Så föddes demokratin
Stadsstaten Aten lade grunden till demokratin på 400-talet f.Kr.
Äran för att ha utformat det demokratiska styret har länge tillskrivits antikens Grekland och stadsstaten Aten brukar ses som dess vagga. Det stämmer att Aten utvecklade en fungerande demokratisk process, men andra stadsstater bidrog också till demokratins framväxt. Den atenska demokratin blev dock den mest långvariga och dess historia är mer väldokumenterad.
Demokratins frön såddes redan när Aten var som mäktigast. På 500-talet inledde Solon reformer av styrelseskicket som gav medborgarna större inflytande. Omkring år 508 f.Kr. ledde Kleisthenes en blomstrande demokrati, och i mitten av 400-talet f.Kr. genomförde Efialtes reformer som ytterligare förfinade styrelseskicket i Aten. Den första kända fungerande demokratin uppstod i Aten, och andra stadsstater som införde demokratiska institutioner försökte sannolikt efterlikna den atenska modellen.
Den atenska demokratin var en direktdemokrati där alla som hade rösträtt fick rösta direkt i frågor som rörde lag och rättvisa. Styrelseskicket omfattade inte bara själva Aten utan även delar av den attiska halvön. Det var dock inte alla invånare i staden och omgivningarna som deltog fullt ut i den demokratiska processen. Stor-Aten beräknas ha haft minst 250 000 invånare på 400-talet f.Kr. Bland dem fanns både slavar och personer av icke-atenskt ursprung.
Det första kravet för att få delta i den demokratiska processen var att kunna bevisa sitt medborgarskap. Män över 18 år behövde kunna visa att de inte var slavar och att deras föräldrar var födda i Aten. Kvinnor var uteslutna. Bara mellan 30 000 och 50 000 invånare hade rösträtt, och enligt forskarna uppgick deras andel aldrig till mer än 30 procent av stadsstatens befolkning.
Den atenska demokratin föregicks av andra styrelseskick som avlöste varandra under 300 år efter grundandet av stadsstaten omkring år 900 f.Kr. Det första statsskicket i Aten som nybildad polis var monarki.
I ett hundratal år styrdes stadsstaten av en kung och hans nära rådgivare. Välståndet ledde dock till monarkins fall. Besuttna adelsmän som gjort sig förmögenheter tack vare handeln ville också kunna påverka styret.
De började samlas på klippan Areopagen nära staden, och tog sitt namn från den. Areopagen utvecklades till ett organ med politiskt inflytande. De valde nio ämbetsmän, arkonter, som skulle styra stadsstaten i form av en oligarki. Arkonternas makt var inte absolut, utan deras beslut måste godkännas av Areopagen.
Ordet demokrati kommer från grekiska demos (folk) och kratos (makt), och kan översättas med folkstyre.
I mitten av 600-talet hade en tydlig klasstruktur vuxit fram. De styrande tillhörde den förmögna aristokratin och omfattade medlemmar av Areopagen. Så småningom började de lägre samhällsklasserna känna vrede över aristokratins fortsatta välstånd, som ofta upprätthålls på bekostnad av de mindre lyckligt lottade. Oroligheter utbröt, och i det samhälleliga kaoset trädde några självsäkra män fram och lovade att återställa ordningen. Dessa så kallade tyranner gjorde anspråk på makten – ofta med folkets stöd – på ett sätt som drastiskt bröt med tidigare traditioner där vägen till makten gått via rikedom eller släktskap.
SOLON SÅR FRÖN
594 f.Kr. utsågs Solon, en statsman, poet och arkont, till att styra Aten. Under ekonomiskt tuffa tider hade många atenare tvingats vända sig till aristokratin för att få hjälp. I utbyte mot lån tvingades de teckna in sin jord och även sätta sig själva och sina familjer som säkerhet. Allt som oftast ledde det till tunga skulder som inte kunde betalas. Jordbrukare och handelsmän blev på så sätt slavar åt mer förmögna. En ekonomisk kris hotade, i synnerhet som jordbrukarna förlorade sin mark och hela grunden för Atens välstånd riskerade att kollapsa.
Solon försökte rätta till balansen i en samhällsstruktur där förmögenhet betydde allt. Han utvecklade en konstitution där samhället delades in i fyra klasser utifrån ekonomisk ställning och där de tre översta kunde ha rollen som arkonter. Alla atenare fick rätt att överklaga rättsliga beslut inför en jury. På så sätt minskade de nio arkonternas makt till förmån för en större församling med bredare sammansättning. Solon satte sedan stopp för bruket att pantsätta sin frihet.
