Häx­hy­ste­rin upp­hör

För­föl­jel­sen av på­ståd­da häxor tar änt­li­gen slut.

Haxor - Sanningen bakom haxprocesserna - - Innehåll -

Sak­ta men sä­kert upp­hör­de för­föl­jel­sen och åta­len mot på­ståd­da häxor i 1600-ta­lets Eu­ro­pa. An­ta­let åtal blev allt fär­re tills tillämp­ning­en att stäl­la häxor in­för rät­ta helt upp­hör­de. Det­ta sked­de oli­ka snabbt på oli­ka plat­ser i Eu­ro­pa, men i stort sett var hys­te­rin över un­der sek­lets andra hälft. Det fanns dock un­dan­tag som be­kräf­ta­de re­geln, ex­em­pel­vis den kor­ta pe­ri­od då häx­rät­te­gång­ar­na tog fart igen i Eng­land un­der häx­jä­gar­ge­ne­ra­len Matt­hew Hopkins, av­rätt­ning­ar­na av häx­or­na i Bi­de­ford 1682 och – nå­got läng­re bort – häx­pro­ces­ser­na i Sa­lem un­der sek­lets sista de­cen­ni­um. Men vid tid­punk­ten var fall av den här ty­pen säll­syn­ta ef­tersom en rad oli­ka or­sa­ker ha­de lett fram till ett stopp för de för­föl­jel­ser som ha­de lett till dö­den för 60 000 per­so­ner.

Trots, el­ler kanske tack va­re, den ur­sin­ni­ga jak­ten på häxor, ha­de en viss skep­ti­cism gäl­lan­de fö­re­koms­ten av häxor och troll­dom va­rit när­va­ran­de se­dan häx­pro­ces­ser­na drogs igång i Eu­ro­pa. Så ti­digt som på 1500-ta­let ha­de en li­ten men hög­rös­tad mi­no­ri­tet ploc­kat upp si­na pen­nor för att att mot­ar­be­ta hys­te­rin. De lär­da skri­ben­ter­na ut­tryck­te si­na syn­punk­ter i va­ri­e­ran­de gra­der av för­fä­ran, ur­sin­ne och oro. De såd­de ett frö för det kom­man­de upp­hö­ran­det av åtal mot per­so­ner som påstods ska­da andra med hjälp av troll­dom. Re­gi­nald Scots bok Disco­ve­rie Of Wit­ch­craft pub­li­ce­ra­des 1584 i svall­vå­gor­na av av­rätt­ning­ar­na i S:t Osy­th som ut­gjor­de en av Eng­lands störs­ta häx­pro­ces­ser. Hans verk blev myc­ket in­fly­tel­se­rikt och un­der­strök vik­ten av att pre­sen­te­ra be­vis när det gäll­de att sä­ker­stäl­la att häx­e­ri ha­de ut­ö­vats. Han lyf­te även fram de ir­ra­tio­nel­la fö­re­ställ­ning­ar som led­de fram till anklagelser om häx­e­ri.

I Po­len fort­gick häx­jak­ten i stor ska­la tills nya la­gar in­stif­ta­des som in­ne­bar att häx­e­ri in­te läng­re var olag­ligt.

För Scot var det helt en­kelt osan­no­likt att gud skul­le tillå­ta häx­or­na att ha så­dan makt. De som an­kla­ga­des var an­ting­en oskyldiga som föll offer för il­la­sin­na­de be­skyll­ning­ar, för­vir­ra­de in­di­vi­der som för­tjä­na­de med­li­dan­de, el­ler per­so­ner som verkligen or­sa­ka­de ska­da med hjälp av gift el­ler dy­likt. Om häx­e­ri in­te ex­i­ste­ra­de kun­de det in­te hel­ler ut­gö­ra grund för straff. Jo­hann Wey­er ifrå­ga­sat­te häx­pro­ces­ser­na i Eu­ro­pa och vär­det i att an­vän­da tor­tyr som me­tod att tvinga fram er­kän­nan­den. Kun­de man sät­ta nå­gon till­tro på ord som ytt­ra­des un­der såd­na om­stän­dig­he­ter? Des­sa och andra frå­gor ställ­des av dem som var be­kym­ra­de över häx­hy­ste­rin.

