Häxprocesserna i Baskien

Vad hände när inkvisitionen lade sig i?¨

Alonso de Salazar y Frías utsågs till den lokala tribunalens tredje och yngsta inkvisitör och anlände till Logroño i juni 1609. Salazar hade nyss tagit examen vid det högaktade universitetet Salamanca, och med en strålande karriär som jurist framför sig var han inte sen att lufta sina tvivel. Dessa verkar ha delats av både kronan och inkvisitionens högkvarter Suprema i Madrid, och Salazar fick i uppdrag att besöka den baskiska regionen mellan maj 1611 och januari 1612.

Han intervjuade hundratals personer – både de som hade erkänt häxeri och sådana som hade kommit med anklagelser. Hans drivkraft var ett rigoröst sökande efter bevis – att exempelvis utsätta djur för påstått dödliga brygder, ordna fysiska undersökningar av kvinnor som påstod sig ha haft sex med djävulen och att jämföra uppgifter om de platser där sabbater sades ha ägt rum med de faktiska miljöerna.

Resultaten var slående. Inga djur dog, många kvinnor var fortfarande oskulder och vittnesmålen om nattliga riter hade ingen koppling till platserna där de påstods ha ägt rum. Som Salazar förklarade i en av sina rapporter till Suprema var allt för mycket ”falskt, lögnaktigt och bedrägligt” så ”man bör inte lita på häxorna”. Men vad var det som fick människor att berätta så märkliga saker om sig själva? Han föreslog att de kanske var desillusionerade snarare än i djävulens klor. Om nu djävulen var inblandad var hans metoder minst sagt subtila. Den 80-åriga kvinnan Maria de Echevarría från Oronóz hade till exempel avlagt en bekännelse med ”djup ånger,” men ”det som denna goda kvinna erkände var tveklöst en dröm”. Hon hävdade att hon hade somnat och sedan förts iväg till en sabbat, men ”ingen mötte henne eller såg henne ge sig iväg eller återkomma, inte ens hennes åldriga dotter som sov i samma säng”. En annan kvinna insisterade på att hon hade gett sig till Satan och att tre tår då hade tagits från hennes ena fot, men efter att ha hört sig för bland hennes närmaste visade det sig att hon saknade tårna sedan födseln. Salazar fattade sig kort. ”Jag har inte funnit ett enda bevis, inte ens minsta indikation på att någon form av häxeri faktiskt har ägt rum”. De anklagande, som ofta handlade utifrån illvilja, kunde inte betraktas som pålitliga och den anklagade började antingen fantisera eller försvagades av de grymma metoder som användes för att tvinga ur dem ett erkännande. Ett klimat av skräck och paranoia hade lett till att man härledde allting till häxeri. ”Detta blir allt tydligare, faktum är att alla svimningsanfall, sjukdomar, dödsfall och olyckor skylls på häxor.” Att häxhysterin samtidigt spred sig på den franska

Djävulen påstods ibland uppträda i form av en get under de nattliga sabbaterna i Baskien.

”De anklagande, som ofta handlade utifrån illvilja, kunde inte betraktas som pålitliga och den anklagade började ofta fantisera.”

sidan av gränsen bidrog till känslan av panik.

Under sitt besök hade Salazar befogenheten att ge kyrkans nåd till den som bekände sina påstådda brott. Hela 1 802 personer mottog Salazars erbjudande, 1 384 av dem var barn under 14 års ålder. Hans rapporter bekräftade Supremas växande misstankar om att händelserna i norra Spanien hade hamnat utom all kontroll. Salazar föreslog att inkvisitionen skulle ”uttrycka sin djupa ånger över den dåliga behandling de anklagade hade utsatts för” och menade att ”alla bekännelser och vittnesmål under de pågående häxrättegångarna skulle förklaras ogiltiga”. Suprema lyssnade på honom och tog fram instruktioner för hur framtida undersökningar skulle genomföras. Fakta skulle kontrolleras och kontrolleras igen, och uppmärksamheten skulle konstant vara riktad mot eventuella tvivel. Mest tillfredsställande av allt var att de som hade anklagats i Logroño frikändes 1610.

