Elisabet Woodville – en förtrollande drottning?

Var det magi som låg bakom sagobröllopet mellan Woodville och Edvard IV?

En där vårdagen 1464 när Englands kung Edvard IV var ute på jakt i skogen Whittlebury var ljus och mild. Oavsett om hans tankar vandrade till villebrådet, vädret eller de tumultartade skeenden som hade fört honom till kronan, skulle de snart upptas av något helt annat. För där, bakom en ek, stod en underskön kvinna med en pojke i var hand och såg på honom då han närmade sig. Utan att tveka ställde hon sig i konungens väg och bad om hjälp att återfå sin hemgiftsmark utan vilken hon och hennes lilla familj skulle få leva i fattigdom. I det ögonblicket blev kungen som genom ett trollslag blixtförälskad.

Han ville ha henne där och då, och ingen hade tidigare tillbakavisat den unge monarken. Han kunde dock inte övertala henne till så mycket som en kyss, och när det började bli tal om att han skulle förgripa sig på henne med våld protesterade hon med hänvisning till sin dygd och ära. Kungen blev då så skamsen att han föll på knä och svor henne sin eviga hängivenhet. Resten av historien är välkänd: kungen var så betagen av henne att han friade och de två gifte sig i hemlighet strax därpå. Kungens råd och undersåtar reagerade med chock och bestörtning när det offentliggjordes i september samma år. Så lyder den populära legenden om hur den karismatiske kvinnokarlen kung Edvard IV träffade och gifte sig med Elisabet Woodville – kvinnan som han var beredd att göra vad som helst för. Legenden har både smyckats ut och växt

Elisabet Woodville 1437–1492 Mest känd för sitt turbulenta äktenskap med Edvard IV och föga avundsvärda roll som mor till de tragiska prinsarna i Towern. Elisabets position var både tumultartad och osäker.

under åren, men en pockande fråga återstår att få svar på: vad var det som gjorde att Edvard riskerade både sina jordliga och himmelska tillgångar för att göra Elisabet till sin? Enligt en teori är svaret enklet – Edvards blivande fru och drottning fick honom inte på kroken enbart genom kvinnlig list, utan tog hjälp av trolldom.

De första anklagelserna i saken yttrades 1469 utan att involvera Elisabet direkt, däremot hennes mor Jacquetta som var före detta hertiginna av Bedford. Det var en farlig tid för familjen. Jacquettas make och son hade avrättats på order av Edvard, Earl av Warwick, medan Elisabet och hennes barn gick en osäker framtid till mötes. Edvard IV kunde inte bidra med hjälp eftersom han satt fängslad under Warwick, mannen som hade hjälpt honom till tronen. Mitt i denna röra trädde en man vid namn Thomas Wake fram och anklagade Jacquetta Woodville för häxeri. I sin ägo hade han en liten figur som var tillverkad av bly. Den var formad som en man och hade enligt honom använts av Jacquetta i skändliga syften. En annan man, församlingskanslisten John Daunger, trädde också fram och styrkte Wakes påstående och berättade dessutom att Jacquetta hade ytterligare två småfigurer som föreställde kungen och drottningen. Slutsatsen var uppenbar. Elisabets mor hade använt figurerna och sina kunskaper i trolldom för att på ett onaturligt sätt få kungen att binda sig till dottern.

Jacquetta arresterades och fördes till Warwick Castle. Hela situationen stank av politiska intriger och manipulation. Wake var passande nog en hängiven supporter till earlen. Men de gav sig på fel kvinna. Jacquetta bad om stöd från Londons borgmästare och andra inflytelserika personer, och även om den tillfångatagne Edvard tvingades vittna mot sin svärmor lades fallet ner när kungen återigen kom till makten i januari 1470. Jacquetta var fast besluten att rentvå sitt namn och anklagade Wake inför kungens råd för att ha utsatt henne för ont uppsåt. Hon frikändes och fick offentlig upprättelse av kungen och hans råd som inkluderade Warwick.

