”I många matcher har det varit ett sådant tryck att man intekänner att man är trött. Det är något speciellt med fansen!”
När Marcus Krüger började på högstadiet på Kvarnbergsskolan hemma i Huddinge fick han en ny klasskamrat vid namn Daniel Brodin, som pendlade från hemmet i Tyresö för att kunna kombinera studier och ishockey.
Det var, skulle det visa sig, starten på en livslång vänskap.
– Jag gick på Nyboda skola men jag kände att jag ville gå i en hockeyklass i stället för en idrottsklass. Då spelade jag för Hammarby. Från det laget var vi fem, sex spelare som sökte oss till Kvarnbergsskolan, som hade bäst rykte, och alla kom in. Jag hade en bra tid där, berättar Brodin.
Han och Krüger blev lagkamrater i Huddinge och skulle snart spela tillsammans även i Djurgården, samtidigt som de gick på klubbens hockeygymnasium.
– Vi har hängt ihop ett tag. Han var bortaförsta året i gymnasiet men sedan spelade vi ihop i J18- och J20-lagen. Vi har gjort liknande resor, säger Marcus Krüger.
De har ju det. Marcus kom till Djurgården som 16-åring 2006, Brodin anslöt från Almtuna året därpå. Det var på Hovet de utvecklades till elitseriespelare, landslagsmän och blivande utlandsproffs. Efter slutspelet 2011 korsade Marcus Krüger Atlanten för att spela i NHL. När han återvände till Europa, för spel i Schweiz, hade han vunnit två Stanley Cup-titlar med Chicago Blackhawks och kunde titulera sig världsmästare.
Daniel Brodin har också tillbringat de tre senaste säsongerna i National League, i Fribourg, men nu är de återförenade i Hovets katakomber.
– Jag trivdes bra i Schweiz. Första året gick jättebra, jag fick spela
mycket och gjorde många mål. Andra säsongen var vi fem importer och då blev jag åsidosatt, vilket inte var lika kul. Förra året gick det bra igen men kontraktet gick ut. Det hade inte spelat någon roll vad som hade funnits på marknaden. Jag kände att jag ville hem och är jäkligt glad att det blev så, säger Brodin, som har spelat två SM-finalserier med Djurgården.
Ville till Dif trots degraderingen
Fansen trodde knappt att det var sant när klubben i januari meddelade att stjärnduon skrivit på för en klubb som senare åkte ner i allsvenskan.
Marcus Krüger spelade match för ZSC Lions när föreningen i hans hjärta förlorade det fjärde mötet mötet i playout-serien mot Timrå.
– Vi hade svenska coacher (Rikard Grönborg, Peter Popovic och Johan Andersson) och när jag efteråt frågade hur det gått hade de koll. Jag såg ett par av matcherna mot Timrå och har följt Djurgården sedan jag lämnade klubben. Det blev lättare under åren i Schweiz, med samma tidszon. Där kunde jag få in lite svenska kanaler också.
Vad gick egentligen snett? Hur lyder din analys, som följde laget på distans?
– Jag var ett fan bland alla andra och då är det svårt att vara objektiv. Jag struntar i att analysera och blickar framåt.
Brodin nickar instämmande.
– För mig spelade det ingen roll. Jag villeåka hem hur det än blev. Ja, jag hade bestämt mig. Visst är det tråkigt att Djurgården åkte ur men vi kan inte älta det. Vi måste se framåt och försöka göra något bra.
När började ni prata om att återvända till Djurgården?
– Ända sedan jag lämnade Djurgården har jag haft pratat med olika sportchefer. Jag hade bra kontakt med Jocke (Eriksson) förra året och snackade med K-G (Stoppel) snabbt efter att han tagit över. Han hade, som ungdomsansvarig, hand om oss när vi var juniorer och gick på hockeygymnasiet. Det är alltid något vi har pratat och
drömt om och vi är flera i vårt gäng som har haft det snacket. Det hade nästan varit för bra om (Patrick) Cehlin och Jacob Josefson också hade varit här, men båda har fått läggaav på grund av skador. Jag och ”Brodda”pratade med varandra genom hela processen men vi behövde inte övertala varandra. Det var självklart för båda. Det ska bli kul att spela med ”Brodda” igen och kunna träffas lite oftare. Han är sig lik och vi är fortfarande bästa vänner. Vi har delat rum under försäsongen och känner till varandras rutiner, säger Marcus Krüger.
