Människoåldern
Har förändringarna vi utsätter planeten för lett till en ny geologisk epok?
Vår hemplanet har existerat i 4,6 miljarder år och mycket har förändrats under den tiden. Kontinenter har drivit isär, klimatet har förändrats, arter har kommit och gått och människan har utvecklats. Alla dessa milstolpar är väldokumenterade genom fossiler och kemiska signaler som finns bevarade i jordens lager av bergarter. På så vis är det möjligt för geologer att dela in planetens tidslinje i flera olika epoker.
Du känner säkert till perioderna trias, jura och krita, då dinosaurerna levde. I dag lever vi i det som officiellt kallas för holocen, ett namn som kommer från det gammelgrekiska ordet för ”helt nyligen”. Denna epok inleddes för 11 700 år sedan efter den sista stora istiden och har för det mesta haft ett relativt stabilt klimat. Det har gjort det möjligt för oss att planera framåt och förbättra vår livsstil drastiskt genom till exempel lantbruk, nya energiformer och byggandet av städer.
Men somliga forskare menar att den enorma påverkan som mänskliga aktiviteter har haft på planeten har lett oss in i en helt ny geologisk epok: antropocen. Begreppet, som översatt från grekiska, betyder ungefär ”människans tidsålder”, etablerades år 2000 av Nobelprisvinnaren i kemi, Paul Crutzen. Han minns ögonblicket då han kom på namnet: ”Jag var på en konferens där någon sa något om holocen. Jag tyckte plötsligt att det inte stämde. Världen har förändrats för mycket. Nej, vi är i antropocen. Jag kom på ordet i det ögonblicket. Alla blev chockade – men det verkar ha fått fäste.”
Begreppet har faktiskt vuxit i popularitet bland forskare sedan dess. Det har dykt upp i nästan 200 facktidskrifter och till och med inspirerat till namnvalet av en helt ny publikation: Anthropocene. Trots det är begreppet ännu inte erkänt som en officiell epok. För att så ska bli fallet måste International Union of Geological Sciences (IUGS), den organisation som ansvarar för att definiera jordens tidsskala, fastställa det. År 2016 ansökte Working Group on the Anthropocene (WGA) om att den nya epoken skulle erkännas och presenterade saken vid den internationella geologiska kongressen, men något slutgiltigt beslut i frågan har ännu inte tagits.
Tidigare har liknande beslut tagit flera decennier. För att identifiera gränsen mellan olika epoker måste det finnas tillräckligt med bevis för att det globalt finns en kemisk signal mellan stenlagren. Slutet av kritatiden identifierades exempelvis genom en ”gyllene topp” i förekomsten av metallen iridium som spriddes i sediment runt om i världen av asteroiden som satte punkt för dinosauriernas levnad på jorden.
Även om förhoppningen är att antropocen kommer att erkännas som en geologisk period under de kommande åren är den viktigaste uppgiften för geologerna att ta reda på exakt när perioden inleddes. Somliga hävdar att det skedde för tusentals år sedan med en av de största förändringarna som människan står bakom: lantbrukets etablering.
Men våra förfäders odlingar hade inte så stor inverkan på jordens stenlager och utvecklingen av nya jordbruksmetoder skedde relativt gradvis. Därför finns det ett annat mer populärt argument som bestämmer tidpunkten till omkring 1750 då den industriella revolutionen inleddes. Från den tidpunkten ledde bruket av fossila bränslen till en betydande ökning av mängden koldioxid i atmosfären, och gruvdrift för kol, olja och gas förändrade landskapet drastiskt.
Det finns också argument för att 1950-talet utgjorde den största vändpunkten i vår inverkan på jorden. Mot slutet av andra världskriget började de gamla ekonomiska institutionerna att brytas ner och världen blev allt mer sammankopplad. Människan började bre ut sig med en otrolig hastighet, en händelse som forskare vanligtvis refererar till som den stora accelerationen, och atomåldern inleddes. Somliga tror att det kommer att vara de radioaktiva signaturerna från de första atombombstesterna som
”Somliga hävdar att 1950-talet utgjorde vändpunkten i vår inverkan på jorden.”
kommer att hjälpa framtida geologer att definiera antropocen. Andra antyder att det kan handla om plastföroreningar, sot från kraftverk eller betong som används till infrastrukturen. Även kycklingen kan bli den avgörande markören – tack vare vår efterfrågan på kött och ägg har den blivit den vanligaste fågeln i världen.
Medan många anser att denna senare tidpunkt har störst värde hävdar somliga geologer att det fortfarande inte finns tillräckligt med klara bevis för att definiera slutet av holocen. Oavsett om det handlar om att hitta en fysisk gräns eller inte så kan vi inte förneka att människan har haft en varaktig inverkan på miljön. Vi har bara existerat på jorden i mindre än 0,01 procent av planetens historia, men på den tiden har vi oåterkalleligt förändrat planeten mycket snabbare än vad naturliga geologiska processer skulle ha gjort. Det har faktiskt skett större förändringar det senaste seklet än under de tidigare 250 000 åren av människans historia. Och det syns inga tecken på att vi bromsar in.
