Bålet antänds

Det medeltida Europa började frukta ett hemligt och ondskefullt sällskap.

Medeltidens rykte är långt ifrån det bästa inom flera områden. När det gäller trolldom och häxeri ser man framför sig bilden av religiöst fanatiska inkvisitörer som skickar gamla kvinnor till bålet på grund av grannskvaller och rykten om de är ”visa kvinnor”. Men så var inte alltid fallet.

Faktum är att häxprocesserna och hysterin i Europa och Nordamerika var en produkt av renässansen och upplysningen. Efter att ha frigjort sig från medeltidens vidskeplighet tog man till vetenskapliga bevis och argument för att peka på förekomsten av häxeri. Jämför med hur magi skildras i medeltida kärlekshistorier och i exempelvis Shakespeares dramer. I de förstnämnda finns magi – på ett fantasiplan, men magi inte desto mindre. Men när vi träder in i det elisabetanska Storbritannien förvandlas förekomsten av magi från fantasi till en reell fara. Att möta magi på medeltiden innebar att träda in i älvornas rike. För Shakespeare och Marlowe innebar det hotfull trolldom. Under den väldiga tidsrymden från det romerska imperiet till renässansens gryning, blev begreppet trolldom både allmänt accepterat och officiellt avfärdat. Enligt romersk lag skulle utövare av trolldom och häxeri avrättas. Det hindrade emellertid inte både en och två kejsare att inkludera sierskor i sina entourage. Förbannelsetavlor (med besvärjelser mot specifika personer) var vanliga under romartiden och en accepterad form av rättsskipande i en tid utan domstolar eller poliser. Men att gå längre och exempelvis anlita en trollkarl för att lägga en dödlig förbannelse över personen var ett brott mot romersk lag som straffades med döden.

Så blir du av med din make: täck dig med honung, rulla naken i spannmål och baka sedan ett bröd av blandningen.

Som jämförelse föreskrev Karl den stores lag från 700-talet att om någon anklagades för att ha beskyllt och låtit bränna en person för häxeri, skulle den personen dömas för mord. Det förhållningssättet överensstämde med den katolska kyrkans läror som ansåg att trolldom bara handlade om vidskepelse. Enligt självaste S:t Augustine, formulerat i Canonepiscopi på 900talet, var häxans förmodade kraft rent illusorisk: det var den ihärdiga tron på dessa krafter som var kätterska. Canon var en del av kyrkans lag och där nämns att somliga kvinnor tror sig kunna flyga genom natten på ruskiga varelsers ryggar, men de anses vara idiotiska och korkade för att de tror sig ha den förmågan. Felet enligt Canon ligger i att de blir ilurade av djävulen att tro att dessa krafter är verkliga, snarare än att det handlar om faktiska häxerier.

Vanliga människors läkemedel och amuletter från den här tiden kunde emellertid framstå som magiska när de så småningom granskades kritiskt av misstänksamma häxjägare. Exempelvis brukade människor bära med sig sälskinn som ett skydd mot blixten, eller en lantbrukare kunde be en oskuld att plantera ett nytt olivträd för att försäkra sig om en god skörd. Sådant var i stor utsträckning praxis bland vanliga människor. Utövandet av trolldom under medeltiden utgjorde en källa till oro, men eftersom det krävde lärda och utbildade människor var de som anklagades ofta av manskön. Få kvinnor kunde latin som var de lärdas språk.

Det fanns en form av trolldom med vilken man kunde åkalla de döda. Tron på att det var möjligt var utbredd under medeltiden. Möjligen hade det sin grund i historien om Samuel och häxan från Endor. Israels kung Saul stod inför en invasion av filistéerna. Han plågades av avundsjuka gentemot den unge David och bad en häxa kalla på profeten Samuels ande från andra sidan. Det gjorde hon, och Samuels ande sa till Saul att han hade förlorat guds beskydd, att filistéerna följande dag skulle besegra hans armé och att han själv skulle bli dödad.

Med denna bibliska berättelse accepterades möjligheten att tillkalla de döda för förutsägelser, men texterna som beskrev hur dessa ceremonier utfördes var oftast skrivna i särskilda trolldomsböcker, ibland i kodform och vanligen på latin. Så en aspirerande trollkarl var inte bara tvungen att kunna läsa, han var tvungen att kunna latin.