Föga förvånande var det inte alla som var överförtjusta över Salazar handlande. En av hans kritiker kunde inte ”förstå hur någon känslig och intelligent person kunde ifrågasätta sanningen”. Alla måste ju inse att häxeri var ett reellt och akut problem eftersom det ”det hade blivit definitivt bevisat och erkänt av alla lärda inom kristendomen”. Salazar agerade ”enbart efter eget huvud”. Andra ansåg att Salazar var en spelbricka – eller medspelare – i djävulens spel. Med attacker av det slaget är det väldigt frestande att tänka på Salazar som en framåtsrävande rationalist, kanske till och med en nytänkare. Men man ska dock vara lite försiktig med att dra för stora växlar. Han var varken så progressiv eller nytänkande som vissa anser.

Till att börja med ifrågasatte inte Salazar det faktum att häxeri existerade eller att det var resultatet av farliga förbindelser med djävulen. Han ansåg bara helt enkelt att det inte utövades i den enorma skala i norra Spanien i början av 1600-talet som påstods. Enligt honom var ”den verkliga frågan om vi ska tro på att häxeri har förekommit bara för att häxorna påstår det?” Bevisen sa nej och han agerade som han gjorde eftersom han var juridiskt lagd snarare än blödig eller särskilt känslig.

För det andra skulle det vara felaktigt att anta att Salazar var ensam i sin skepticism mot häxeriet. Den spanska inkvisitionens rykte skulle kunna få oss att tro att dess syfte var att outtröttligt förfölja utövare av det ockulta och utsätta dem för fruktansvärda straff. Men det stämmer inte. Däremot är det sant att häxeri betraktades med stor oro under decennierna som följde på inkvisitionens grundande under det sena 1400-talet. Häxorna skulle kunna betraktas som ett steg i tribunalens mål att utrota kätteriet – de avsade sig dopet genom att ge sig till djävulen, och de påstods missbruka heliga ord och föremål under sina ritualer. De första bålen tändes på 1490-talet och somliga lokala förgreningar av inkvisitionen, exempelvis Saragossa, antog ett hårt förhållningssätt till minsta viskning om häxkonster. Men ganska snart utvecklades det till ett något mer försiktigt förhållningssätt, inte olikt Salazars. Uppfattningen bland många inkvisitörer var att häxorna snarare var fördledda än faktiska hjälpredor åt Satan, och i mitten av 1520-talet togs detaljerade undersökningsföreskrifter fram. Uppdraget enligt Suprema var att avgöra huruvida de personer som erkände sig skyldig till häxeri ”verkligen var skyldiga till brotten de erkände eller om de var förledda”. Märkligt nog var den spanska inkvisitionens förfaranden relativt lindriga när det gällde påstått häxeri. De protestanstiska myndigheterna i norra Europa var betydligt hårdare. I Spanien användes inte tortyr rutinmässigt, egendomar konfiskerades inte och dödsstraffet utfördes sällan.

Lokala tribunaler använde sig emellanåt av mer aggressiva metoder men de blev ofta tillrättavisade av Suprema. Den sista häxavrättningen av inkvisitionens män ägde rum i Aragon i mitten av 1530-talet, och Katalonien under det sena 1540-talet. Tribunaler i södra Spanien brydde sig knappt om att undersöka häxfallen alls. Även den inledningsvis intoleranta tribunalen i Saragossa hanterade bara en handfull anklagelser om magi och häxeri mellan 1550 och 1600, och inga dödsstraff utdömdes. År 1568 dömdes en person till att bli roddare på galejerna för att ha lärt ut besvärjelser, och år 1574 blev en sierska piskad.

