Så gjordes en mumie

Balsameringsprocessen var lång och otäck, men de gamla egyptierna ansåg att den var nödvändig för att själen skulle leva vidare.

Nyckeln till ett evigt liv var inte bara att bevara själen. Egyptierna ansåg att den regelbundet måste återvända till kroppen för att kunna leva vidare. Därför måste kroppen vara intakt. De trodde även att den döda måste likna den levande så mycket som möjligt för att själen skulle känna igen sin fysiska boning. I början åstadkoms detta genom att begrava de döda i öknen, där den varma sanden torkade ut kroppen och hindrade förruttning. Med tiden utvecklade egyptierna en konserveringsmetod som gjorde att kvarlevorna kunde bevaras i flera tusen år. Den fick namnet mumifiering.

De första mumierna dateras till 2600 f.Kr., men det var inte förrän runt 1550 f.Kr. som den mest effektiva och välkända mumifieringsmetoden utvecklades. Då avlägsnade man den dödas inre organ, torkade köttet och svepte hela kroppen i linnebandage. Processen tog cirka 70 dagar och var extremt dyr, så det var bara de rika som hade råd med den. Fattiga familjer fick använda en annan metod där organen gjordes flytande med cederträolja och tömdes genom ändtarmen innan kroppen lades i bikarbonat för att torka.

På grund av klimatet måste balsameringen göras så snart som möjligt efter dödsfallet. Först togs kroppen med till en ”ibu”, eller reningsplats, oftast ett tält nära Nilen. Där ”renades” kroppen med vatten och palmolja, som representerade de dödas återfödsel och gjorde att de luktade sött längre. Efter det togs kroppen med till ”per nefer”, ett annat tält där själva balsameringen utfördes. Det var bara prästerna som var kvalificerade att utföra den. Chefsbalsameraren kallades ”hery seshta” och representerade Anubis, balsameringens och de dödas gud. Han bar ofta en schakalmask som visade hur betydelsefull han var. Hery seshta ansvarade för att svepa kroppen och genomföra de religiösa ritualer som var lika viktiga som den fysiska behandlingen i balsameringsprocessen.

Tack vare de gamla egyptierna kan vi idag se bevarade ansikten av män, kvinnor och barn som ser ut nästan exakt som för 3000 år sedan.

Så här gick det till Följande steg ingick i processen för att bevara en kropp för evigt. Steg 1 Hjärnan grävs ut Hjärnan ses som oviktig. Den grävs eller töms ut genom näsan och kastas. Steg 2 De gamla egyptierna avgudade katter, så även de mumifierades när de dog. Tvättning Innan balsameringen kan börja måste kroppen tvättas med palmvin och vatten från Nilen. Kroppen tvättas Tvättningen symboliserar pånyttfödelse, eftersom den döda går vidare till nästa liv. Organen tas bort Ett snitt skärs på vänster sida och lungor, lever, tarmar och magsäck tas ut. Hjärtat bevaras Hjärtat lämnas kvar i kroppen. Egyptierna trodde att det var där intelligensen satt och att man behövde det i livet efter döden. Anubis Sjakalguden Anubis var gravplatsernas väktare och balsameringens gud.

Prästen läser böner och besvärjelser över den döda för att han eller hon ska kunna skydda sig mot onda andar. Lagring Organen tvättas och läggs i bikarbonat innan de placeras i kanopekrukor. Böner Saltning Kroppen fylls med bikarbonat som absorberar all fukt. Svepning Kroppen sveps i linneduk och flytande kåda används som lim. Oljning Hela kroppen gnids i olja för att huden ska hålla sig elastisk. Torkning Därefter täcks hela kroppen med bikarbonat och läggs att torka i 40 dagar. Maat Sanningens och rättfärdighetens gudinna Maat hade uppgiften att avgöra om en själ var lämplig för livet efter döden. Stoppning Kroppen tvättas och bikarbonatet grävs ut. Sedan fylls kroppen med sågspån, kryddor och lin. Den här mumien, som finns på Louvren i Paris, är en man som levde under ptolemaiska dynastin (305–30 f.Kr.).