– Jag pratade lite lätt med Djurgården i november/december och sedan hörde K-G av sig. Det var han som tog mig till hockeygymnasiet. Jag minns hur jag och mamma var på ett möte med K-G, som berättade hur allt fungerade. 2015, efter tiden i Brynäs, tog han mig tillbaka hit. Även då hoppade han in som sportchef. Det här är tredjegången han tar mig till Djurgården och det är jag glad för. Det känns jäkligt kul att ha en av sina bästa kompisar i laget och att få spela i samma lina. Vi kan vara ärliga mot varandra och förstår varandra på ett annat sätt. Jag fick ju spela med Jacob och det är en speciell känsla att spela med en så bra kompis, fortsätter Brodin.
John Norman, då? När möttes era vägar?
– Han är ett år yngre och kom till oss i J18laget. Vi har också hållit kontakten sedan den tiden, bor nära varandra och åker till träningen tillsammans. Han är också en spelare som har utvecklats under de här åren. Han har spelat i ett topplag i en bra liga( Jokerit, KHL) i flera år, har spelat OS och något VM, säger Krüger.
Känns det surrealistisk att ni ska spela i allsvenskan för Djurgården?
– Ja, det är klart att det inte känns bra men Djurgården har tidigare varit i allsvenskan och tagit sig tillbaka. Titta på HV71, som spelade i allsvenskan förra säsongen. Senast jag spelade i elitserien var det alltid ett topplag. Hockeyn har blivit jämnare och marginalerna mindre. Det är så här verkligheten ser ut efter att systemet gjorts om, säger Krüger.
Är det inte bra för hockeyn att ett lag åker ur SHL?
– I andra länder är det andra saker som är viktiga men vi har inte drafter och sådant och tror att det är viktigt att ett lag åker ur varje år. Jag hade hellre sett att Djurgården alltid hade en plats i SHL.
Från OS-spel till allsvenskan
När degraderingen blev klar ogiltigförklarades alla SHL-kontrakt, men Marcus Krüger och Daniel Brodin, som spelade OS i Peking tidigare i år, valde att skriva på nya långtidskontrakt. De är båda småbarnsföräldrar men den sociala tryggheten är inte huvudskälet till att de flyttade hem.
”Hur jag motiverar mig inför en bortamatch mot Tingsryd? Jag brinner för det här. Annars hade jag inte gjort det.”
– Det är klart att sådant vägs in men det har aldrig varit något krav från familjens sida. Den största anledningen är den utmaning vi står inför just nu, säger Marcus Krüger, som är pappa till Elton, 1.
Du har fyllt 32 år. Blir Djurgården slutdestinationen på din hockeyresa?
– Ja, det är mycket möjligt. Planen är att spela här så länge jag kan.
Enligt K-G Stoppel har det saknats hjärta i Djurgården. Inte minst i det avseendet blir ni viktiga. Vad känner ni för klubben?
– Mycket. Den här resan är viktig på ett annat sätt än det jag har gjort och strävat efter tidigare. Det är med största möjliga respekt jag tar mig an den här uppgiften och jag ska göra så gott jag kan. Det är viktigt för så många förutom mig. Jag tänker på fans, spelare, folk som jobbar runt laget och på kontoret. För mig har det alltid känts så naturligt med Djurgården. Morfar hade säsongskort innan jag spelade för klubben och Djurgården och Huddinge delade J20-lag i Björkängshallen. Då hade klubbarna en gemensam logga, med blå hjälmar, säger Krüger.
Ingift i superdjurgårdarfamilj
Daniel Brodin såg också sina första djurgårdsmatcher vid sin morfars sida och känslorna blev ännu starkare när han mötte sin blivande fru, fotbollsspelaren Emilia Appelqvist. – Vi träffades när jag var 16 och hela hennes familj är superdjurgårdare. De tog med mig på matcher och sedan hamnade jag här som 17-åring. Jag spelade för J18 och J20, kom upp i A-laget ganska tidigt och slog igenom. Klubben betyder mycket förstås och det är något speciellt med fansen. I många matcher, speciellt i slutspel, har det varit ett sådant tryck att man inte känner att man är trött. Det känns sjukt bra att vara tillbaka, säger Brodin.
För första gången någonsin avgörs SHL utan Stockholmslag men å andra sidan får ni spela derbyn mot AIK.
– Det visste jag inte och det är ju synd. Samtidigt kan det bli stort intresse för derbyna i allsvenskan. Jag spelade för Djurgården när AIK var uppe i SHL. Det var sjukt häftiga matcher, jäkligt kul för både spelare och fans, säger Brodin.
HV71 var i samma situation förra året. Hur ska ni tackla det, att ni egentligen bara kan förlora? Djurgården är laget alla vill slå, alla kommer att lyfta sig.