Men det är inte alla förändringar som har varit negativa. Den enorma explosionen av uppfinningar och upptäckter de senaste åren innebär att de flesta av oss nu upplever en betydligt högre levnadsstandard än vad våra förfäder gjorde. Produktionsjobb har lyft miljontals människor ur fattigdom och frigör dem från cykler av svält och hungersnöd som kan bli resultatet av att vara beroende av intäkter från lantbruk. Modern teknik kan också förse fler med mat och kläder än någonsin tidigare, då maskiner och automatisering både ökar hastigheten och minskar kostnaderna vid industriell produktion.
Framstegen inom medicin, som utvecklingen av vaccin och genteknik för att utveckla läkemedel och genterapi, har också minskat dödligheten betydligt, medan ekonomisk utveckling bidrar till att minska behovet av större familjer och leder till en långsammare befolkningstillväxt. Vi vet också mer om jorden och universum än någonsin tidigare. Vi kan lära oss av planetens historia, förstå dess nutid och planera för dess framtid.
Men vår strävan efter ett bättre liv har inte gett alla lika stora fördelar. Den generella levnadsstandarden blir allt högre, men rikedomsklyftorna blir allt större eftersom fler människor i utvecklingsländerna blir tvungna att ta lågt betalda jobb, som att producera varor till i-länder. Med våra nuvarande produktionsmetoder kan vi bara försörja en befolkning på två–tre miljarder människor med samma levnadsstandard som folk har i USA, men den globala befolkningen har stigit från en miljard till över sju miljarder sedan 1800-talet.
Det förvärrar dessutom vår inverkan på miljön. Utrymmet som krävs för att rymma och livnära den växande befolkningen har fått oss att förändra över 50 procent av jordens yta genom att avverka skog, bygga städer och fördämma floder. Det finns nu hälften så många träd som innan människans existens, och allt detta resulterar i en massiv minskning av biologisk mångfald över hela världen. Växter och djur som vi inte har nytta av utrotas med alarmerande hastighet, omkring 100–1000 gånger snabbare än om vi inte hade haft någon påverkan. Och hastigheten kommer bara
”Växter och djur som vi inte har nytta av utrotas med en alarmerende hastighet.”
att öka ytterligare de kommande åren. Många forskare hävdar att det är det starkaste argumentet för att erkänna en ny geologisk period eftersom framtida geologer som studerar fossilregistrena från den här perioden kommer att se en massutrotning i linje med de fem mest förödande utrotningarna i jordens historia, inklusive den som utrotade dinosaurierna.
En annan stor miljöpåverkan är klimatförändringarna. Sedan 1750 har det skett en kraftig ökning av mängden klimatgaser som släpps ut i atmosfären, till exempel koldioxid från förbränning av fossila bränslen, kväveoxid från gödselbruk och metan från boskap och deponier. Det har lett till att ozonlaget, det skyddande lagret i atmosfären som filtrerar skadlig ultraviolett strålning från solen, har blivit tunnare. Det gör att klimatet förändras i högre tempo än vad man någonsin har registrerat tidigare. Den dramatiska temperaturökningen får issmältningen på Grönland och i Västantarktis att accelerera, vilket i sin tur troligen kommer att höja havsnivån med fem meter under de kommande århundradena. Det leder till att låglänta kustområden översvämmas, vilket minskar tillgänglig markyta för den växande befolkningen att odla och leva på.
Kustområdena påverkas också negativt av det ökade i bruket av konstgjort kvävebaserat gödsel som är nödvändigt för industriellt jordbruk. I takt med att bönderna oundvikligen använder mer av dessa kemikalier än de faktiskt behöver, kommer överskottet att föras med grundvattnet och mot kusten. Det leder till algblomning som kan kväva fisk och skaldjur, och skapa stora döda zoner där liv inte är möjligt.
Genom att studera alla dessa förändringar har forskare samlat överväldigande bevis på att de har orsakats av mänsklig aktivitet. De flesta grafer som följer exempelvis som växthusgaskoncentrationer, utrotningshastighet och avverkning av skog visar en plötsligt brant stigning efter året 1950 då den stora accelerationen inleddes. Men som historien har visat är denna typ av
förändringar inte unika. Klimatet, biologisk mångfald och jordens geologi har alla ändrats drastiskt tidigare och skapat förhållanden som är betydligt varmare och kallare än dagens globala genomsnitt. Så vad är det som gör förändringarna som förknippas med antropocen annorlunda?
För första gången i jordens historia orsakar en art alla dessa förändringar på planeten helt själv. Och inte nog med det – vi vet att vi gör det. Det är ett av skälen till att många geologer är så engagerade i att antropocen ska bli officiellt erkänt. Att namnge en period är vanligen en ren formalitet, men den här gången är förhoppningen att namngivningen kan bidra till att förändra folks syn på förhållandet mellan människor och jorden.
