Häx­jakt

Vad var egentligen häx­jak­ten och hur star­ta­de det hela?

Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna - - Innehåll -

Fö­re­ställ dig för ett ögon­blick att du är en lant­bru­ka­re i 1600-ta­lets Eu­ro­pa, en än­ka som le­ver i det lil­la skjul som din ma­ke läm­na­de ef­ter sig. Du har en li­ten mark­plätt där du od­lar rot­fruk­ter och oli­ka ör­ter som tra­di­tions­en­ligt an­vänds i me­di­cins­ka syf­ten. Du är en gud­fruk­tig kvin­na som be­sö­ker kyr­kan så of­ta din vär­kan­de kropp tillå­ter, och du tror på djä­vu­len även om du in­te skri­ver un­der på histo­ri­er­na om häxor som mö­ter hin hå­le i sko­gen om nat­ten, smör­jer in si­na ryg­gar med ”djä­vu­lens sal­va” och kas­tar för­ban­nel­ser över vär­de­full bo­skap.

Du har på sisto­ne sett män­ni­skor från ditt lil­la sam­häl­le le­das till tings­hu­set av bis­ko­pens män, an­kla­ga­de för he­den­dom om man ska tro på byskvall­ret. Du tror in­te att du har nå­gon an­led­ning att oroa dig. Tills den mor­gon be­väp­na­de män kläd­da i bis­ko­pens fär­ger kom­mer till ditt hus och tar dig med för ett för­hör. Du föl­jer med ut­an att pro­te­ste­ra. Det hela är gi­vet­vis ett miss­tag som snart kom­mer att re­das ut, tän­ker du me­dan du förs ge­nom byns hu­vud­ga­ta, för­bi dina gran­nars och vän­ners hus. De sneg­lar miss­tänk­samt på dig när du pas­se­rar. Först tyc­ker du mest att det är ge­nant, men se­dan kom­mer du att tän­ka på mjöl­na­rens fru som för­des bort på ett lik­nan­de sätt och som för­kla­ra­des skyl­dig till häx­e­ri. Det är då du bör­jar bli rädd och fruk­ta för ditt liv.

I dom­stols­rum­met sit­ter tre do­ma­re och en no­ta­rie som för pro­to­koll. Ditt namn förs in i en lig­ga­re innan an­kla­gel­ser­na mot dig pre­sen­te­ras: din gran­ne, som du har känt i många år, har rap­por­te­rat till kyr­kan att du har gjort så att mjöl­ken från hen­nes kor har sur­nat. Hon och hen­nes lant­bru­kan­de ma­ke an­kla­gar dig för att ha or­sa­kat det för års­ti­den ovan­ligt reg­ni­ga väd­ret som har för­stört de­ras skörd, och att du har väckt kötts­ligt be­gär hos de­ras två dött­rar med kär­leks­dryc­ker tilla­ga­de av dina ör­ter. Du har ing­en nyt­ta av en ad­vo­kat el­ler nå­gon an­nan ju­ri­disk re­pre­sen­tant vid den här rät­te­gång­en får du ve­ta. Häx­e­ri an­ses va­ra ett ex­cep­tio­nellt brott – en­dast Gud kan för­sva­ra den oskyl­di­ge.

Gi­vet­vis för­ne­kar du att du är en häxa och att du har gjort nå­got fel. Tan­ken är full­kom­ligt ab­surd, säger du. Gran­nar­nas an­kla­gel­se mås­te be­ro på att de vill bli av med dig. Ditt för­ne­kan­de no­te­ras, men dom­sto­len an­ser att häx­e­ri är ett myc­ket all­var­ligt brott och er­bju­der dig ett förmild­rat straff vid ett full­stän­digt er­kän­nan­de. Du vid­hål­ler din oskuld och förs ner i en fäng­el­se–hå­la för vidare för­hör. Här ser en råd­man till att du kläs av för att sä­ker­stäl­la att du in­te har någ­ra ma­gis­ka amu­let­ter på dig. Din tum­me pla­ce­ras i en skruv­städs­lik­nan­de an­ord­ning som dras åt. Än en gång om­beds du att er­kän­na att du är en häxa. Du kla­rar de förs­ta för­hö­ren ut­an att ge ef­ter för den fruk­tans­vär­da smär­tan, ba­ra för att da­gen där­på tving­as ka­pi­tu­le­ra i tor­te­ra­rens sträck­bänk.

