Ödet som väntade en dömd häxa

En kvinna som förklarades skyldig mötte en hemsk död, men botgöring kunde rädda hennes liv.

Vanligen tror man att häxor alltid brändes på bålet, men det grymma straffet togs i bruk bara omkring 40 år före Eleanors fall. Hennes svärfar Henrik IV hade år 1401 godkänt lagen ”De Heretico Comburendo” som innebar att de som förklarades skyldiga till förräderi eller kätteri kunde dömas till att dö på bålet. Häxeri ansågs vara kätteri, vilket stred mot etablerade religiösa sedvänjor vid den här tiden. År 1414 införde Henrik V ”Suppression of Heresy Act” som gav sekulära tjänstemän makt att arrestera misstänkta personer och lämna över dem till kyrkan där de prövades.

Det fanns en lång rad olika straff. Kättare på 1400-talet kunde bli fråntagna sin mark, förmögenhet och alla tillhörigheter, men om de erkände kunde de åtminstone rädda livet. Återfallskättare som Margery Jourdemayne dömdes till döden – lagen från 1414 säger att de först ska hängas och sedan förtäras av eld. Att brännas på bål var inte så utbrett i England vid tiden, men hade blivit allt vanligare på kontinenten under 1300- och 1400-talen. Det mest kända offret bör vara Jeanne d’arc som brändes 1431 efter att ha tillfångatagits av engelsmännen.

Henrik VIII införde lagen som definierar häxeri som ett sekulärt brott. Häxlagen från 1542 säger att den som döms ska fråntas alla sina pengar och tillhörigheter och avrättas. Elizabeth I var något mer tolerant mot de som anklagades – kanske för att hennes mor Anne Boleyn hade blivit beskylld. Häxlagen från 1563 förespråkade avrättning endast om någon hade kommit till skada. Under James I:s styre 1604 antogs en ny lag som utökades att gälla de som åberopade onda andar. Häxprocesserna under det tidiga 1600-talet ledde till att många kvinnor hängdes med det som grund.