SE UPP! NU VÄNTAR HÄSSLEHOLMGÅNG
Är gräset grönare på träningsplanen intill?William Andersson ska undersöka saken. I Hässleholm kan en lagkapten gå till rivalen utan att behöva byta idrottsplats, träningstider och divisionstillhörighet.
Sommaren år 2000 svarade Figo för ett av tidernas mest uppmärksammade klubbyten när han lämnade Barcelona, där han var lagkapten, och gick till Real Madrid.
William Andersson gick över en annan förbjuden gräns, även om det inte lär kastas grishuvuden från läktarna på Österås IP. Han bar kaptensbindeln i Hässleholms IF och skrev i februari på för lokaloch seriekonkurrenten IFK Hässleholm.
–Folk har undrat varför, men förstår när jag förklarar. Vi kom inte överens, hade delade meningar när det gäller kontraktsbiten. Jag vill bara spela fotboll och det är anledningen till att jag bytte klubb, säger han. I praktiken innebär det ingen större förändring eftersom båda klubbarna spelar sina hemmamatcher på samma idrottsplats. Det händer till och med att lagen tränar samtidigt, på planerna intill varandra.
Linderoth coachade
William Andersson ser dock ytterligare en skillnad, och det är ambitionsnivån. IFK Hässleholms har som uttalat mål att spela i superettan 2022.
–HIF har aldrig gått ut med något sådant, säger han om sin förra klubb, som har drabbats hårt av coronakrisen och förlorat skyttekungen Joel Wedenell till seriekonkurrenten Nosaby.
Idrottsföreningen har periodvis varit det dominerande fotbollslaget i Hässleholm och slutade 1965 på tredje plats i division 2, bara tre poäng bakom Grimsås, som fick kvala till allsvenskan.
IFK Hässleholm upplevde ett minst lika minnesvärt 1993, då laget blev tvåa i söderettan och utmanade Degerfors om en plats i allsvenskan. Inte mindre än 8 514 personer sökte sig till Österås idrottsplats för att se Degerfors även vinna returmötet med 2–1.
Anders Linderoth var tränare då, förre IFK-spelaren Peter Swärdh fungerade som hans assistent och anfallarna Percy
Olsson och Christer Andersson öste in mål. Kamratföreningen hade etablerat sig i landets näst högsta fotbollsserie och vill tillbaka dit inom en snar framtid.
– Vi har ett väldigt spännande lag med mycket energi och spelare som vill mycket. Truppen är bred med många spetsspelare. Det kan bli väldigt bra i år. Ja, jag tror att vi kan chocka en del, säger William Andersson.
Han växte upp i Farstorp norr om Hässleholm. Byn är så liten att den inte finns med på kollektivtrafikkartan. Utan skjutsande föräldrar och oräkneliga mil på mopeden hade han knappast blivit fotbollsspelare. Men det blev han, och William har hunnit med mycket under sina 23 år.
– Det får man ändå säga. Jag har många grejer på mitt fotbolls-cv.
Han berättar om sitt liv i fotbollens tjänst. William började spela för byföreningen Farstorps Goif och gick som tioåring till Hässleholms IF, där han blev kompis med Elias Andersson, mittfältaren som var rekordung när han 2013 gjorde allsvensk debut för Helsingborg.
”TRUPPEN ÄR BRED MED MÅNGA SPETSSPELARE. DET KAN BLI VÄLDIGT BRA I ÅR. JA, JAG TROR ATT VI KAN CHOCKA EN DEL.”
William Andersson om IFK Hässleholm
Testade spel i London
William var också en talang utöver det vanliga, slog sig in i A-laget som 14-åring och flyttade till Sölvesborg för att gå på Mjällbys fotbollsgymnasium.
Han bar kaptensbindeln i juniorlagen och kallades till ett landslagsläger på Bosön, där han fick mäta sig med spelare som Noah Sonko Sundberg och Ali Suljic. Det var i mars 2014, bara några månader efter att U17-landslaget med Valmir Berisha, Erdal Rakip, Gustav Engvall, Carlos Strandberg kommit hem från Förenade arabemiraten med ett sensationellt VM-brons.
Efter studietiden blev han erbjuden en fortsättning i Mjällbys U19-lag, men William ville spela seniorfotboll och flyttade hem till Hässleholm. Tillfälligt, skulle det visa sig. Vintern 2017–2018 var tanken att han skulle spela för Maidstone United, en National League-klubb
utanför London, men redan efter två månader var han hemma igen.
