Eli­sa­bet Wood­vil­le – en för­trol­lan­de drott­ning?

Var det ma­gi som låg bakom sa­go­bröl­lo­pet mellan Wood­vil­le och Ed­vard IV?

Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna - - Innehåll -

En där vår­da­gen 1464 när Eng­lands kung Ed­vard IV var ute på jakt i sko­gen Whitt­le­bu­ry var ljus och mild. Oav­sett om hans tan­kar vand­ra­de till vil­le­brå­det, väd­ret el­ler de tu­multar­ta­de ske­en­den som ha­de fört ho­nom till kro­nan, skul­le de snart upp­tas av nå­got helt an­nat. För där, bakom en ek, stod en un­der­skön kvin­na med en poj­ke i var hand och såg på ho­nom då han när­ma­de sig. Ut­an att tve­ka ställ­de hon sig i ko­nung­ens väg och bad om hjälp att åter­få sin hem­gifts­mark ut­an vilken hon och hen­nes lil­la fa­milj skul­le få le­va i fat­tig­dom. I det ögon­blic­ket blev kung­en som ge­nom ett trollslag blixt­för­äls­kad.

Han vil­le ha hen­ne där och då, och ing­en ha­de ti­di­ga­re till­ba­ka­vi­sat den unge mo­nar­ken. Han kun­de dock in­te över­ta­la hen­ne till så myc­ket som en kyss, och när det bör­ja­de bli tal om att han skul­le för­gri­pa sig på hen­ne med våld pro­te­ste­ra­de hon med hän­vis­ning till sin dygd och ära. Kung­en blev då så skam­sen att han föll på knä och svor hen­ne sin evi­ga hän­gi­ven­het. Res­ten av histo­ri­en är väl­känd: kung­en var så be­ta­gen av hen­ne att han fri­a­de och de två gif­te sig i hem­lig­het strax där­på. Kung­ens råd och un­der­så­tar re­a­ge­ra­de med chock och be­stört­ning när det of­fent­lig­gjor­des i sep­tem­ber sam­ma år. Så ly­der den po­pu­lä­ra le­gen­den om hur den ka­ris­ma­tis­ke kvin­no­kar­len kung Ed­vard IV träf­fa­de och gif­te sig med Eli­sa­bet Wood­vil­le – kvin­nan som han var be­redd att gö­ra vad som helst för. Le­gen­den har bå­de smyc­kats ut och växt

Eli­sa­bet Wood­vil­le 1437–1492 Mest känd för sitt tur­bu­len­ta äk­ten­skap med Ed­vard IV och fö­ga av­unds­vär­da roll som mor till de tra­gis­ka prin­sar­na i To­wern. Eli­sa­bets po­si­tion var bå­de tu­multar­tad och osä­ker.

un­der åren, men en poc­kan­de frå­ga åter­står att få svar på: vad var det som gjor­de att Ed­vard ris­ke­ra­de bå­de si­na jord­li­ga och him­mels­ka till­gång­ar för att gö­ra Eli­sa­bet till sin? En­ligt en te­o­ri är sva­ret enk­let – Ed­vards bli­van­de fru och drott­ning fick ho­nom in­te på kro­ken en­bart ge­nom kvinn­lig list, ut­an tog hjälp av troll­dom.

De förs­ta an­kla­gel­ser­na i sa­ken ytt­ra­des 1469 ut­an att in­vol­ve­ra Eli­sa­bet di­rekt, där­e­mot hen­nes mor Jac­quet­ta som var fö­re det­ta her­ti­gin­na av Bed­ford. Det var en far­lig tid för fa­mil­jen. Jac­quet­tas ma­ke och son ha­de av­rät­tats på or­der av Ed­vard, Earl av War­wick, me­dan Eli­sa­bet och hen­nes barn gick en osä­ker fram­tid till mö­tes. Ed­vard IV kun­de in­te bi­dra med hjälp ef­tersom han satt fängs­lad un­der War­wick, man­nen som ha­de hjälpt ho­nom till tro­nen. Mitt i den­na rö­ra träd­de en man vid namn Tho­mas Wa­ke fram och an­kla­ga­de Jac­quet­ta Wood­vil­le för häx­e­ri. I sin ägo ha­de han en li­ten fi­gur som var till­ver­kad av bly. Den var for­mad som en man och ha­de en­ligt ho­nom an­vänts av Jac­quet­ta i skänd­li­ga syf­ten. En an­nan man, för­sam­lings­kans­lis­ten John Daung­er, träd­de också fram och styrk­te Wa­kes på­stå­en­de och be­rät­ta­de dess­utom att Jac­quet­ta ha­de ytterligare två små­fi­gu­rer som fö­re­ställ­de kung­en och drott­ning­en. Slut­sat­sen var up­pen­bar. Eli­sa­bets mor ha­de an­vänt fi­gu­rer­na och si­na kun­ska­per i troll­dom för att på ett ona­tur­ligt sätt få kung­en att bin­da sig till dot­tern.