Innan Solon genomförde sina reformer hade areopagrådet, som bestod av före detta arkonter, själva valt nio nya arkonter varje år. Följden blev att endast aristokrater väldes in. Enligt Solons konstitution skulle alla medborgare rösta fram ett antal kandidater till befattningen som arkont. Bland dessa skulle sedan nio personer väljas ut genom lottning. Areopagen utsågs till lagens
Generaler i den atenska armén blev valda, istället för att som vissa andra befattningshavare utses via lottning.
väktare och ett råd bestående av
400 medborgare bildade en mer representativ församling. Solon behöll vissa drag av oligarkin men introducerade också några aspekter som pekade mot den demokrati som senare skulle införas i Aten.
I en era av tyranner stack Solon ut som ett undantag. Trots att han kom från en aristokratisk familj och förmodligen hade alla möjligheter att öka sitt eget inflytande, valde han att ta strid för de lägre klasserna. I en sista osjälvisk handling ålade
han atenarna att under tio års tid följa den konstitution han hade infört. Sedan lämnade staden och stadsstaten för en längre tid.
Ironiskt nog fick demokratiseringsvågen, som hade börjat i Aten i början av 500-talet f.Kr., ny kraft under tyrannen Peisistratos och sönerna Hippias och Hipparchos välde, som varade under en femtioårsperiod från 560 till 510 f.Kr. Peisistratos höll sig vid makten med hjälp av sina legoknektar, men lyckades ändå hålla sig väl med folket. Han utökade också befogenheterna för de styrande organ som inrättats av Solon. Han försvagade aristokratins ställning, uppmuntrade handel och jordbruk samt omfördelade en del av marken på den attiska halvön. Slutligen avsattes Hippias av Alkmeoniderna med assistans från en spartansk armé.
En kort strid om makten över Aten följde. Isagoras valdes till arkont 508 f.Kr., men hans rival Kleisthenes, medlem av Alkmeonidfamiljen, sökte stöd hos folket och vann många anhängare i de lägre klasserna. När Isagoras på nytt tillkallade armén från Sparta för att krossa Kleisthenes protesterade atenarna
våldsamt, och drev bort både Isagoras och den spartanska armén.
KLEISTHENES OCH BLOMNINGEN
Under det sista decenniet av 500-talet f.Kr. förfinades den atenska demokratin av Kleisthenes, som kom att betraktas som dess upphovsman.
Trots att hans styre bara varade i sex år, från
508 till 502 f.Kr., fick hans reformer ett enormt inflytande som skulle bestå under två århundraden.
Kleisthenes urholkade effektivt aristokratins makt och luckrade upp gränsen till övriga samhällsklasser genom reformer som gav atenarna ett nytt perspektiv på sig själva och på deras relation till stadsstaten samt en ny medvetenhet. Kleisthenes gjorde byn, deme, till det nya samhällets grundläggande politiska enhet. Istället för att se sig som individer kopplade till familjer började medarbetarna använda namn som knöt dem till deras hembyar. Betoningen av geografisk plats snarare än härstamning främjade en kultur som byggde på en atensk identitet snarare än på släktskap och hjälpte till att förhindra en ny tyrann från att försöka ta makten.
Varje deme administrerades av en demarch, vars ansvarsområden påminde om en borgmästares. I ansvaret ingick att dela in alla individer i tre grupper, eller trittyer: män över 18 år vars identitet var bekräftad och som därför var medborgare, medborgare som skulle ingå i rådet och medborgare som kunde delta i församlingen. För att ytterligare stärka atenarnas delaktighet i styret förändrade Kleisthenes den sociala strukturen genom att avskaffa det gamla stamsystemet och ersätta det med ett nytt ramverk. Trittyerna fördelades på tio nya fylen. Varje fyle bestod av tre trittyer – en från staden, en från kusten och en från den större stadsstaten. Fylena turades om att skicka 50 medborgare om året som skulle sitta med i ett nytt råd, vars deltagarantal ökats från 400 på Solons tid till 500.
Den nya strukturen samlade medborgare från alla områden i Aten. Fylena fick ett enormt inflytande i den demokratiska processen, och medborgarna engagerades ända ner på lokal nivå. Kliesthenes var förutseende nog att vidta åtgärder för att förhindra att processen med tiden skulle undergrävas av regional eller provinsiell politik.
Han slog fast att en medborgare som väl registrerats i en viss deme skulle fortsätta att tillhöra den oavsett om han senare flyttade till någon annan del av stadsstaten Aten. För att ge den nya politiska ordningen en air av legitimitet och historia gav Kleisthenes de tio fylena namn efter stadsstatens antika hjältar. De sades ha förmedlats från solguden Apollo genom oraklet i Delfi. De tio hjältarna var Pandion, Oineus, Leos, Kekrops, Hippothoon, Erechtheus, Antiochos, Akamas, Aigeus och Ajax. De odödliggjordes ytterligare och hedrades genom att deras statyer restes på agoran i Aten, i närheten av den plats där nya lagar och förkunnelser sattes upp.