Vidare kopplingar mellan familjen Woodville och trolldom talade ingen högt om förrän 1483. Efter Edvard IV:S oväntade död i april samma år började anklagelserna om häxeri återigen visa sitt fula tryne. Nu när Jacquetta, Warwick och Edvard var döda blev det nya målet för beskyllningarna Elisabet. Den som kom med anklagelserna var ingen mindre än Richard, hertig av Gloucester. Edvards bror såg sin chans att ta över tronen från sin brorson och han var fast besluten att störta den makthungriga familjen Woodville en gång för alla.

Enligt historien anlände Richard vid gott mod till ett fullmäktigmöte bara för att abrupt lämna

rummet strax därpå. När han återvände var han förändrad. Han drog upp skjortärmen och visade sin arm, beskrev den som försvagad och skyllde på att Elisabet – ”den trollpackan” – hade orsakat hans olycka.

Och det tar inte slut där. Elisabet hade medbrottslingar, bland andra Jane Shore som var den mest berömda och omtyckta av Edvard IV:S många älskarinnor. Anklagelserna blev officiella i januari följande år när Richard III:S första – och enda – parlament antog akten Titulus Regius som befäste hans grepp om makten och kronan genom att Edvard IV:S och Elisabets barn förklarades oäkta. Skälen till detta var två: för det första sades det att Edvard redan hade varit förlovad med Lady Eleanor Butler, därför ogiltigförklarades hans äktenskap med Elisabet och deras barn ansågs i och med det vara oäktingar. För det andra – och det är den här delen som satte fart på mångas fantasi under de följande åren – förklarades även äktenskapet ogiltigt eftersom det hade kommit till stånd genom onaturlig manipulation av Elisabet och hennes mor Jacquetta.

Akten godtogs den 23 januari 1484 och beskrev äktenskapet som både osunt och konstruerat. När det gällde beskyllningarna om häxeri fanns det dock inga bevis annat än det ganska vaga påståendet att det var den allmänna uppfattningen bland människor i hela landet. Aktens politiska konsekvenser var tydliga. Richard lade under sig makten, och alla eventuella anspråk på tronen från den före detta drottningens barn smulades sönder en gång för alla. Trots detta hamnade Elisabet själv inte i rätten. Med sina mål uppnådda fanns det inga skäl för den nye kungen att driva frågan vidare, han hade gjort sin poäng hörd med all önskvärd tydlighet.

De påstådda bevisen för att Elisabet hade använt sig av trolldom för att snärja kungen presenterades flera år efter de egentliga händelserna vid en tidpunkt då det var politiskt lämpligt att diskreditera och avväpna den starka Woodvillefraktionen. Kan det trots detta ha funnits någon bäring i beskyllningarna?

Trots att det verkar långsökt och verklighetsfrämmande i vår moderna värld praktiserades kärleksmagi flitigt i 1400-talets Europa. Det förknippades ofta med anklagelser om häxeri under 1500- och 1600-talen – man måste komma ihåg att tron på trolldom var lika självklar som tron på religion och kristendomens gud. År 1471 började det återigen att viskas om förtrollning då Edvard IV på långfredagen red ut för att möta styrkorna som tillhörde earlen av Warwick vid Barnet inför det som skulle bli den slutgiltiga striden i konflikten mellan de forna allierade. Den stigande dimman sades ha varit så tät att den inte kunde ha kommit till på naturlig väg. Häxeri och trolldom måste ha ett finger med i spelet.

Elisabet och hennes mor var inte de enda kvinnorna med kunglig koppling som anklagades för utövande av trolldom. Att bli anklagade för häxeri var mycket farligt, det var en av få beskyllningar där kvinnans sociala position inte utgjorde något skydd. Joan av Navarra, Henrik IV:S drottning, fängslades om än under en kort period efter liknande anklagelser 1419. Sedan var det den stora skandalen kring Eleanor Cobham, hertiginna av Gloucester, som tvingades till förödmjukande offentlig botgöring innan hon fängslades för återstoden av sitt liv. Hon påstods ha anlitat Margery Jourdemayne för att förmå hertigen att äkta henne och för att ha ställt kungens horoskop för att se om hertigen – Henrik VI:S arvtagare – en dag skulle bli kung. Det gick inte lika långt i Elisabets fall, men både hon och hennes mor måste ha varit medvetna om de potentiella konsekvenserna av att deras namn associerades med häxeri.