Med detta i åtanke visar arkiven att majoriteten av de människor som anklagades för trolldom under den första hälften av 1300-talet var män. På 1400- och 1500-talen hade emellertid trosuppfattningen börjat ändras. Skälet till detta skifte är komplext, men en starkt bidragande faktor var de stora störningar som orsakades av digerdödens återkommande utbrott på 1300-talet och lärorna som spreds av kätterska sekter. Enligt den medeltida synen på världen kunde det oroliga läget endast ha orsakats av att somliga i samhället bröt mot guds lagar. Jakten på syndabockar inleddes. De första offren var Europas judiska samhällen, men i den febriga atmosfär som rådde bland de som överlevde pesten spreds misstankarna ytterligare. De kyrkliga myndigheterna som tidigare hade avfärdat trolldom som skrock började nu allt mer luta åt att de onda krafterna var en realitet. Föreställningen om häxmässor där kvinnor ingår pakter med djävulen och begår alla möjliga sorters ogudliga handlingar började betraktas som sann. När idén om kvinnor i pakt med djävulen hade etablerats blev det plötsligt möjligt att förknippa obildade människor med utövandet av kraftfull magi som tidigare hade varit förbehållen lärda trollkarlar. Det hela var enkelt – en vanlig bykvinna hade givetvis inte den kunskap som krävdes för att kasta förbannelser, men när hon hade ingått en pakt med djävulen försåg han häxan med den kunskap som krävdes. Teologer började utforska innebörden av denna

Somliga forskare menar att det verkligen fanns en häxkult som bestod av människor på utkanten av samhället som bevarade uråldrig tro och sedvänjor.

föreställning vilket fick katastrofala konsekvenser. Häxringar, till skillnad från enstaka utövare, antydde att det fanns en organiserad hemlig kult som utgjorde ett allvarligt hot mot samhället. Än värre var att denna kult dolde sig i kropparna på troende personer – fienden fanns inuti dem. Kontentan blev en explosion av häxrättegångar.

Före 1420 finns det färre än 100 dokumenterade häxrättegångar i Europa. Under de följande tio åren höjs siffran rejält och omkring 200 personer avrättas. Det som tidigare hade betraktats som en listig illusion skapad av djävulen ansågs nu vara ett aktiv samröre med Satan – den värsta tänkbara formen av kätteri. Med länken mellan häxeri, djävulen och kätteri fastställd, till Europas välutbildade elits belåtenhet, var förutsättningarna de rätta för att släppa loss demonerna i människoskepnad.

Så långt skulle dessa idéer kanske ändå ha stannat hos myndigheterna och Europas sekulära elit om det inte hade varit för en omvälvande, och i det här avseendet katastrofal, uppfinning: tryckpressen. Vi tänker vanligen på tryckpressen som en av de mest välgörande uppfinningarna i mänsklighetens historia, men inom åtminstone ett område spelade den en fasansfull roll. Det var nämligen genom den omfattande spridningen av böcker och pamfletter som möjliggjordes tack var den nya uppfinningen, som idén om den onda häxan i maskopi med djävulen spreds genom alla lager av Europas samhällen.

År 1472 publicerades Heinrich Kramers Malleusmaleficarum ( Häxhammaren) som etablerade föreställningen om djävulens agenda. Boken skulle utgöra faktaunderlag för många kommande häxprocesser, i synnerhet när det gällde att identifiera kvinnor som häxor. Kramer trodde att kvinnors andliga svaghet och tendens till onda handlingar (som han spårade tillbaka till när Eva frestade Adam med äpplet i lustgården) gjorde dem särskilt mottagliga för djävulens lockelser. Lägg dessutom till träsnitten som skildrade kärringar som flög på kvastar, samt populariseringen av häxor och trolldom i samtida kultur som nådde sin bostavliga höjdpunkt i verk som Shakespeares Macbeth och Marlowes Dr Faustus så har man nästan en komplett bild av det som kom att bli den nya synen på häxan. Det var bara den sista ingrediensen som saknades: övertygelsen hos de välutbildade samhällsskikten att häxeri var på riktigt. Av alla platser kom denna övertyglese från renässansens humanister. Bland deras återupptäckt av uråldrig kunskap fanns bland annat hermetismen från Egypten, och spekulationerna kring pythagoréerna och kabbalisterna. Humanister som Marsilio Ficino och Erasmus betraktade det som högtstående magi, men så fort den fastställdes som verklig blev dess motsats, den svarta magin, en nödvändig motpol. I en tid då den utbildade eliten ägnade sig åt numerologi och astrologi var det lätt att föreställa sig liknande men ondskefulla grupper som samlades i sällskap med syftet att fördärva världen. Förföljernas era kunde inledas.

Anklagelser om trolldom kom ofta från grannar – paniken kan ha ökats på grund av spänningar i grannskapet.

”Än värre var att denna kult dolde sig i kropparna på troende personer: fienden fanns inuti dem.”