Syn­punk­ter av det sla­get or­sa­ka­de viss oro och led­de till miss­tan­kar om ate­ism där fö­re­koms­ten av en an­de­värld helt för­ne­ka­des. Den här ty­pen av på­stå­en­den fort­sat­te att för­ar­ga och pro­vo­ce­ra, och pro­ble­met blev allt tyd­li­ga­re i takt med att de­cen­ni­er­na gick: hur skul­le man kun­na be­vi­sa att brott ha­de be­gåtts med över­na­tur­li­ga me­del – och även om man kun­de det, hur kun­de man va­ra sä­ker på att man ha­de fång­at rätt häxa? Det är värt att no­te­ra att det in­led­nings­vis in­te nöd­vän­digt­vis hand­la­de om att man in­te trod­de på häxor el­ler troll­dom, ut­an mer om pro­ble­met med att le­da det i be­vis. Det led­de till att an­ta­let rät­te­gång­ar i Eu­ro­pa mins­ka­de. Be­vis kräv­des, men de var svå­ra att kom­ma över. Det blev snart up­pen­bart att det kräv­des nya la­gar, och i och med att det ju­ri­dis­ka sy­ste­met i Eu­ro­pa ut­veck­la­des blev den otill­freds­stäl­lan­de na­tu­ren hos troll­doms­re­la­te­rad be­vis­fö­ring allt kla­ra­re. Det som fort­fa­ran­de räk­na­des som be­vis hos den mind­re no­gräk­na­de by­bon var in­te läng­re till­räck­ligt för Eu­ro­pas in­tel­lek­tu­el­la elit. Det här var en del av det all­män­na skif­te i fi­lo­so­fis­ka och ve­ten­skap­li­ga upp­fatt­ning­ar som kul­mi­ne­ra­de i upp­lys­ning­en. Vid slu­tet av 1600ta­let var des­sa för­änd­ring­ar up­pen­ba­ra med allt stör­re till­tro på na­tur­la­gar­na sna­ra­re än på det

Eng­lands häx­lag från 1736 an­togs med pro­tes­ter från en­dast en per­son.

över­na­tur­li­ga. Man trod­de mind­re på bö­nens kraft, och en ge­ne­rell sväng­ning mot ett mer se­ku­lärt tros­sy­stem blev döds­stö­ten för en svun­nen era.

Be­ho­vet av em­pi­ris­ka be­vis var starkt, och där räck­te in­te anklagelser om häx­e­ri långt. Be­rät­tel­sen om hur Wil­li­am Har­vey dis­se­ke­ra­de en häx­as på­ståd­da kraft­djur – en pad­da – för att be­vi­sa att det in­te var nå­got ovan­ligt med den må va­ra på­hit­tad, men skrö­nan pe­kar på en för­änd­ring i tän­kan­de och at­ti­tyd i Eu­ro­pa. När fe­no­me­net med troll­dom och häx­e­ri väl ha­de bör­jat grans­kas och öp­pet ifrå­ga­sat­tes bör­ja­de hela sy­ste­met med tro och anklagelser att krac­ke­le­ra för att slut­li­gen kol­lap­sa. Ti­di­ga­re stad­gar, som häx­la­gen från 1604, ha­de sått ett frö till det­ta i Eng­land. Att in­för­li­va de kon­ti­nen­ta­la ide­er­na om pak­ter med djä­vu­len och häx­mär­ken i det brit­tis­ka ju­ri­dis­ka sy­ste­met som kräv­de viss be­vis­ning var myc­ket svårt, för att in­te sä­ga snudd på omöj­ligt.