Jac­quet­ta ar­re­ste­ra­des och för­des till War­wick Cast­le. Hela si­tu­a­tio­nen stank av po­li­tis­ka in­tri­ger och ma­ni­pu­la­tion. Wa­ke var pas­san­de nog en hän­gi­ven sup­por­ter till ear­len. Men de gav sig på fel kvin­na. Jac­quet­ta bad om stöd från Lon­dons borg­mäs­ta­re och andra in­fly­tel­se­ri­ka per­so­ner, och även om den till­fång­a­tag­ne Ed­vard tving­a­des vitt­na mot sin svär­mor la­des fal­let ner när kung­en åter­i­gen kom till mak­ten i ja­nu­a­ri 1470. Jac­quet­ta var fast be­slu­ten att ren­två sitt namn och an­kla­ga­de Wa­ke in­för kung­ens råd för att ha ut­satt hen­ne för ont upp­såt. Hon frikän­des och fick of­fent­lig upp­rät­tel­se av kung­en och hans råd som in­klu­de­ra­de War­wick.

Vidare kopp­ling­ar mellan fa­mil­jen Wood­vil­le och troll­dom ta­la­de ing­en högt om för­rän 1483. Ef­ter Ed­vard IV:S ovän­ta­de död i april sam­ma år bör­ja­de an­kla­gel­ser­na om häx­e­ri åter­i­gen vi­sa sitt fu­la try­ne. Nu när Jac­quet­ta, War­wick och Ed­vard var dö­da blev det nya må­let för be­skyll­ning­ar­na Eli­sa­bet. Den som kom med an­kla­gel­ser­na var ing­en mind­re än Ri­chard, her­tig av Glou­ces­ter. Ed­vards bror såg sin chans att ta över tro­nen från sin bror­son och han var fast be­slu­ten att stör­ta den makt­hung­ri­ga fa­mil­jen Wood­vil­le en gång för alla.

En­ligt histo­ri­en an­län­de Ri­chard vid gott mod till ett full­mäk­tig­mö­te ba­ra för att ab­rupt läm­na

rum­met strax där­på. När han åter­vän­de var han för­änd­rad. Han drog upp skjortär­men och vi­sa­de sin arm, be­skrev den som för­sva­gad och skyll­de på att Eli­sa­bet – ”den troll­pac­kan” – ha­de or­sa­kat hans olyc­ka.

Och det tar in­te slut där. Eli­sa­bet ha­de med­brotts­ling­ar, bland andra Ja­ne Sho­re som var den mest be­röm­da och om­tyck­ta av Ed­vard IV:S många äls­ka­rin­nor. An­kla­gel­ser­na blev of­fi­ci­el­la i ja­nu­a­ri föl­jan­de år när Ri­chard III:S förs­ta – och en­da – par­la­ment an­tog ak­ten Ti­tu­lus Re­gi­us som be­fäs­te hans grepp om mak­ten och kro­nan ge­nom att Ed­vard IV:S och Eli­sa­bets barn för­kla­ra­des oäk­ta. Skä­len till det­ta var två: för det förs­ta sa­des det att Ed­vard re­dan ha­de va­rit för­lo­vad med La­dy Ele­a­nor But­ler, där­för ogil­tig­för­kla­ra­des hans äk­ten­skap med Eli­sa­bet och de­ras barn an­sågs i och med det va­ra oäk­ting­ar. För det andra – och det är den här de­len som sat­te fart på mång­as fan­ta­si un­der de föl­jan­de åren – för­kla­ra­des även äk­ten­ska­pet ogil­tigt ef­tersom det ha­de kom­mit till stånd ge­nom ona­tur­lig ma­ni­pu­la­tion av Eli­sa­bet och hen­nes mor Jac­quet­ta.

Ak­ten god­togs den 23 ja­nu­a­ri 1484 och be­skrev äk­ten­ska­pet som bå­de osunt och kon­stru­e­rat. När det gäll­de be­skyll­ning­ar­na om häx­e­ri fanns det dock inga be­vis an­nat än det gans­ka va­ga på­stå­en­det att det var den all­män­na upp­fatt­ning­en bland män­ni­skor i hela lan­det. Ak­tens po­li­tis­ka kon­se­kven­ser var tyd­li­ga. Ri­chard la­de un­der sig mak­ten, och alla even­tu­el­la an­språk på tro­nen från den fö­re det­ta drott­ning­ens barn smu­la­des sön­der en gång för alla. Trots det­ta ham­na­de Eli­sa­bet själv in­te i rät­ten. Med si­na mål upp­nåd­da fanns det inga skäl för den nye kung­en att dri­va frå­gan vidare, han ha­de gjort sin po­äng hörd med all önsk­värd tyd­lig­het.