Genom att aktivt erkänna att vi har så stor inverkan på miljön har vi makt att bestämma hur framtiden ska se ut. För tillfället finns det flera möjliga scenarier som kan utspela sig, och det är upp till oss att bestämma vilket vi ska välja. Självklart kan vi fortsätta som vi gör, men det kommer att öka sannolikheten för kommande katastrofala scenarier. Under nästa sekel kommer världens befolkning att växa till mellan 10 och 12 miljarder människor, sedan kommer siffrorna förhoppningsvis jämnas ut på grund av lägre födelsetal. Vi kämpar redan med att ge sju miljarder människor en anständig levnadsstandard. Med tanke på vår nuvarande förbrukningsnivå kommer det att bli en stor utmaning att klara av ännu fler. Överbefolkning kan leda till globala konflikter och en ökad instabilitet som kommer att förvärras av effekterna från global uppvärmning.
Klimatet förändras redan i en oroväckande hastighet, men med 10–12 miljarder människor på planeten skulle dessa förändringar öka ännu mer om vi fortsätter att förbruka kol, olja och gas. Den globala genomsnittstemperaturen har redan ökat med en grad sedan slutet av 1800-talet, och bara en grad mer ger nog så drastiska resultat. Miljökatastrofer som översvämningar, torka och orkaner kommer att bli vanligare, temperaturerna kommer att stiga till obeboeliga nivåer, och stigande havsnivåer
”Under nästa århundrade kommer den globala befolkningen att växa med 10–12 miljarder människor.”
kommer att lägga allt mer land under vatten. Framtidens geologer, om de fortfarande existerar, kommer att kunna studera lämningarna från våra städer i minsta detalj eftersom de kommer att begravas i lera på grund av den stigande havsnivån. Dessutom kommer vi inte bara kämpa för att anpassa oss till en varmare och blötare värld, de flesta djur- och växtarter kommer inte att kunna utvecklas snabbt nog för att överleva i sina nya livsmiljöer.
Ett annat möjligt scenario är att försöka föra människosamället tillbaka till den enkla livsstilen på 1800-talet. Det skulle innebära att
varje familj bygger sitt eget hem, tillverkar sina kläder och odlar sin egen mat. Det skulle också innebära att vi får energi från förnybara källor som sol och vind, och lämnar den moderna tekniken – bilar och internet inräknade. Även om det skulle minska vår påverkan på miljön är det förmodligen både orealistiskt och impopulärt hos den nuvarande befolkningen. Till att börja med finns det sju gånger så många människor som på 1800-talet som måste kunna livnära sig. Många av oss har redan blivit starkt bundna till lyxen som ett modernt liv för med sig.
Därför är utvecklingen av ny teknik och implementeringen av nya processer för att lösa världens problem den mest sannolika lösningen när det gäller att forma framtiden. Att vi blir allt bättre utbildade och mer sammankopplade kan bara bidra med det, och det finns redan tecken på att förändringar börjar anas. Uppfinningar inom ren energi och utvecklingen av elektriska bilar bidrar till att minska vårt beroende av icke förnybara fossila bränslen, och 2015 förband sig nästan 200 länder att hjälpa till med att tackla klimatförändringarna när de skrev under klimatavtalet i Paris.
Parisavtalet siktar på att begränsa ökningen av den globala genomsnittstemperaturen till gott och väl under två grader, vilket ligger på förindustriella nivåer och ger incitament att minska på mängden klimatgaser som släpps ut från mänskliga aktiviteter. Under tiden försöker naturvänner över hela världen ta hand om den minskande biologiska mångfalden. De arbetar för att återskapa utsatta habitat och skydda arter på gränsen till utrotning.
Även om flera förändringar redan är på gång att sjösättas kvarstår mycket arbete om vi vill reparera de skador vi utsatt vår planet för och säkra en stabil framtid. Om vi inte kan minska den risken finns det bara en lösning: att lämna den här planeten i jakt på en annan. Rymdfartsbyråer och privata företag har börjat utforska möjligheten att etablera människokolonier på Mars, och den första bemannade färden till den röda planeten planeras till 2030-talet.
Men vi är fortfarande långt ifrån att kunna göra andra världar beboeliga, och det förnuftigaste är att göra allt vi kan för att rädda världen vi lever i. Även om gaserna vi redan har pumpat ut i atmosfären kommer att finnas kvar i tiotusentals år är det inte för sent att ingripa. Med hjälp av vår kollektiva intelligens kan vi jobba tillsammans för att komma fram till hållbara lösningar för att stoppa klimatgasutsläppen, avlägsna existerande gaser från atmosfären och reparera skadorna vi har orsakat viktiga livsmiljöer.
Om vi faktiskt lever i antropocen är det upp till oss att göra det till den tid då människan förändrade planeten till det bättre istället för att förvärra situationen.