– Man blir lite lurad av charmen med Premier League, för i England är det bara där det spelas fin fotboll. I övrigt är det mycket sparka, spring och stångas. Jag, som är en spelande mittback, valde att åka hem till Sverige, berättar William Andersson.
Sedan dess har han, förutom en utflykt till Prespa Birlik, varit Hässleholms IF trogen. Fram tills nu, alltså.
Hur blir det att möta din förra klubb?
– Det kommer att bli riktigt roligt. Jag har aldrig förlorat ett derby och hoppas inte göra det denna gång heller. Det hoppas jag kunna ta med mig.
Faktum är att IFK Hässleholm inte har vunnit ett derby sedan den 9 augusti 2011, då det blev en 3–1-seger efter mål av Bobby Alm Nilsson, Filip Thurn och Islam Miree. Motivation slår klass, förklarar William: – Det är en match man bara ska vinna och när jag har varit på ”andra sidan” har vi visat ett jäklar anamma. Vi har inte vikt ner oss, och definitivt inte i ett derby. Då har vi verkligen lagt manken till, säger han.
’’
DET ÄR INTE OPTIMALT ATTVI TRÄNAR BREDVID VARANDRA
Är det viktigt att vara bäst i stan?
– Så är det, men det är lite komplicerat. HIF har vunnit derbyna, IFK har kommit högre upp i serien, säger William.
Är det realistiskt att tro att IFK ska gå raka vägen från division 2 till superettan? – Allt beror på hur säsongen startar. De tre, fyra första matcherna blir extremt viktiga. Det är då vi bestämmer hur vi vill ha det.
För William Andersson är landets näst högsta division bara ett delmål.
– Ja, jag ville spela så högt upp som möjligt. Delmålet är att göra en jättebra säsong i IFK Hässleholm, målet att spela i ett allsvenskt lag, säger William Andersson.
Totalt mörker
Det är inte bara William Andersson som har hunnit med mycket under sitt unga liv. Jonas Jönsson, 27, har haft ledaruppdrag sedan 2012 och gör nu sin andra säsong som huvudtränare i IFK Hässleholm.
Karriären som spelare fick ett tvärt slut 2011 och han behöver bara sluta ögonen för att ta sig tillbaka till Höllvikens IP. Det var där den utspelades, händelsen som dödade en karaktär och födde en annan. Det var tisdagen den 22 maj 2012, en solig försommarkväll som slutade i totalt mörker.
Inte nog med att hans Lilla Torg IF föll med 0–9 mot BK Höllviken. Jonas, lagets högerback, glidtacklade en motståndare som föll över hans meniskopererade högerknä.
Redan när han leddes av planen misstänkte Jonas att han spelat sin sista fotbollsmatch, 20 år ung. Vid den följande läkarundersökningen besannades hans farhågor.
– De sa: Du kan fortsätta spela, men då kan du inte gå när du är 35, berättar han.
Ledde till konkurshot
Att släppa kontakten med fotbollen var inget alternativ, så redan under rehabiliteringen frågade Jonas klubbstyret i Lilla Torg om han kunde få en ledarroll kring A-laget. Det fick han, och där skulle han bli kvar.
– Jag ville fortsätta med fotbollen och ha kvar samhörigheten. Det har varit oerhört roande och givande, säger Jonas, som kommer från Malmö och inledde fotbollslivet i Husie IF.
Det blev ett nöje även för Lilla Torg IF. Med krögarhjälp skulle Malmö få ett eget Café Opera, men satsningen slutade med division 2-spel och konkurshot, var på klubben föll som ett betongblock genom seriesystemet, till division 5.
Under Jonas Jönssons ledning tog sig Lilla Torg tillbaka till division 4 och återkomsten slutade med en fin femteplats.
Då, hösten 2018, kom erbjudandet från IFK Hässleholm, som hade bestämt sig för att göra en ungdomlig satsning på både spelar- och ledarsidan. Jonas assistenter, Chadie Hotait och Alexander Fridlund, är 30 respektive 29 år.
Tror du på ödet, att det finns en mening med allt?
– Jag ser det inte så, men visst ... Jag har större möjligheter inom fotbollen som tränare än spelare. Det som hände är inget jag tycker är särskilt tråkigt idag. Jag är ganska nöjd med att det blev som det blev, säger Jonas Jönsson.
I IFK Hässleholm jobbar han med helt andra förutsättningar, men också med en helt annan kravbild. Föreningens uttalade mål är spel i superettan 2022.