De på­ståd­da be­vi­sen för att Eli­sa­bet ha­de an­vänt sig av troll­dom för att snär­ja kung­en pre­sen­te­ra­des fle­ra år ef­ter de egent­li­ga hän­del­ser­na vid en tid­punkt då det var po­li­tiskt lämp­ligt att dis­kre­di­te­ra och av­väp­na den star­ka Wood­vil­le­frak­tio­nen. Kan det trots det­ta ha fun­nits nå­gon bä­ring i be­skyll­ning­ar­na?

Trots att det ver­kar lång­sökt och verk­lig­hets­främ­man­de i vår mo­der­na värld prak­ti­se­ra­des kär­leks­ma­gi fli­tigt i 1400-ta­lets Eu­ro­pa. Det för­knip­pa­des of­ta med anklagelser om häx­e­ri un­der 1500- och 1600-ta­len – man mås­te kom­ma ihåg att tron på troll­dom var li­ka själv­klar som tron på re­li­gi­on och kris­ten­do­mens gud. År 1471 bör­ja­de det åter­i­gen att vis­kas om för­troll­ning då Ed­vard IV på lång­fre­da­gen red ut för att mö­ta styr­kor­na som till­hör­de ear­len av War­wick vid Bar­net in­för det som skul­le bli den slut­gil­ti­ga stri­den i kon­flik­ten mellan de for­na al­li­e­ra­de. Den sti­gan­de dim­man sa­des ha va­rit så tät att den in­te kun­de ha kom­mit till på na­tur­lig väg. Häx­e­ri och troll­dom mås­te ha ett fing­er med i spe­let.

Eli­sa­bet och hen­nes mor var in­te de en­da kvin­nor­na med kung­lig kopp­ling som an­kla­ga­des för ut­ö­van­de av troll­dom. Att bli an­kla­ga­de för häx­e­ri var myc­ket far­ligt, det var en av få be­skyll­ning­ar där kvin­nans so­ci­a­la po­si­tion in­te ut­gjor­de nå­got skydd. Jo­an av Na­var­ra, Hen­rik IV:S drott­ning, fängs­la­des om än un­der en kort pe­ri­od ef­ter lik­nan­de anklagelser 1419. Se­dan var det den sto­ra skan­da­len kring Ele­a­nor Cob­ham, her­ti­gin­na av Glou­ces­ter, som tving­a­des till för­öd­mju­kan­de of­fent­lig bot­gö­ring innan hon fängs­la­des för åter­sto­den av sitt liv. Hon påstods ha an­li­tat Mar­ge­ry Jour­de­may­ne för att för­må her­ti­gen att äk­ta hen­ne och för att ha ställt kung­ens ho­ro­skop för att se om her­ti­gen – Hen­rik VI:S arv­ta­ga­re – en dag skul­le bli kung. Det gick in­te li­ka långt i Eli­sa­bets fall, men bå­de hon och hen­nes mor mås­te ha va­rit med­vet­na om de po­ten­ti­el­la kon­se­kven­ser­na av att de­ras namn as­so­ci­e­ra­des med häx­e­ri.

”Det är osan­no­likt att det fanns nå­gon bä­ring i an­kla­gel­ser­na mot Eli­sa­bet.”

Om man ser på be­vi­sen är det emel­ler­tid osan­no­likt att det fanns nå­gon bä­ring i an­kla­gel­ser­na mot Eli­sa­bet och Jac­quet­ta. Som­li­ga skri­ben­ter har dra­git sto­ra väx­lar på Jac­quet­tas bak­grund och fa­mil­je­le­gen­den som byg­ger på le­gen­den om vat­ten­an­den Melu­si­ne. En­ligt vis­sa var det ge­nom den­na kopp­ling som Jac­quet­ta och hen­nes dot­ter ärv­de sin med­föd­da ta­lang för troll­dom. Det skul­le in­te ha va­rit så lång­sökt för hen­nes sam­ti­da att tro på – troll­dom an­sågs trots allt gå i arv in­om vis­sa fa­mil­jer, från mor till dot­ter. Det var en fö­re­ställ­ning

som var myc­ket ut­bredd un­der de kom­man­de häx­pro­ces­ser­na i Eng­land. Det finns dock inget som ty­der på att var­ken Jac­quet­ta el­ler Eli­sa­bet sat­te nå­gon till­tro till fa­mil­je­le­gen­den.

