”KÄNNS SOM ATT DET ÄR LITE FRISKARE LUFT NU”
Säsongen 2000 var speciell i svensk fotboll. Dels var det första året med superettan, med lag som Djurgården, Malmö FF och Kalmar FF i den näst högsta serien. Men det var också en historisk allsvenska, med fem lag från Sveriges näst största stad.
Unikt, och oerhört svårslaget.
Och överdrivet. Fem klubbar från Göteborg gjorde att det spelades derby i större delen av seriens 26 omgångar och intresset blev därefter. IFK Göteborg blev bästa Göteborgslag på fjärde plats. Örgryte blev sjua. Och sen trion i botten, Häcken, Gais och Västra Frölunda IF.
Två år tidigare, 1998, hade Frölunda slutat femma i serien. Den lilla kvartersklubben med den stora ungdomssektionen och den minimala arenan Ruddalen blev bäst i stan. Men det kom till ett pris. 8,5 miljoner kronor för att vara exakt. Vintern 2000 la IFK Göteborg upp den summan för att få loss Gustaf Andersson, Tomas Rosenkvist och Mikael Sandklef. Utan sina tre bästa spelare var Frölunda chanslöst och brakade ur allsvenskan med bara tre segrar på hela säsongen.
Det vore fel att säga att det rasade efter det. Snarare lutade det svagt utför under många år. 2002 var man nära allsvenskan igen, men förlorade i kvalet mot ett krisande IFK Göteborg. Tre år senare åkte man ner i division 1. Fem säsonger där innan det var dags för division 2. Sen 2013 har det handlat om division 3-spel för klubben som 1998 var tre poäng från spel i Europa.
Nedförsbacken har planat ut
Och det är ingen division som är bra för verksamheten. Ekonomin har slagits i spillror, ungdomssektionen som under många år var bland de absolut största och bästa i Sverige blev först bara stor och sen mindre. Och hade Ruddalen inte redan varit så totalt omodern som fotbollsarena så hade den följt med i fallet också.
Men sakta men säkert har nedförsbacken nu planat ut, och sedan ett par år är siktet i stället riktat uppåt. Redan 2018 var man nära att ta sig tillbaka till division 2, men underpresterade grovt i det avgörande kvalspelet mot Tidaholm. I fjol var det däremot inget snack. Serieseger och från och med i sommar spelar Västra Frölunda återigen i landets tredje högsta serie.
– Det är ingen hemlighet att Frölunda har mått bättre. Men jag tror också att vi kan säga att Frölunda har mått sämre, och att vi kanske är på väg mot ljusare tider. Serieseger och avancemang i fjol gör att det börjar kännas som att det är lite friskare luft nu. Sen är vi absolut inte där ännu, där vi vill vara, säger Fredrik Björck.
”MAN KOM HEM TVÅ PÅ NATTEN OCH SEN SKULLE JAG VARA PÅ JOBBET KLOCKAN SJU MORGONEN EFTER. SEN TRÄNING PÅ DET HALV FYRA.”
Fredrik Björck jobbade på ett lager under sin aktiva tid
Han är en del i det nya Västra Frölunda. Eller kanske snarare en del i det nygamla Västra Frölunda.
Mats Persson var kassör när klubben var som mest framgångsrik. I dag är han styrelseledamot.
Erkan Saglik var en nyckelfigur i laget som slet i superettan i början av 2000-talet. I dag är han klubbchef.
Dime Jankulovski var förstemålvakt under Frölundas allsvenska år. Sen i vintras är han tillbaka som assisterande tränare/målvaktstränare.
Och så Björck då, mittbacken som A-lagsdebuterade i allsvenskan för Frölunda 2000 och sen var en nyckelspelare i försvaret i ytterligare två år innan karriären gick vidare till AIK, Helsingborg, Elfsborg, Esbjerg och Tromsö. Han är sen ett halvår tillbaka huvudtränare tillsammans med Adam Ekblad.
– Att Dime också kom med var definitivt en bidragande orsak till att jag valde att komma tillbaka.