När hävar­men pressas ner och dina lem­mar dras ut tills le­der­na smäl­ler bör­jar dina ögon rul­la i vån­da – ett sä­kert tec­ken på att du sö­ker Sa­tans be­skydd. Du av­ger till slut en full­stän­dig be­kän­nel­se och näs­ta dag skic­kas du på en vagn med fem andra häxor till ett bål där du bränns till döds.

Häx­pro­ces­ser­na in­led­des in­te med re­for­ma­tio­nen, men det är un­der den pe­ri­o­den som de gjor­de störst av­tryck i histo­ri­en. För den som kom i kläm i kam­pen mellan de mäk­ti­ga ka­tols­ka och pro­te­stan­tis­ka kyr­kor­na i de­ras strä­van att re­na si­na floc­kar från kät­te­ri och över­trum­fa varand­ra i from­het, var ris­ken stor att gå un­der oav­sett vilken klasstill­hö­rig­het du ha­de. Ba­ra de som till­hör­de sam­häl­lets all­ra högs­ta skikt gick säk­ra. Men hur upp­stod egentligen det här till sy­nes van­sin­ni­ga lä­get?

Myc­ket av det som in­te kun­de för­kla­ras av ve­ten­ska­pen un­der den här pe­ri­o­den i histo­ri­en an­sågs va­ra ma­giskt. Det var ett sätt för ti­di­ga sam­häl­len att för­stå, och till och med på­ver­ka el­ler kon­trol­le­ra om­värl­den. De ti­di­ga egyp­ter­na prak­ti­se­ra­de troll­dom pa­ral­lellt med mer tra­di­tio­nell läkar­ve­ten­skap för att främ­ja häl­san, skydda sig mot on­da an­dar och kom­mu­ni­ce­ra med si­na gu­dar. De gam­la gre­ker­na an­vän­de troll­sta­var och sym­bo­ler in­om alla aspek­ter av me­di­cin och re­li­gi­on, och meso­po­ta­mi­er­na (i det som är da­gens Mel­la­nöstern) do­ku­men­te­ra­de troll­form­ler.

Ma­gi var of­ta en del av re­li­gi­o­nen i många ci­vi­li­sa­tio­ner vid den här tiden, med un­dan­tag för Rom där det från 438 f.kr. och fram­åt var för­bju­det att ut­ö­va ma­gi, li­kaså att va­ra kris­ten. Straf­fet var dö­den. I det hed­nis­ka Rom an­sågs troll­dom lig­ga bakom många ci­vi­li­sa­tio­ners olyc­ka, i syn­ner­het

när det gäll­de epi­de­mi­er och då­li­ga skör­dar. Un­der de föl­jan­de år­hund­ra­de­na av­rät­ta­des tu­sen­tals per­so­ner.

Un­der de se­kel som låg mellan an­ti­ken och häx­pro­ces­ser­na be­trak­ta­des häx­e­ri li­ka of­ta som få­nig vid­ske­pel­se som ett far­ligt hot mot sam­häl­let. Karl den sto­re – Ita­li­ens krist­na kung på 700-ta­let – tyck­te att allt prat om troll­dom var trams och be­ord­ra­de döds­straff för de som fort­sat­te att brän­na häxor. Även kung Ha­rald i 1000-ta­lets Dan­mark an­såg att tron på troll­dom var far­li­ga­re än själ­va troll­do­men och ut­de­la­de där­för stränga straff till häx­jä­ga­re.

Un­der me­del­ti­den to­le­re­ra­des i re­gel troll­kons­ter, men de kun­de ibland straf­fas. Of­ta med ett gans­ka milt fäng­el­straff el­ler bö­ter be­ro­en­de på vad häx­an an­kla­ga­des för. Det­ta änd­ra­des på 1100-ta­let när den ro­mersk-ka­tols­ka in­kvi­si­tio­nen in­led­des – in­led­nings­vis för att ta itu med de se­ku­lä­ra tros­upp­fatt­ning­ar som ha­de fri­gjort sig från kyr­kan och ho­ta­de mak­ten i Rom. Un­der det ti­di­ga 1300-ta­let väx­te in­kvi­si­tio­nen och fick ibland han­te­ra si­tu­a­tio­ner där sek­ter tog till ma­gi som en del av sitt ut­ö­van­de. Ett ex­em­pel är ka­ta­rer­na i Frank­ri­ke som Rom för­döm­de och an­såg till­hö­ra Sa­tans kyr­ka.

