Häxeriet ur ett juridiskt perspektiv

Trolldom i lagböckerna.

Omkring 500 människor dömdes och avrättades för häxeri i Storbritannien 1560–1717.

När Janet Horne kläddes av naken, smetades in i tjära, paraderades längs Dornochs gator och brändes på bålet 1727 utgjorde hennes hemska avrättning för utövande av häxeri den sista av sitt slag på de brittiska öarna.

Horne anklagades av sina grannar för att rida på sin dotter, som hade fötts med deformerade händer och fötter, som på en ponny till sina möten med djävulen. Djävulen påstods ha skott dottern som en häst för att underlättta framtida ridturer. Baserat på dessa bevis bestämde rätten att både mor och dotter skulle dömas till döden. Dottern lyckades emellertid fly.

De juridiska grunder på vilka Horne dömdes följdes av 200 år av parlamentariska juridiska yttranden och en påvlig bulla som behandlade förbrytelsen häxeri. Så småningom utformades lagen så att utövandet av häxeri och dess syften tolkades något mer välvilligt. Häxeri hade hittills betraktats som kätteri eftersom häxor stod i förbund med Satan, och svartkonst var motsatsen till allt som var heligt.

Mysticism, tolkningar eller förklaringar av naturfenomen, trollkarlar, shamaner, spåkvinnor och häxor har funnits lika länge som mänskligheten. Bibeln innehåller ett flertal referenser till häxor. Den uråldriga egyptiska boken Book Of The Dead sägs innehålla trollformler. Både de gamla grekerna och romarna erkände förekomsten av häxor. Motsättningarna mellan den kristna kyrkan och häxeriutövarna växte under medeltiden och spred sig som en brand över hela Europa under slutet av 1400-talet.

Startskottet för 200 års intensiv förföljelse av häxor kom i form av den påvliga bullan Summis desiderantes affectibus av påve Innocentius VIII den 5 december 1484. Texten var ett svar på en förfrågan från den dominikanska munken och inkvisitören Heinrich Kramer och hans kollega Jacob Sprenger, även han medlem i Dominikanorden. Påve Innocentius VIII gav munkarna befogenhet att hantera Tysklands häxor med hårda nypor med hänvisning till att de låg bakom missfall och misslyckade skördar på grund av att de umgicks med demoner och dyrkade djävulen.

Detta ledde till att Kramer och Sprenger skrev boken Malleus Maleficarum 1486. Boken blev en milstolpe och användes som handbok under den outtröttliga jakten på påstådda häxdor. I boken omdefinierades häxan från att vara en individ utan makt inför gud till att utgöra ett hot som måste utrotas. Under de följande fyra decennierna kom Malleus Maleficarum i ny upplaga 13 gånger. Utbrott av häxhysteri blev allt vanligare runtom i Europa. Under kung Henry VIII:S styre blev utövande av häxeri behäftat med dödsstraff i och med häxlagen från 1542. Häxeri ansågs vara en grov förbrytelse. År 1563, under Queen Elizabeth I, trädde en andra häxlag i kraft. Där specificerades att den som dödade en annan person med hjälp av trolldom skulle avrättas. I Skottland samma år instiftades en lag som sa att både utövande av häxeri och att konsultera en häxa var brott som skulle straffas med döden.

Efter att kung James I tog över kronan i England blev häxlagen från 1604 (med det officiella namnet ”en lag mot besvärjelser, trolldom och samröre med onda och ogudaktiga andar”) utökad med att utövande av häxeri och samröre med andar var belagt med dödsstraff. År 1649 kom en våg av nya lagar med syfte att främja religion. Kyrkan i Skottland utökade lagen från 1563 med att göra ”konsulterande med djävlar och andar” straffbart med döden. Dessa lagar stiftades utan den så kallade ”benefit of clergy” vilket innebar att den misstänkte kunde undslippa galgen eller bålet om de kunde recitera en passage ur Bibeln.

I början av 1700-talet kom upplysningen och med den gjordes stora framsteg inom vetenskap, medicin, teknik, filosofi och kritiskt tänkande. Dess inverkan på uppfattningen om trolldom och dess utövare blev omfattande i Storbritannien. Häxlagen från 1735 förespråkade en revisionistisk attityd som betraktade utövandet av häxeri eller pakter med djävulen som något som var i princip omöjligt att bevisa. Enligt lagen skulle dock individuella utövare som utlovade kontakt med de döda, förutspådde framtiden eller erbjöd liknande tveksamma tjänster, dömas som bedragare. De tidigare lagarna upphävdes över hela Storbritannien.

Häxlagen från 1735 var den lag som gällde de följande 216 åren. År 1951 instiftades en ny lag som förbjöd spiritualister, synska personer, medier och häxor från att utöva sina tjänster mot betalning. Denna lag ersattes 2008 av en lag med ännu starkare konsumentskydd.

I ett fall från 1616 beskyllde en 13-åring 15 kvinnor för att vara besatta av demoner. Åtminstone nio av dem hängdes.