Västra Frölunda IF bildades långt senare än de klassiska allianslagen i Göteborg. Men när klubben kom till 1930 var det ändå tio år tidigare än BK Häcken bildades.
”ATT DIME OCKSÅ KOM MED VAR DEFINITIVT EN BIDRAGANDE ORSAK TILL ATT JAG VALDE ATT
KOMMA TILLBAKA”
Fredrik Björck om sin förre lagkamrat och numera coachkollega
Med hemmaplan och träningsanläggning ute i de västra delarna av staden har man ofta hamnat i skymundan av storklubbarna i centrum, supporter-, sponsor- och mediamässigt. Man gjorde allsvensk debut 1987, men drog mest uppmärksamhet till sig 1991 då majoriteten av de allsvenska kassörerna gnisslade tänder efter att de slagit ut ”mjölkkossan” Helsingborgs IF i det allsvenska kvalet.
1994 hamnade klubben återigen i strålkastarljuset sedan deras 18-årige mittback Teddy Lucic kallats in till den svenska VMtruppen i sista stund och året därpå vann Niklas Skoog den allsvenska skytteligan, trots att Frölunda slutade sist i serien.
Men i en stad som har storklubben IFK Göteborg, klassiska lag som Gais och Örgryte och storsatsande Häcken är det naturligtvis så att Frölunda alltid hamnar utanför det stora rampljuset.
Körde truck på ett laget
Det är något de får leva med, men också något som de hoppas ska kunna gynna dem framöver.
Den lilla organisationen som med Bertil Kristiansson styrde klubben under den senaste perioden i eliten är i dag om möjligt ännu mindre. Men den är sammansatt av gamla Frölundaikoner, som vet hur det fungerade på den gamla goda tiden.
Att spela i allsvenskan och superettan i början av 2000-talet var långt ifrån samma sak som det är i dag. När Fredrik Björck kom upp i Frölundas A-lag jobbade samtliga spelare vid sidan om, själv körde han truck på ett lager i Kungsbacka.
– Det var otroligt slitigt. Sista året, 2002, i superettan var det bortamatcher mot Sundsvall, Umeå och Brage. Man kom hem två på natten och sen skulle jag vara på jobbet klockan sju morgonen efter. Sen träning på det halv fyra.
Han härdade ändå ut.
– Det var skitroligt att spela, men framför allt var det några av mina bästa kompisar som jag fick åka och träffa varje dag. Det året tror jag att halva laget blev singlar, vi var inte hemma tillräckligt mycket. Vi jobbade och tränade hela veckan och så spelade vi match på lördagen. Sen på söndagen tyckte väl tjejerna att vi skulle komma hem och träffa dem, men då skulle ju vi i laget ut och hänga lite. Det var många förhållanden som sprack…
”Var på en helt annan nivå”
Trots det beskriver han tiden i Frölunda som den bästa i hans karriär. Sammanhållningen var något utöver det vanliga.
– Ja, det skulle jag säga. Den tiden, med de killarna och allt vi hittade på. Samtidigt är det inte så konstigt, när jag sen gick vidare till AIK, Helsingborg och utomlands – det var på en helt annan nivå. Då pratar vi om att jag kom dit och skulle ta någons jobb. Och då blir det förstås inte samma sammanhållning. Även om de flesta fotbollsspelare klarar av att bete sig mot varandra så är det klart att man inte sitter och äter söndagsmiddag tillsammans med någon som man konkurrerar med, någon som i förlängningen kan betyda att jag inte får förlängt kontrakt och tvingas sluta. Så det är inte konstigt att jag trivdes bäst i Frölunda.
På den tiden lyckades Frölunda bygga på generation efter generation.
– Det var ett riktigt gott gäng i början. Gustaf Andersson, Hasse Blomqvist, Tomas Rosenkvist, Dime, Mikael Sandklef, som såldes på löpande band. Men man lyckades behålla den goa känslan och ersätta med ytterligare ett gäng bra spelare. Jag fick sällskap av George Mourad, Arash Bayat, Arash Talebinejad, John Alvbåge, Erkan Saglik.
