cirka 70 000 personer avrättades under de brutala häxprocesserna, men endast omkring 12 000 av dess blev officiellt dokumenterade.