Hexenhammer

Malleus Maleficarum var ett verktyg med vilket man skulle identifiera och utrota häxplågan.

Häxproblemet uppmärksammades av påve Innocent VIII i hans påvliga bulla Summis Desiderantes från 1484. Det banade väg för en av de mest kända texterna om häxjakt – Malleus Maleficarum, Häxhammaren. I bergen mellan Italien och Tyskland fanns samhällen som länge hade legat isolerade. Två kyrkomän utsågs för att utforska ryktena om hemliga kulter som frodades där. Männen hette Jakob Sprenger och Heinrich Kramer. När de återvände efter uppdraget skrev de texten.

Den är indelad i tre delar. Först beskrivs hur man identifierar en häxa, därpå beskrivs hur man hanterar häxan enligt juridisk praxis och sist avhandlas hur man skyddar sig mot trolldom. Den kan betraktas som en psykoanalytisk studie över den sena medeltidens hat mot kvinnor. Det mesta av innehållet om häxor hade funnits tillgängligt i flera år, men texten bidrog till att öppna allmänhetens ögon för fenomenet. Rädslan för manlig impotens är en av textens drivande faktorer, vilket kanske kan förklara med vilken iver häxförföljesen utfördes.