KATALOGISERING AV BROTT
1896
En unik metod för att identifiera kriminella får tummen upp.
Även om användandet av fingeravtryck som vi känner det i dag – en metod att identifiera människor och att fånga brottslingar – är en relativt modern upptäckt, finns det bevis för att finger- och tumavtryck har använts historiskt. Babylonier på 2000–1000-talen f.Kr. gjorde fingeravtryck i lera för att dokumentera affärstransaktioner, och i det forntida Kina användes tumavtryck som ett sätt att signera dokument.
Det var inte förrän på 1800-talet som fingeravtryck användes till att bekämpa brottsligheten. Sir William Herschel, en chefsdomare i Indien, lät invånarna registrera sina fingeravtryck vid undertecknandet av affärer för att bekämpa bedrägeri 1858. Från denna punkt var vägen till ett mer universellt bruk av fingeravtrycksregister relativt snabb. Den skotske läkaren Henry Faulds publicerade en artikel där han diskuterade fingeravtryck som ett medel för personlig identifiering 1880, och 12 år senare var den argentinska polisen Juan Vucetich först med att använda fingeravtryck för att fånga brottslingar.
1896 utvecklade sir Edward Richard Henry ett klassifikationssystem som möjliggjorde klassificering och sortering av fingeravtryck – ett system som Scotland Yard antog 1901. Detta ledde till gripandet av brottslingar tack vare deras genetiska egenskaper och skulle för alltid ändra polisens arbete med att lösa brott.