”Det är osannolikt att det fanns någon bäring i anklagelserna mot Elisabet.”

Om man ser på bevisen är det emellertid osannolikt att det fanns någon bäring i anklagelserna mot Elisabet och Jacquetta. Somliga skribenter har dragit stora växlar på Jacquettas bakgrund och familjelegenden som bygger på legenden om vattenanden Melusine. Enligt vissa var det genom denna koppling som Jacquetta och hennes dotter ärvde sin medfödda talang för trolldom. Det skulle inte ha varit så långsökt för hennes samtida att tro på – trolldom ansågs trots allt gå i arv inom vissa familjer, från mor till dotter. Det var en föreställning

som var mycket utbredd under de kommande häxprocesserna i England. Det finns dock inget som tyder på att varken Jacquetta eller Elisabet satte någon tilltro till familjelegenden.

Det har av vissa hävdats att Elisabet och Edvard gifte sig den 1 maj. Datumet är traditionellt känt som Beltane och markerar en av den hedniska kalenderns viktigaste dagar som är starkt förknippad med trolldom och ritualer. Det fanns till och med de som påstod att kungen själv hade deltagit i de övernaturliga upptågen tillsammans med Elisabet, hennes mor och andra häxor. Det är givetvis bara påhitt – Edvard sa visserligen att han hade varit utmattad efter bröllopsnatten, men det fanns sannolikt mer jordnära och rimliga förklaringar till det.

Att bröllopet skedde så plötsligt och att drottningens person inte mottogs så väl gjorde förmodligen att det låg närmare till hands för folk att tro på, eller åtminstone muttra om, möjligheten att det fanns oegentligheter med i bilden. Elisabet drog till sig fientlighet och avundsjuka blickar från start. Hennes vackra utseende i kombination med hennes bakgrund – vid tiden var hon den enda drottningen som kom från så enkla förhållanden – gjorde att hon utsattes för allsköns rykten och historier. Hon betraktades dessutom som en lycksökerska, en minst sagt opassande fru och drottning till kungen. Hennes mor ansågs ha för stort inflytande – inte bara genom att ha hjälpt dottern att få kungen på kroken, utan också för att ha säkrat fördelaktiga positioner och äktenskap för andra medlemmar i den stora familjen.

Hur bra historien än är, är det osannolikt att Elisabet och hennes mor sysslade med trolldom för att skapa äktenskapliga fördelar. Om det fanns något annat än tillfälligheter med i spelet skulle det möjligen vara att Elisabet hade uppmuntrats av sin mor att vänta vid platsen och hoppas på att Edvard skulle rida förbi, men inte heller det finns det några som helst belägg för.

Anklagelserna mot Elisabet och hennes mor betraktas sannolikt bäst genom dåtidens politiska filter. Efter Edvard IV:S oväntade död fanns det två huvudkandidater till makten – Edvards bror Richard, hertig av Gloucester – och familjen Woodville vars överhuvud var drottningen. Familjen Woodville utgjorde ett direkt hot mot Richard, de hade det kungliga rådets gunst framför den unge Edvard V. Richards roll som Edvard V:s beskyddare innebar att han ville ha bort Elisabet och hennes barn ur bilden.

När det gällde Richards påståenden att Elisabet hade försvagat hans arm och försvårat hans andning är det knappast förvånande att han varken kunde eller ville driva dem vidare. Thomas More avfärdade dem som dumheter och hänvisade till att Elisabet var alldeles för smart för att drista sig till att syssla med svartkonst.

Var Elisabet en häxa? Svaret baserat på tillgängliga bevis blir nej. Men oavsett vad man tror är myten både populär och seglivad. Historien har fått nytt liv i litteraturen och i tv-skildringar vilket pekar på att myten inte kommer att dö ut än på länge.

”Möjligen hade Elisabet uppmuntrats av sin mor att vänta vid platsen och hoppas på att Edvard skulle rida förbi.”

Biographical Sketches Of The Queens Of England.

Le Livre De Mélusine Melusines bok)