Så iden­tif ie­rar man en hä xa

Det fanns en rad me­to­der för häx­jä­ga­re att fast­stäl­la att en miss­tänkt per­son var en häxa. Som­li­ga var spe­ci­fi­ka för vis­sa om­rå­den me­dan andra var van­li­ga i sto­ra de­lar av Eu­ro­pa.

Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna - - Innehåll -

En av de mest väl­kän­da me­to­der­na för att iden­ti­fi­e­ra en häxa var vat­ten­pro­vet. Den miss­tänk­tes hän­der och tår bands ihop, där­på sänk­tes el­ler släng­des per­so­nen i vatt­net. Om per­so­nen flöt var han el­ler hon skyl­dig (vatt­net som an­sågs va­ra he­ligt av­vi­sa­de häxor), om per­so­nen sjönk var det där­e­mot ett tec­ken på oskuld. Vat­ten­pro­vet in­tro­du­ce­ra­des i Eng­land tack va­re Ja­mes VI och I:s bok Dae­mo­no­lo­gie 1597, men det förs­ta do­ku­men­te­ra­de fal­let in­träf­fa­de först 1612 då Ma­ry Sut­ton från Bed­fordshi­re släng­des i vatt­net och be­fanns va­ra skyl­dig till häx­e­ri.

Att vägas mot kyr­ko­bi­beln var en an­nan po­pu­lär me­tod för att av­gö­ra om den miss­tänk­te var en häxa. De som var lät­ta­re än Bi­beln var skyl­di­ga till troll­dom ef­tersom man an­såg att häxor in­te ha­de nå­gon själ – den ha­de de sålt till djä­vu­len. I Ou­de­wa­ter i Hol­land fanns ett be­römt väg­nings­hus dit folk res­te lång­vä­ga ifrån för att be­vi­sa sin oskuld om de ha­de bli­vit an­kla­ga­de. He­li­ga ord an­sågs också va­ra hjälp­ful­la när man skul­le av­gö­ra om nå­gon var en häxa. Att in­te kun­na re­ci­te­ra Fa­der vår, tros­be­kän­nel­sen el­ler andra re­li­giö­sa ver­ser var ett tec­ken på att man ha­de gjort sig skyl­dig till häx­e­ri.

Fö­re­koms­ten av mär­ken på den miss­tänk­tes kropp var ett van­ligt sätt för häx­jä­ga­ren att iden­ti­fi­e­ra en häxa. Så­da­na mär­ken an­sågs va­ra or­sa­ka­de av djä­vu­len som ett tec­ken på den pakt pak som häx­an ha­de in­gått med ho­nom, al­ter­na­tivt na­tivt kun­de de va­ra tec­ken på att små­djäv­lar di­a­de från häx­an – ytterligare ett tec­ken på ett tt su­spekt till­stånd. Om des­sa mär­ken blev stung­na ut­an att den an­kla­ga­de kän­de nå­gon smär­ta var det ett sä­kert tec­ken på skuld. Det sa­des också att häxor ha­de ett spe­ci­ellt märke i ögo­nen som kun­de upp­täc­kas en­bart av de som ha­de för­må­gan att iden­ti­fi­e­ra häxor. Ett an­nat fy­siskt be­vis på att nå­gon var häxa var att per­so­nens hår in­te kun­de klip­pas.

Att ri­va en miss­tänkt häxa var ytterligare ett test som var myc­ket po­pu­lärt, bå­de bland gran­nar som tog sa­ken i eg­na hän­der och bland pro­fe­sio­nel­la häx­jä­ga­re. Om den miss­tänk­te in­te blöd­de var det ett tec­ken på att an­kla­gel­ser­na stäm­de. Me­to­den kun­de va­ra brutal, sär­skilt be be­ro­en­de på vil­ka verk­tyg som an­vän­des. Den an­kla­ga an­kla­ga­de var of­ta med­ta­gen och ska­kad ef­ter den oöm­ma be­hand­ling­en. b

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.