I det nya in­tel­lek­tu­el­la kli­ma­tet slog änt­li­gen Wey­ers – och and­ras – ti­di­ga­re pro­tes­ter mot an­vän­dan­det av tor­tyr rot. Pro­tes­ter­na mot me­to­der­na som an­vän­des – bå­de of­fi­ci­el­la och in­of­fi­ci­el­la – vann ge­hör och snart de­bat­te­ra­des frå­gan av Eu­ro­pas in­tel­lek­tu­el­la. Det un­der­lät­ta­de att de­bat­tö­rer på bå­da si­dor om den re­li­giö­sa klyf­tan bi­drog till de­bat­ten. Bå­de je­su­i­ter och pro­te­stan­ter för­kas­ta­de be­vis som ha­de tving­ats fram ge­nom tvi­vel­ak­ti­ga fy­sis­ka me­to­der. Det slut­li­ga re­sul­ta­tet var en minsk­ning av tor­tyr un­der häx­rät­te­gång­ar­na, vil­ket fick som vän­tad ef­fekt att fär­re åtal och av­rätt­ning­ar äg­de rum.

En all­män för­änd­ring i det re­li­giö­sa för­håll­nings­sätt­tet var också av­gö­ran­de för den ökan­de mot­vil­jan till att för­föl­ja häxor. Nu ac­cep­te­ra­des in­te läng­re att utrot­ning av häxor skul­le ba­se­ras på vad som stod i den he­li­ga skrif­ten – den nya de­fi­ni­tio­nen av en häxa var sna­ra­re en slag­ru­te­man el­ler en för­gif­ta­re. In­te nog med att den av­gö­ran­de be­vis­frå­gan var satt i gung­ning, nu ifrå­ga­sat­tes hela kon­cep­tet med häx­jakt och rät­te­gång­ar. Även tron på hin hå­le och hans kraf­ter ifrå­ga­sat­tes. Det in­ne­bar att djä­vu­len och de som påstod sig job­ba för ho­nom, de­gra­de­ra­des och mins­ka­de i be­ty­del­se. Djä­vu­len som ti­di­ga­re ha­de fram­ställts som mäk­tig och iv­rig att de­la sin kraft med dem som ingick en pakt med ho­nom, av­slö­ja­des nu som en sim­pel be­dra­ga­re. Om han alls ex­i­ste­ra­de. Den mins­ka­de tron på djä­vu­len bi­drog till den lag­stift­ning som in­ne­bar spi­ken i kis­tan för häx­för­föl­je­ser­na.

So­ci­a­la, eko­no­mis­ka och po­li­tis­ka fak­to­rer kan också ha va­rit av­gö­ran­de i häx­jak­tens för­svin­nan­de. De om­rå­den där den mest in­ten­si­va jak­ten ha­de ägt rum var of­ta sam­ma om­rå­den som ha­de drab­bats av att den cent­ra­li­se­ra­de kon­trol­len ha­de kol­lap­sat el­ler va­rit in­ef­fek­tiv. Med för­bätt­ra­de för­hål­lan­den och en rad lag­stif­tan­de och po­li­tis­ka re­for­mer var in­sta­bi­li­te­ten snart ett min­ne blott. Som ett re­sul­tat av det mins­ka­de häx­jak­ten dras­tiskt. Den uni­ka kom­bi­na­tion av om­stän­dig­he­ter som har ut­pe­kats som or­sa­ken till att för­föl­jel­ser­na in­led­des – fat­tig­dom, in­fla­tion, hög död­lig­het, då­li­ga skör­dar, krig och hung­ers­nöd – var också på av­ta­gan­de när sek­let gick mot sitt slut. Vis­sa kopp­lar sam­man den­na för­änd­ring och den all­mänt för­bätt­ra­de lev­nads­stan­dar­den med den mins­ka­de häx­jak­ten. Det in­ne­bär att en kom­bi­na­tion av sunt för­nuft, ve­ten­skap, po­li­tik, samt so­ci­a­la och eko­no­mis­ka fak­to­rer in­ne­bar slu­tet för en av de död­li­gas­te och mest mi­se­rab­la pe­ri­o­der­na i Eu­ro­pas histo­ria. Innan 1600-ta­lets ut­gång var den nya sy­nen på häx­frå­gan of­fi­ci­ell över hela Eu­ro­pa. År 1682 av­kri­mi­na­li­se­ra­des häx­e­ri i Frank­ri­ke ef­ter ett kung­ligt på­bud.