Det har av vis­sa häv­dats att Eli­sa­bet och Ed­vard gif­te sig den 1 maj. Da­tu­met är tra­di­tio­nellt känt som Bel­ta­ne och mar­ke­rar en av den hed­nis­ka ka­len­derns vik­ti­gas­te da­gar som är starkt för­knip­pad med troll­dom och ri­tu­a­ler. Det fanns till och med de som påstod att kung­en själv ha­de del­ta­git i de över­na­tur­li­ga upp­tå­gen till­sam­mans med Eli­sa­bet, hen­nes mor och andra häxor. Det är gi­vet­vis ba­ra på­hitt – Ed­vard sa vis­ser­li­gen att han ha­de va­rit ut­mat­tad ef­ter bröl­lop­snat­ten, men det fanns san­no­likt mer jord­nä­ra och rim­li­ga för­kla­ring­ar till det.

Att bröl­lo­pet sked­de så plöts­ligt och att drott­ning­ens per­son in­te mot­togs så väl gjor­de för­mod­li­gen att det låg när­ma­re till hands för folk att tro på, el­ler åt­minsto­ne mutt­ra om, möj­lig­he­ten att det fanns oe­gent­lig­he­ter med i bil­den. Eli­sa­bet drog till sig fi­ent­lig­het och av­und­sju­ka blic­kar från start. Hen­nes vack­ra ut­se­en­de i kom­bi­na­tion med hen­nes bak­grund – vid tiden var hon den en­da drott­ning­en som kom från så enk­la för­hål­lan­den – gjor­de att hon ut­sat­tes för allsköns ryk­ten och histo­ri­er. Hon be­trak­ta­des dess­utom som en lyck­sö­kers­ka, en minst sagt opas­san­de fru och drott­ning till kung­en. Hen­nes mor an­sågs ha för stort in­fly­tan­de – in­te ba­ra ge­nom att ha hjälpt dot­tern att få kung­en på kro­ken, ut­an också för att ha säk­rat för­del­ak­ti­ga po­si­tio­ner och äk­ten­skap för andra med­lem­mar i den sto­ra fa­mil­jen.

Hur bra histo­ri­en än är, är det osan­no­likt att Eli­sa­bet och hen­nes mor syss­la­de med troll­dom för att ska­pa äk­ten­skap­li­ga för­de­lar. Om det fanns nå­got an­nat än till­fäl­lig­he­ter med i spe­let skul­le det möj­li­gen va­ra att Eli­sa­bet ha­de upp­muntrats av sin mor att vän­ta vid plat­sen och hop­pas på att Ed­vard skul­le ri­da för­bi, men in­te hel­ler det finns det någ­ra som helst be­lägg för.

An­kla­gel­ser­na mot Eli­sa­bet och hen­nes mor be­trak­tas san­no­likt bäst ge­nom då­ti­dens po­li­tis­ka fil­ter. Ef­ter Ed­vard IV:S ovän­ta­de död fanns det två hu­vud­kan­di­da­ter till mak­ten – Ed­vards bror Ri­chard, her­tig av Glou­ces­ter – och fa­mil­jen Wood­vil­le vars över­hu­vud var drott­ning­en. Fa­mil­jen Wood­vil­le ut­gjor­de ett di­rekt hot mot Ri­chard, de ha­de det kung­li­ga rå­dets gunst fram­för den unge Ed­vard V. Ri­chards roll som Ed­vard V:s be­skyd­da­re in­ne­bar att han vil­le ha bort Eli­sa­bet och hen­nes barn ur bil­den.

När det gäll­de Ri­chards på­stå­en­den att Eli­sa­bet ha­de för­sva­gat hans arm och för­svå­rat hans and­ning är det knap­past för­vå­nan­de att han var­ken kun­de el­ler vil­le dri­va dem vidare. Tho­mas Mo­re av­fär­da­de dem som dum­he­ter och hän­vi­sa­de till att Eli­sa­bet var all­de­les för smart för att dris­ta sig till att syss­la med svart­konst.

Var Eli­sa­bet en häxa? Sva­ret ba­se­rat på till­gäng­li­ga be­vis blir nej. Men oav­sett vad man tror är my­ten bå­de po­pu­lär och seg­li­vad. Histo­ri­en har fått nytt liv i lit­te­ra­tu­ren och i tv-skild­ring­ar vil­ket pe­kar på att my­ten in­te kom­mer att dö ut än på länge.

”Möj­li­gen ha­de Eli­sa­bet upp­muntrats av sin mor att vän­ta vid plat­sen och hop­pas på att Ed­vard skul­le ri­da för­bi.”

Bi­o­grap­hi­cal Sket­ches Of The Qu­e­ens Of Eng­land.

Le Liv­re De Mélu­si­ne Melu­si­nes bok)

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.