Tidsaspekten och fjolårsplaceringen talar för att IFK Hässleholm inte kommer att nå målet. 2019 slutade klubben på nionde plats i division 2 Östra Götaland, på lika många poäng som Hässleholms IF.
Samtidigt berättar försäsongsresultaten motsatsen, att allt är möjligt. IFK körde över division 1-laget Torns IF (4–1) på
”DE SA: DU KAN FORTSÄTTA SPELA, MEN DÅ KAN DU INTE GÅ NÄR DU ÄR 35.”
Jonas Jönsson fick avsluta karriären
bortaplan och har spelat 1–1 mot Trelleborgs FF, som håller till i superettan.
Elliot Nilsson har visat att han kan avlasta skyttekungen Mike Andrew, målvakten Carl Lundahl-Persson har svarat för en serie frilägesräddningar, William Andersson blir som väntat en tillgång i försvaret och hemvändaren Albin Nilsson, senast i Trelleborgs FF, har alla förutsättningar att bli kung på mittens rike.
– Vi har fyra nyförvärv, alla från närområdet. Målet är att 70 procent av truppen ska komma härifrån och nu är det väldigt lokalt förankrat, säger Jonas Jönsson.
”Visionen är superettan 2022”
På förlustkontot finns rutinerade mittfältaren Patrick Osiako, som 2009 hjälpte Mjällby till allsvenskan och har varit proffs i Rumänien, Israel och Azerbajdzjan, och liberianen Derrick Dixon, sin fick begränsat med speltid i fjol.
Osiako är ett tungt tapp men det förändrar inte målsättningen. IFK Hässleholm har spelat i näst högsta serien i 16 säsonger och vill tillbaka dit.
– Visionen är superettan 2022. Jag har ett häftigt krav på mig och tiden börjar rinna ut, så jag får snabba på och se till att vi tar oss upp. Nej, viktigast är att grunden och organisationen är på plats. Förra säsongen gjorde vi en omstart och lyfte upp många egna produkter. Nu har de fått erfarenhet och vi ska göra en bättre säsong, säger Jonas Jönsson.
Vad har du för mål med fotbollen?
– Att vi ska flytta fram IFK Hässleholms position i svensk fotboll och det finns möjligheter att vi lyckas med det. Här finns fantastiska möjligheter och många människor som engagerar sig. Klubben har en tydlig bild och en seriös organisation. Det är fantastiskt roligt att vara involverad i Hässleholm och förhoppningsvis får vi uppleva bättre tider än de som varit på sistone. Jag vill jobba på en ännu högre nivå och lära mig så mycket som möjligt. En drömkombination, säger Jonas Jönsson. Hur ser du, som kommer utifrån, på rivaliteten mellan klubbarna i Hässleholm? –Det är ganska vänskapligt bland de yngre, mer prestigefyllt bland de äldre. IFK har inte vunnit ett tävlingsderby på åtta och ett halvt år, men det ska vi ändra på. Det vore bra om någon av oss, gärna vi, kan vara med högt upp i tabellen.
Finns det verkligen utrymme för två klubbar i en stad av Hässleholms storlek?
– Hässleholmsfotbollen är stor, men vi ska inte spela i samma division, och det är inte optimalt att vi tränar bredvid varandra på samma tider.
Ni får väl ta raka vägen till division 1 ... – Precis, då har vi löst det problemet. Vad betyder det att Mike Andrew stannar i klubben? Förra säsongen gjorde han 28 mål på 23 matcher.
– Han står för vinnarmentalitet, en hel del poäng och skapar utrymme för andra. Bosse Nilsson, då?
– Han betyder oerhört mycket med sitt kontaktnät, sin erfarenhet och sitt engagemang. Han är högst involverad, sitter med i en grupp som ansvarar för fotbollen. Börjar inte han komma till åren?
– Nej, han är hur ung som helst och har koll på spelare från när och fjärran, säger Jonas Jönsson.
Har varit med förr
Han fyller 76 i augusti, Hässleholms egen Super-Bo. Bondpågen från Ebbarp var 17 år när han 1962 började spela för IFK, där han efter avslutad karriär fungerade som tränare och sportchef.
Det betyder inte att han inte har hunnit med annat under sitt fotbollsliv. Tvärtom har han en meritförteckning som duger som bokunderlag.