An­na Göl­di tor­te­ra­des tills hon er­kän­de en pakt med djä­vu­len. Trots att hon tog till­ba­ka allt av­rät­ta­des hon.

”En all­män för­änd­ring i det re­li­giö­sa för­håll­nings­sät­tet var också av­gö­ran­de för den ökan­de mot­vil­jan till att för­föl­ja häxor.”

Preus­si­en följ­de ef­ter 1714, och Stor­bri­tan­ni­en an­slöt sig till län­der­na som lagstad­ga­de mot häx­för­föl­jel­se två de­cen­ni­er se­na­re, 1736.

Un­der 1700-ta­let följ­de allt fler län­der ef­ter och av­kri­mi­na­li­se­ra­de häx­an. Habs­burgs­ka ri­ket skrev om si­na la­gar 1766, Ryss­land 1770 och Po­len 1776. Sve­ri­ge var där­e­mot ett av de län­der i Eu­ro­pa där häx­e­ri fort­fa­ran­de be­trak­ta­des som ett brott. En lag­stifting mot häx­för­föl­jel­ser träd­de i kraft först 1779.

Men upp­hö­ran­det av jak­ten på på­ståd­da häxor var emel­ler­tid in­te li­ka opro­ble­ma­tisk som det kan ver­ka. Till att bör­ja med var det ba­ra i Po­len och i Sve­ri­ge som häx­e­ri­et av­kri­mi­na­li­se­ra­des för­be­hålls­löst. När det gäll­de de andra län­der­na av­slö­jar en när­ma­re titt att det fort­fa­ran­de var te­o­re­tiskt möj­ligt att åta­las och av­rät­tas för häx­e­ri. I Frank­ri­ke, ett av de län­der som var först ute med att lag­stif­ta mot häx­jak­ten, blev häx­e­ri full­stän­digt av­kri­mi­na­li­se­rat först 1791 – ett helt se­kel se­na­re. I Tyskland hölls rät­te­gång­ar i Württem­berg så sent som 1805, och i Spa­ni­en väck­tes det åtal i troll­doms­re­la­te­ra­de mål fram till på 1820-ta­let. I Eng­land läm­na­de häx­or­na lag­böc­ker­na för gott i mit­ten av 1900-ta­let.

Av­kri­mi­na­li­se­ring­en av häx­e­ri ac­cep­te­ra­des ut­an stör­re in­vänd­ning­ar i de hög­re so­ci­a­la skik­ten, men hos be­folk­ning­en var det in­te så lätt att änd­ra på vär­de­ring­ar och at­ti­ty­der över en natt. Trots lag­stifting­en som sked­de run­tom i Eu­ro­pa gick det lång­samt att för­änd­ra be­te­en­den i sam­häl­let. I många om­rå­den var tron på häxor och djä­vu­lens kraft fort­fa­ran­de stark, och många miss­tänk­tes fort­fa­ran­de för troll­dom mot si­na gran­nar – ibland med för­ödan­de kon­se­kven­ser när miss­tän­ka häxor at­tac­ke­ra­des bru­talt av per­so­ner som tog sa­ken i eg­na hän­der.