Endast ett fall som hanterades som fullskaligt häxeri ägde rum under dessa fem decennier när en 30-årig kvinna anklagades för att ha dödat både människor och djur genom magi. Hon piskades och förvisades i fyra år.

Somliga trodde att häxor kunde ta sig igenom sprickor i väggar eller förvandla sig till djur som sög blod från bebisar.

På Iberiska halvön var det främst de sekulära myndigheterna som utdömde dödsstraff för häxeri. Inkvisitionens relativt återhållsamma inställning återfanns i andra länder runt Medelhavet.

I Venedig hade den lokala domstolen hand om över 600 fall som var relaterade till magi mellan 1550 och 1650. De allra flesta av dem slutade med att den anklagade frikändes – inte en enda avrättning ägde rum.

Händelserna i Baskien 1609–1614 var på sätt och vis en anomali. Supremas inblandning i förföljelsernas tidiga skeden var otypiska och ändrades snart till en mer genomtänkt strategi. Det var just därför Salazar sändes ut på sina besök. Regionen hade visserligen alltid haft rykte om sig att utgöra en grogrund för häxeri, och utbrott av förföljerser då och då var knappast något nytt. Men när Salazar uttryckte sin oro var det en reaktion på de lokala myndigheternas överdrivna strategier och vidhållande av en lång tradition av försiktigthet och skepticism. Inget av detta förminskar betydelsen av Salazars arbete. Det tidiga moderna Europa hade utvecklat ett nytt sätt att se på häxeri – det betraktades nu som en välorganiserad hemlig sekt, inspirerad av satanism. Salazar kanske inte ifrågasatte huruvida djävulen verkligen lade sig i människornas förehavanden, men när han ställdes inför vissa fall av påstått häxeri fortskred han med extraordinär noggrannhet och försiktighet. Hans undersökande kollegor hade övertygats om häxepedemin eftersom samma detaljer återkom i så många bekännelser. Det var dock detta som gjorde Salazar misstänksam. Skulle inte det kunna innebära masspsykos?

Den spanska inkvisitionen ställde 5 000 personer inför rätta för att ha utövat magi mellan 1610 och 1700. Ingen av dem brändes på bål.

”Regionen hade visserligen alltid haft rykte om sig att utgöra en grogrund för häxeri.”

Avgörande var att de reformer och kodifikationer som infördes av Suprema och inspirerades av Salazars rapporter hade en omvandlande effekt. Det var nu nödvändigt att kunna bekräfta alla anklagelser om häxeri, och varje vittnesmål dokumenterades i sin helhet snarare än att bestå av en sammanfattning. Inkonsekvens och motstridig information blev enklare att upptäcka, likaså vad Salazar beskrev som ”påståenden som går bortom allt sunt förnuft”.

Salazar insåg att han själv hade spelat en stor roll när det gällde att kväsa paranoians flammor och för återstoden av sin karriär gjorde han vad han kunde för att undvika en upprepning av den panik som hade svept över Baskien. Hans rykte växte inom inkvisitionen och han fick i uppdrag att övervaka de lokala domstolarnas aktiviteter. När tillfälle uppstod fick han dessutom ingripa när de sekulära myndigheternas iver blev för stor. Mellan 1424 och 1782 avrättades uppemot 60 000 människor i Europa på grund av påstått häxeri, varav perioden 1560–1640 var den mest aktiva. Historiker talar emellertid om ”medelhavsområdets mildhet” i sammanhanget. Spanien hade visserligen sin beskärda del av häxförföljeser, men jämfört med övriga Europa fanns det en realtiv återhållsamhet. Den stora överraskningen i sammanhanget är att den spanska inkvisitionen – ökänd som den är – var en av huvudfaktorerna till att blodbadet begränsades. Alonso de Salazar y Frías spelade en huvudroll i detta och förtjänar verkligen sitt rykte som ”häxornas advokat”.

Det spanska ordet ”bruxas” beskrev sataniska häxor och kom från det katalanska ordet för nattens demoner.