HOCKEYDOFTEN #1

Säsong – kan sluta hur som helst och man kan man träffa vem som helst, när som helst

om smulorna.

Ibland undrar jag om det är Svenska ishockeyförbundets skam- och skuldkänslor som gör att de försöker blunda och ducka sig igenom alla problem.

Släpp pucken så ses vi

Nu ska det faktiskt spelas ishockey i hockeyettan också, och det bästa sättet att uppleva ishockey är inte via halvdana tvströmmar utan på plats bakom ett bågnande kortplank.

Det gäller även i SHL, men framför allt i de lägre serierna där tv-produktionerna ofta är fruktansvärt torftiga.

Jag försöker varje säsong åka ut och hälsa på ett gäng division 1-klubbar, efter några matcher i de fisförnäma

SHL-salongerna är det för en simpel skribent uppvuxen i svensk ishockeyobygd direkt nödvändigt att ta några riktigt djupa ishockeyhallandetag. De tar jag i hockeyettan. Jag andas in när jag i Kallinge ser mormor Solveig sitta i utvisningsbåset för att över huvud taget kunna se någonting, jag andas ut när jag i Kiruna går genom midvinterknarrande snö med gruvan mullrande under fötterna.

Slaget om Skaraborg kan få mig att ligga sömnlös en natt, kaffet i Surahallen i två, och Nisse Nilssons ”Den-glider-in-imååååål”-puck från 1962 i monter i Forshaga i tre.

I Teg tiger de inte, Dalen har varit Thörnbergsdalen, Borås och Tyringe SOSS är tillbaka, det av förbundet så misshandlande Karlskrona jagar revansch på allt och alla och tålamodet i Nybro, som var någon minut från hockeyallsvenskan i våras, verkar aldrig tryta.

I serierna som kan sluta hur som helst kan man träffa vem som helst, när som helst. Curre Lundmark i Sura, Bengt Waaranperä i Kiruna, Pudding i Huddinge.

Släpp pucken, så ses vi.