Un­der den se­na me­del­ti­den ha­de det bli­vit allt mer ris­ka­belt att öp­pet be­kän­na sig till nå­got an­nat än den ka­tols­ka tron. Ef­ter en kun­gö­rel­se 1484 från på­ve In­no­cen­tus VIII, som ut­tryck­li­gen för­döm­de djä­vuls­dyr­ka­re som påstods ha mör­dat små­barn, ut­sågs två in­kvi­si­tö­rer för att un­der­sö­ka ut­ö­van­det av troll­dom i Tyskland. De het­te Jacob Spreng­er och He­in­rich Kra­mer och var snab­ba att dra nyt­ta av den nyupp­fun­na tryck­pres­sen. De pub­li­ce­ra­de vad som skul­le bli ett ökänt och in­fly­tel­se­rikt verk gäl­lan­de troll­dom och häxor: Mal­leusma­le­fi­ca­rum – Häx­ham­ma­ren. Med den­na av­hand­ling be­kräf­ta­des fö­re­koms­ten av troll­dom. Myn­dig­hets­per­so­ner ut­bil­da­des i att upp­täc­ka, åta­la och läg­ga all skuld på kvinnor som påstods va­ra häxor. Boken läs­tes fli­tigt, men ef­ter någ­ra år tog ka­tols­ka kyr­kan allt mer avstånd från den – främst för att den ha­de bli­vit po­pu­lär in­om de se­ku­lä­ra kret­sar som de ha­de för av­sikt att be­käm­pa. Men i den pro­te­stan­tis­ka re­for­ma­tio­nens gry­ning blev boken ett viktigt verk­tyg i häx­pro­cess­boo­men.

När den pro­te­stan­tis­ka kyr­kan bred­de ut sig över Eu­ro­pa blev häx­jak­ten allt mer mål­in­rik­tad och fick stöd från många kung­a­hus, bland an­nat i Dan­mark and Skott­land. Mass­hy­ste­rin väx­te på grund av den re­li­giö­sa för­föl­jel­se folk ut­sat­tes för och kom i vå­gor med av­rätt­ning­ar som följd. En häxa kun­de an­kla­gas för att ge upp­hov till sjuk­dom, död och ka­ta­stro­fer, och det kun­de räc­ka med att per­so­nen bod­de på en av­läg­sen plats, be­ted­de sig ud­da el­ler helt en­kelt be­fann sig på fel plats vid fel till­fäl­le.

Mo­ti­ven från den som an­kla­ga­de kun­de va­ra li­ka god­tyck­li­ga – från ge­nu­in över­ty­gel­se om att troll­dom fö­re­kom, till be­tyd­ligt mer be­räk­nan­de mo­tiv som att ska­pa so­ci­al kon­troll el­ler att kon­fis­ke­ra den an­kla­ga­des till­gång­ar.

Un­der häx­pro­ces­ser­na i Skott­land, som äg­de rum en bit in på 1700-ta­let, be­trak­ta­des per­so­ner som prak­ti­se­ra­de troll­dom in­te läng­re som harm­lö­sa virr­pan­nor ut­an som far­li­ga djä­vuls­dyr­ka­re. De ha­de sålt si­na sjä­lar till Sa­tan och höll svar­ta mäs­sor, så kal­la­de häx­sab­ba­ter. Häx­e­ri för­bjöds 1563, och un­der de föl­jan­de 150 åren ut­sat­tes miss­tänk­ta häxor för bland an­nat stick med vas­sa fö­re­mål. Om de in­te blöd­de var det skäl nog för åtal.

Tor­tyr var ett van­ligt sätt att få in­for­ma­tion från den som in­te ome­del­bart blev fri­ad i dom­sto­len. Ut­mär­kan­de för häx­pro­ces­ser­na var oin­tres­set för fak­tis­ka be­vis och den ir­ra­tio­nel­la mass­hy­ste­rin, men tor­ty­ren var in­te full­kom­ligt god­tyck­lig – det följ­de sär­skil­da för­fa­ran­den. Van­li­gen stegra­des tor­ty­ren i in­ten­si­tet och bru­ta­li­tet och ob­ser­ve­ra­des och do­ku­men­te­ra­des av en no­ta­rie. Tan­ken var att få fram ett er­kän­nan­de, och att den an­kla­ga­de skul­le uppre­pa er­kän­nan­det även ef­ter tor­ty­ren. Den an­kla­ga­de an­togs va­ra skyl­dig. Men även de som var över­ty­ga­de om sin egen oskuld er­kän­de

vad som helst un­der den ut­drag­na och plåg­sam­ma be­hand­ling­en. Det var myc­ket säl­lan som tor­tyr led­de till fri­kän­nan­de.