Den gam­la räds­lan låg fort­fa­ran­de och pyr­de bland folk. Un­der hela 1800-ta­let och in på 1900ta­let be­skyll­des de som upp­fyll­de den ste­re­o­ty­pa bil­den av en häxa för olyc­kor och åkom­mor som drab­ba­de de­ras för­mo­da­de offer. I ex­em­pel­vis syd­väst­ra Eng­land var det­ta in­te alls ovan­ligt. Trots den nya häx­la­gen från 1736 rap­por­te­ra­des det med för­vå­nan­de re­gel­bun­den­het om at­tac­ker och anklagelser i pres­sen. Fak­tum är att det un­der ett och ett halvt se­kel ef­ter in­fö­ran­det av la­gen som skul­le sät­ta stopp för häx­för­föl­jel­ser­na, fort­fa­ran­de hän­de ota­li­ga gånger att en miss­tänkt häxa revs el­ler at­tac­ke­ra­des. Även troll­dom mot häx­e­ri fö­re­kom för att bry­ta häx­ans för­mo­da­de grepp om sitt offer. Of­ta när den på­ståd­da häx­an väck­te åtal mot si­na för­föl­ja­re ut­tryck­te de an­kla­gan­de, de­ras fa­milj och vän­ner stor för­vir­ring och be­stört­ning över att rätts­vä­sen­det in­te läng­re stod på de­ras sida. Ett så­dant ex­em­pel står att fin­na när den åld­ri­ga Su­san­nah Sel­lick från De­von vid två till­fäl­len

un­der en ti­o­års­pe­ri­od tog de som an­kla­ga­de hen­ne till rät­ten med hän­vis­ning till att hon ha­de bli­vit at­tac­ke­rad. I bå­da fal­len döm­de dom­sto­len till hen­nes för­del och de som ha­de at­tac­ke­rat hen­ne fick stå för kost­na­der­na.

År 1782 blev An­na Göl­di från Gla­ru­si Schweiz den sista per­so­nen som på lag­lig väg av­rät­ta­des för häx­e­ri i Eu­ro­pa. Hon ar­be­ta­de som hem­bi­trä­de åt fa­mil­jen Tschu­di och an­kla­ga­des för att an­vän­da över­na­tur­li­ga kraf­ter för att pla­ce­ra nå­lar i en av dött­rar­nas mat. Till skill­nad från de fles­ta som av­rät­ta­des för häx­e­ri fick Göl­de år 2007 upp­rät­tel­se för si­na på­ståd­da brott av den Schwei­zis­ka re­ge­ring­en, en åt­gärd på na­tio­nell ni­vå som har ut­förts allt för säl­lan med tan­ke på de fruk­tans­vär­da rätts­li­ga över­grepp som äg­de rum un­der häx­pro­ces­ser­nas era. Me­di­et He­len Dun­can var den sista per­so­nen i Eng­land som fängs­la­des för troll­doms­re­la­te­ra­de brott. Myn­dig­he­ter­na fick nys om att hon påstods ha för­ut­spått sänk­ning­en av krigs­skep­pet HMS Bar­ham innan det var känt för all­män­he­ten. Det kon­tro­ver­si­el­la me­di­et döm­des en­ligt häx­la­gen från 1736 för att hon påstod sig kun­na kom­mu­ni­ce­ra med de dö­da och fick sit­ta nio må­na­der i fäng­el­se. Man får in­te glömma att det fort­fa­ran­de finns de­lar av värl­den där man kan bli mör­dad om man miss­tänks va­ra en häxa. Det kan va­ra en nyt­tig på­min­nel­se i den­na för­nuf­tets tids­ål­der.

Men det finns också en lju­sa­re sida av sa­ken. Ef­ter att så länge ha va­rit ut­stött, vand­rar den skräc­kin­ja­gan­de, fruktade, fu­la och en­sam­ma häx­an åter­i­gen mitt bland oss. Den mo­der­na häx­an är åter­född och fram­ställs i po­si­tiv da­ger tack va­re att Wic­ca och lik­nan­de rö­rel­ser sta­digt har vux­it i po­pu­la­ri­tet un­der det se­nas­te år­hund­ra­det. Häxor i dag re­pre­sen­te­rar en iden­ti­tet som är po­si­tiv, kraft­full och med­ve­ten. Det för­flut­nas mör­ker är bakom oss, men in­te glömt. Och häx­or­na re­ser sig på nytt.

Ett upp­rop gjor­des för att häx­or­na i Bi­de­ford skul­le bli be­nå­da­de 2013, men så blev det in­te.

Wey­er var den förs­ta som togställ­ning mot häx­rät­te­gång­ar­na i On the Il­lu­sions Of The De­mons And On Spells and Po­i­sons från 1563.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.