LYCKAS DETTA HÄLLER JAG I MIG EN SPANN FYRISÅ
■ Det är lika bra att ha det sagt: Uppsala är ett bottenlag. Skulle nykomlingen senare i sommar inneha en plats på övre tabellhalvan så lovar jag att hälla i mig en spann vatten ur Fyrisån.
Jag säger det inte av elakhet utan för att understryka vikten av att klubben går in med realistiska mål inför den här säsongen. De har fått in Anna Rakel
Petursdottirs vänsterfot, Emma Holmgrens målvaktsrutin och Lena Soleng
Hansens fart och styrka i backlinjen, men i grunden är det här samma lag som överraskande tog sig upp från elitettan.
De kommer att bli överkörda vissa matcher. De kommer att få sota för sitt höga försvarsspel ibland. Och de måste kontra.
Mot bottenkonkurrenterna kan de hålla uppe bollinnehavet, men i övriga matcher är nyckeln att vinna boll högt och dyka mot mål i raketfart. För att maximera chanserna är mittfältet omgrupperat. 4–2–3–1 har blivit 4–1–4–1, vilket låter som sifferdravel, men är tänkt för att gillra fällor på mitten.
Går planen i lås hugger en av seriens intressantaste anfallare. Cassandra Korhonen är inte teknisk i traditionell bemärkelse, hennes finter välter inte Youtube, men hon tar sig fram med funktionella rörelser. Hon är rivig, snabb, bra på att pricka bortre gaveln. På 26 matcher i fjol öste 22-åringen in 25 mål – och måste hålla sig skadefri om Uppsala ska hänga kvar.
Om det räcker? Njae. Men jag tar mitt straff om jag har fel.