I Eng­land in­för­des stränga straff för häx­e­ri med häx­la­gen från 1542. La­gen ju­ste­ra­des 1562 och 1604 för att upp­hä­va vis­sa stad­gar, bland an­nat den som fri­a­de per­so­ner som kun­de lä­sa ett styc­ke ur bi­beln. En av de mest kän­da häx­rät­te­gång­ar­na i Eng­land äg­de rum i Pend­le 1612 och led­de till att tio per­so­ner, de fles­ta kvinnor, döm­des till häng­ning. Kung Ja­mes I var en hän­gi­ven pro­te­stant och ha­de för av­sikt att utro­ta troll­dom och häx­e­ri. De som väg­ra­de att mot­ta natt­var­den i Eng­lands kyr­ka, ex­em­pel­vis ka­to­li­ker­na i re­gi­o­nen Pend­le Hill i Lan­cashi­re, fram­stod ome­del­bart som av­vi­kan­de en­ligt do­ma­ren Ro­ger No­well. Vidare ef­ter­forsk­ning­ar från No­well av­slö­ja­de att fle­ra av des­sa non­kon­for­mis­ter be­trak­ta­de sig själ­va som en slags häxor som prak­ti­se­ra­de lä­ke­konst och fram­ställ­de oli­ka bryg­der, vil­ket var van­li­ga syss­lor på 1600ta­let. Ef­ter att ha kal­lat till sig tre per­so­ner ur fa­mil­jen De­vice fick No­well be­rät­tat för sig att fa­mil­jen Chat­tox – som var de­ras kon­kur­ren­ter i brygd- och amu­lett­bran­schen – ha­de mör­dat fy­ra män från om­rå­det. Fa­mil­jen Chat­tox till­kal­la­des och anklagelser och motan­kla­gel­ser flög fram och till­ba­ka i sam­häl­let. Kon­ten­tan blev att tio per­so­ner döm­des till gal­gen. Lik­nan­de histo­ri­er ut­spe­la­de sig i öv­ri­ga Eu­ro­pa och i de Nor­da­me­ri­kans­ka ko­lo­ni­er­na. Den tys­ka arv­ta­ger arv­ta­gers­kan Mer­ga Bi­en som var höggra­vid vid till­fäl­let, åta­la­des för att ha mör­dat sin man ge­nom troll­dom och för att hen­nes oföd­da barn ha­de av­lats av djä­vu­len. Hon brän­des på bål.

An­na Kol­ding var en av fle­ra per­so­ner som be­skyll­des av en dansk präst för att ha för­satt kung­ens skepp i fa­ra när det seg­la­de över Nord­sjön. Hon an­kla­ga­des och döm­des för att ha fram­kal­lat stor­mar och brän­des på bål.

På 1700-ta­let in­träd­de änt­li­gen en mer ra­tio­nell och ve­ten­skap­lig era. Ban­bry­tan­de ast­ro­no­mer och ve­ten­skaps­män som Ga­li­leo och Newton la­de grun­den för en em­pi­risk ge­ne­ra­tion som för­sök­te ve­ri­fi­e­ra värl­den ge­nom ob­ser­va­tio­ner sna­ra­re än ge­nom vid­ske­pel­se. De som fort­fa­ran­de trod­de på troll­dom och för­följ­de ”häxor” togs på allt mind­re all­var. Un­der kung Ge­or­ge II an­togs häx­la­gen från 1735 i Eng­land. Den gjor­de det olag­ligt att häv­da att man själv el­ler nå­gon an­nan ha­de ma­gis­ka kraf­ter el­ler var en häxa. Andra län­der följ­de snart ef­ter. Änt­li­gen var 200 år av ga­len­skap till än­da. Man tror att cir­ka 70 000 per­so­ner av­rät­ta­des un­der de bru­ta­la häx­pro­ces­ser­na, men en­dast om­kring 12 000 av dess blev of­fi­ci­ellt do­ku­men­te­ra­de.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.