Det var Bosse Nilsson som 1979 förde Mjällby till allsvenskan för första gången i klubbens historia. Det var han som fungerade som hjälptränare i landslaget när Lars ”Laban” Arnesson var förbundskapten. Det var Bosse som 1992 tog Helsingborg tillbaka till högsta serien, varpå han erbjöds och accepterade jobb i Danmark (Silkeborg), Qatar (Al-Rayyan), Bahrain (Al-Riffa) och Kina (Chengdu Tiancheng).
Han har fungerat som scout och ledare i Malmö FF och återvände till Helsingborg för att bli sportchef och tränare. Bosse Nilsson har hunnit med mer än de flesta ledare, men han har hela tiden haft hjärtat i IFK Hässleholm.
– Bosse är jätteviktig för klubben. Han har kontakter och erfarenhet och kan det proffsiga. Vi är många som lyssnar och
”HAN STÅR FÖR VINNARMENTALITET OCH GIVETVIS EN HEL DEL POÄNG. HAN SKAPAR UTRYMME FÖR ANDRA.”
Jonas Jönsson om Mike Andrew
Foto: BILDBYRÅN
ser upp till honom. Det känns tryggt för en spelare som jag, som vill uppåt, att ha en sådan profil i klubben. Jag kan snacka och bolla med honom, säger William Andersson.
Var han inblandad i övergången?
– Nej, men innan jag skrev på sa han till mig: ”Fatta nu rätt beslut, William.”
Tio år in på pensionärslivet sitter Bosse Nilsson i IFK:s fotbollssektion och fungerar som mentor och rådgivare åt ledarstaben. Ändå säger han att han har tagit ett steg tillbaka.
Att han vill hålla en låg profil beror inte på åldern utan anfallaren Elliot Nilsson, 19. Han heter så, Bosses barnbarn.
–Jag vill inte lägga mig i för mycket eftersom Elliot har kommit upp i Alaget. Jag har sett för många föräldrar och morföräldrar vara i vägen för att det ska bli bra, förklarar han.
Spelade tennis mot Linderoth
Genom åren har Bosse Nilsson skaffat ett enormt kontaktnät och sett till att profiler på både tränar och spelarsidan hamnat i IFK Hässleholm. I Mjällby hade han en viss Anders Linderoth som spelare, så det var ingen överraskning att den senare en dag skulle träna IFK.
På fritiden var det inte ovanligt att de spelade tennis.
– Anders och jag är jämna. Han spottade och fräste, ja, ingen av oss ville förlora, berättar Bosse och skrattar åt minnena.
– Anders gjorde ett jättebra jobb. Han är en eldsjäl som kommer först och går sist. Det brukar jag säga till de unga pojkarna, att som tränare måste man göra hela jobbet. Linderoth var viktig och nu har vi en annan tränare som vi tror mycket på, som vi hittade i Lilla Torp. Han har den gamla inställningen, först in, sist ut.
Landslagsstjärnan Björn Andersson, som spelade för och senare blev scout och ungdomsansvarig i Bayern München, har också varit tränare i IFK, och han brukar återvända för att träna pojklagen med Bosse. Duon ledde Alaget 2012 och 2013.
– Jag och Björn håller kontakten. Han bor i Halmstad och kommer hit och tittar ett par gånger i månaden. Vi har samma uppfattning om hur fotboll ska spelas och sitter och gnäller tyst för oss själva, säger Bosse Nilsson.
”Räckte inte riktigt till”
Även många spelare han jobbat med i de allsvenska klubbarna, framför allt Helsingborg, har hamnat i Hässleholm.
Vilka är de viktigaste spelare du har tagit hit?
– Svår fråga. När vi första gången gick upp i division 2 (1974, då tvåan var serien under allsvenskan) hade vi Björn Carlswärd från Hammarby. Han var inte världens bästa tekniker, men en pådrivare och väldigt fin ledargestalt. Året vi kvalade till allsvenskan kom spelare jag hade haft i Helsingborg, Per Nilsson och Miguel Thore. Säsongerna därpå kom Anders Svensson (1994) och Magnus
’ ’ PETER CROUCH VAR SOM ETT FÖL. BENEN GICK TILL HÖGER OCH VÄNSTER, MEN TEKNISKT VAR HAN VÄLDIGT SKICKLIG
”ANDRA GAMLA STOFILER ÄR INTE LIKA ÖPPNA SOM JAG. BLIR DET INGEN SAMMANSLAGNING GÄLLER DET ATT VARA BÄST OCH TA INITIATIVET.”
Bosse Nilsson vet vad som gäller