Dime Jankulovski minns den tiden, och de kompisarna, med glädje.
– Det var extremt det vi hade i Frölunda, jag har spelat i många lag efteråt och aldrig varit i närheten av det vi hade då. Jag har fortfarande kontakt med många av spelarna i dag.
Med honom och Björck tillbaka, hoppas han också på att fler ur det gamla gardet ska sluta upp och stärka organisationen.
– Jag hade velat att man satsar mer på den generationen, så att inte all börda läggs på en-två personer. Kanske kan vi få tillbaka fem-tio man i stället som hjälper till på olika sätt. Det bör inte kosta klubben så mycket, men vi skulle få en väldigt stor kompetens och människor som tycker om klubben otroligt mycket. George Mourad, Tomas Rosenkvist, Robert Bärkroth, för att nämna några, har väldigt hög kompetens. Det kommer ta några år att bygga upp en organisation runt omkring, men det är så jag ser på Frölunda om vi ska kunna lyckas och bygga något bra och bättre.
”JAG TROR SÄKERT ATT VI KAN ETABLERA OSS I SUPERETTAN OCH BLI EN FIN KLUBB IGEN. VI OCH BROMMAPOJKARNA SLOGS
OM ATT HA DEN BÄSTA UNGDOMSVERKSAMHETEN, DET FINNS POTENTIAL.”
Dime Jankulovski om framtidsplanerna
Frölunda åkte igenom seriesystemet i samma veva som det hände väldigt mycket i svensk elitfotboll.
Även de mindre klubbarna i elitdivisionerna har större organisationer och mer intäkter. Det ställs helt andra krav på klubbar som vill vara med i de högsta divisionerna i dag. Frölunda var en miniklubb redan vid sin förra sejour, och är i dagens läge långt från den nivån. Men fjolårets serieseger i division 3 visar ändå på positiva tendenser.
Men är det realistiskt att tro att en liten klubb som Västra Frölunda ska kunna nå de högsta divisionerna igen? – Superettan, absolut, säger Jankulovski. Allsvenskan blir svårare?
– Ja. Jag tror att det blir svårt att få ihop de pengarna som behövs. Man ser hur klubbar som Gais och Öis sliter i superettan. Men jag tror säkert att vi kan etablera oss i superettan och bli en fin klubb igen. Vi och Brommapojkarna slogs om att ha den bästa ungdomsverksamheten i Sverige, det finns potential.
Division 2 svårt att locka med
Framgång för A-laget kan också göra att ungdomsverksamheten växer till sig ytterligare.
Men i dag väljer de äldre ungdomarna i 16–18-årsåldern Göteborgsklubbar högre upp i seriesystemet. Det vill Fredrik Björck ändra på. Fast division 2 är en svår nivå att locka med.
– Rimligtvis borde vi vara attraktiva för unga spelare som inte riktigt platsar i superettan, men jag har pratat med flera spelare som varit i superettan-trupper och i ärlighetens namn inte ens varit i närheten av att få sitta på bänken där. Men i stället för att försöka hitta rätt nivå som kanske till att börja med är division 2 och seniorfotboll så väljer de att lägga av och bara spela på skoj i division fyra-fem. Division 2 är svår, det är nästan elitfotboll, men ändå inte. Och det är nästan glädjefotboll och division 3, men ändå inte. Vi är ett mellanting, det är en ganska svår nivå.
Men han ser möjligheter till förändring. – Vi har ett riktigt gott gäng här nu, med spelare som är väldiga kulturbärare och otroligt bra representanter för Frölunda. Får vi hit några ytterligare så smittar det av sig på dem också. Jag vill att Frölunda ska vara ett alternativ där man får fart på sin karriär. Vi ska skapa den sortens Frölunda som vi hade då, jag kom ju också hit en gång i tiden för att ta mig upp i ett A-lag, för mig var Frölunda det bästa alternativet.