– Motståndarna kommer inte ge oss tre poäng bara för att vi är Djurgården och har vunnit flest SM-guld. Det är tvärtom. Vi förväntar oss ett tufft och hårt motstånd och pratar mycket om det, att det inte kommer finnas några lätta matcher. Folk vill se oss som förlorare, att vi misslyckas, så vi måste vara starka i gruppen och ödmjuka inför det som komma skall, säger Brodin och lämnar ordet till Krüger.
– Jag är grymt imponerad av vad HV gjorde, att vara så stora favoriter och sköta det så bra hela säsongen. Vi kan säkert lära oss en hel del från det. Vi kommer också vara jagade men vi ska bygga vår egen resa med allt vad det innebär. Vi har mött allsvenska lag på försäsongen och vet att det kommer bli tufft i vinter. Det kommer inte bli enkelt på något sätt.
Hur motiverar du dig inför en bortamatch mot Tingsryd en novemberdag utan dagsljus?
– Djurgården och alla människor runt klubben betyder mycket för mig. Det ska vara motivation nog. Jag brinner för det här. Annars hade jag inte gjort det. Det är ingen som tvingar mig, säger Krüger.
Vilken hemvändare står på tur om du får bestämma?
– Det hade inte varit fel att ha Patric Hörnqvist och hans driv i laget men det är också en dröm. Han är tre år äldre och vi har aldrig spelat ihop.
Lagbygget då? Det finns en bra mix med rutinerade och unga spelare.
– Ja, vi har en bra blandning. Det ger mig mycket att se de yngre grabbarna brinna på isen. De kommer bli riktigt duktiga, eller rättare sagt: de är redan riktigt duktiga. De kommer fortsätta växa av att vara med på den här resan. Jag hoppas kunna pusha dem, precis som de pushar oss äldre. Det är med den inställningen vi går in i säsongen.
Vem tog hand om dig, när du fick chansen i A-laget?
– Vi var ett gäng som kom upp samtidigt och kunde bolla med varandra. Det var viktigt, för vi gick ju igenom samma sak. Sedan var Andreas Engqvist, tre år äldre och etablerad i laget, en bra ledare redan på den tiden. Han ville att alla skulle må bra och snackade med en när man tappadeklubban. Det gör skillnad, speciellt i början. Jag var ganska blyg och då släppte några knutar. Sedan fanns det äldre spelare som man kunde titta på, ”Mackan” Nilson, (Jimmie) Ölvestad, (Kristofer) Ottosson och (Marcus) Ragnarsson, som nu är assisterande tränare.
”Ante” blev en kanal mellan oss yngre i laget och de som varit med längre, berättar Krüger.
Du får väl ta med Stanley Cup-ringarna till Hovet för att inspirera och motivera de yngre spelarna.
– Nej, det kommer inte bli aktuellt. Jag hoppas att de är motiverade ändå och att det finns bättre sätt att leda på.
Du har vunnit Stanley Cup två gånger, blivit världsmästare och vunnit OS-silver. Vad är det som driver dig?
– Djurgården betyder väldigt mycket och jag älskar att spela hockey. Det är skitkul att spela för en klubb man känner så mycket för och jag lär mig något nytt hela tiden. Nu spelar jag i samma kedja som Noah (Östlund) och jag tror att jag lär mig mer av honom än han lär sig av mig. Det går så snabbt och jag försöker snappa upp grejer, hur de unga grabbarna åker skridskor. Det finns mycket att lära. Jag vill hinna med så mycket som möjligt. Jag förstår ju att karriären tar slut någon dag. Då vill jag ha upplevt och känt så mycket som jag bara har kunnat.
Vilket är ditt största ögonblick i karriären?
– Jag har svårt för att blicka tillbaka eftersom jag hela tiden tänker framåt. Att få göra den här resan med Djurgården ... Går det vägen är det lika stort som det andra. Vad är jag mest stolt över? Jag har drabbats av skador som jag har tagit mig tillbaka ifrån. Jag hade en stor skada 2015 (vänster handled) och då var det inte alls säkert att jag skulle kunna spela igen men jag kämpade mig tillbaka. Det är stort. Sedan är det ju svårt att bortse från Stanley Cup. Första året (2013) inledde vi säsongen med 17 raka matcher utan förlust och sedan flöt det på hela säsongen. Det laget är nog det bästa jag har tillhört. 2015 var också sjukt roligt, för då fick vi vinna på hemmaplan mot Tampa i finalen.
Du har skrivit på ett fyraårskontrakt. Är målbilden av av sluta karriären med att vinna guld med Djurgården 2026?
– Det är klart att det vore en dröm. Det är det ultimata men jag är en person som inte blickar så långt framåt. Det är mycket jobb som ska göras innan dess och det gäller att vara ödmjuk, säger Marcus Krüger.