Vad kunde man förvänta sig av den spanska inkvisitionen?

I. Larmet går

Inkvisitionen tenderade att hantera häxeri på förekommen anledning snarare än genom att regelbundet besöka lokala områden. Rapporter om ondskefulla aktiviteter brukade först nå församlingsprästen, antingen genom bekännelser eller anklagelser. Om prästen fann uppgifterna trovärdiga undersökte han saken närmare och kontaktade därpå inkvisitionens lokala tribunal.

II. Inkvisitionen anländer

Den lokala tribunalen lät transportera den misstänkte till inkvisitionens fängelse för att försöka hitta bevis för häxeriet. Detta inbegrep både utfrågning av vittnen och försök att få fram erkännanden från den anklagade. Den lokala tribunalen förväntades också informera inkvisitionens högsta råd i Madrid, Suprema. Två val var möjliga: a) att lägga ned åtalet, eller b) att gå vidare med ett formellt åtal.

III. Domslut

Tumregeln var att om en person erkände utövande av häxeri blev straffet ofta böter som skulle överlämnas i ett offentligt sammanhang, samt försoning med kyrkan. Dödsstraffet utdömdes i regel aldrig i dessa situationer. Om en anklagad nekade till anklagelserna och inkvisitionen var övertygad om att personen var skyldig, blev risken större för strängare straff. I de sällsynta fall då inkvisitionen genomförde avrättningar ägde de rum under stora offentliga ceremonier. Konsekvenserna för den avrättades familj blev allvarliga. Många aspekter av det vardagliga livet, att äga egendom och social interaktion kunde påverkas under flera generationer.

IV. Nätet växer

I kölvattnet av de initiala undersökningarna kunde en lokal tribunal bli övertygad om att en organiserad och utbredd häxsekt existerade. Så var fallet under rättegångarna i Baskien. Under sådana omständigheter skickades inkvisitionens män ut i det brådskande ärendet att ringa in fler skyldiga och värdera beskyllningarnas trovärdighet.