STRUKTUR OCH STYRKA
Atens demokrati brukar beskrivas som en
Kvinnors rörlighet var kringskuren i Aten och de hölls ofta åtskilda från männen.
högljudd process full av konflikter och stridigheter i historieböckerna. Men den förändrade i grunden statens roll i människors liv och deras förmåga att själva påverka händelseutvecklingen. Även om många invånare i Aten var utestängda från den demokratiska processen var dess framväxt en av de mest omvälvande händelserna i västvärldens historia. Den reformerade struktur som infördes av Kleisthenes omkring 507 f. Kr. bevarade institutioner som instiftats av Solon nästan ett århundrade tidigare.
Kleisthenes kallade sitt system demokratia, eller folkstyre. I sin grundstruktur byggde systemet på tre pelare som skulle upprätthålla rättvisa, skipa rättvisa samt skriva och tolka lagarna.
Folkförsamlingen, ekklesia, var den främsta styrande makten i Aten. I början sammanträdde den bara tio gånger om året. Det utökades dock senare till 40 gånger, och extramöten kunde tillkomma. Mötena var öppna för alla medborgare i Aten och hölls i en teater på berget Pnyx strax väster om Atens stora Akropolis. Folkförsamlingen skrev nya lagar och ändrade de som redan var i kraft. Den diskuterade utrikespolitiska frågor, till exempel huruvida man skulle gå ut i krig eller inte, och höll offentliga tjänstemän ansvariga för sitt handlande.
Vuxna män med medborgarstatus såg det som sin skyldighet att delta i församlingens möten, men plikter gentemot armén, skördearbetet och andra sysslor gjorde att antalet deltagare oftast inte var fler än cirka 5 000. Ibland var det obligatoriskt att delta. Då drog slavar ett rödfärgat rep över agoran för att fösa in medborgarna till mötet. De som fick avslöjande röda fläckar på kläderna bötfälldes. I slutet av 400-talet f.Kr. fick deltagarna ersättning för tiden de lade ner. Endast de 6 000 som kom först fick betalt, och det röda repet fortsatte att användas – men nu för att stoppa dem som kom för sent.
Rådet som under Kleisthenes tid hade 500 deltagare kallades boule. De 50 män som valts ut från de tio fylena satt i rådet för en period på ett år. Rådet hade stora befogenheter och skulle bland annat bestämma över statens egendomar – från fartyg till boskap – och ta emot sändebud från andra stadsstater.
Rådet sammanträdde varje dag, och eftersom det ansvarade för stora delar av statens dagliga verksamhet i Aten var rådet förmodligen den institution som hade störst inflytande på människors liv. Rådets främsta funktion var att besluta vilka frågor som borde tas upp i folkförsamlingen. Det hade således ett enormt inflytande över det politiska livet i stadsstaten och den demokratiska processen.
Intressant nog utsågs rådets medlemmar genom lottning istället för genom röstning. Skälet var enkelt. Vid lottning var det bara turen som styrde. Ett val kunde däremot påverkas av exempelvis mutor och hemliga överenskommelser. Val skulle också kunna befästa en tjänstemannaklass och öka frestelsen att se till sin egen vinning. Även detta skulle lottningen skydda mot. Historiker har dock med viss bedrövelse noterat att en del medborgare och deras familjemedlemmar satt med i rådet mycket oftare än andra. Frågan är om de verkligen bara hade tur?
Atens domstolsväsen, dikasteria, hade en viktig roll
”Rådet hade stora befogenheter och bestämde bland annat över statens egendomar – från fartyg till boskap.”
Folkförsamlingen hade makten att bevilja det 500 man starka rådet särskilda befogenheter i en nödsituation.
i demokratin och var ett under av organisation. Varje dag samlades ett antal medborgare, allihop män över 30 år. Bland dem valdes 500 ut till jurymedlemmar. Folket tog upp fall direkt i domstolen. Det fanns ingen polis i stadsstaten som kunde gripa och åtala människor. Juryn hade därför en enorm makt i hanteringen av de fall som medborgarna lade fram under argumentation för och emot den anklagade.
I offentliga fall höll först ”anklagaren” ett anförande och därefter var det den svarandes tur. Anförandena fick pågå i högst tre timmar och tiden mättes med vattenklocka. Om ett ärende skulle hanteras privat var tiden som avsattes till anföranden betydligt kortare. Inget fall fick ta mer än en dag och jurymedlemmarna uttryckte högljutt sitt stöd eller tvivel. När båda sidor hade lagt fram sina åsikter hölls en kort diskussion bland jurymedlemmarna – ingen tid var avsatt för formella överläggningar – och man röstade i skuldfrågan.
Det fanns inga begränsningar av vilka typer av ärenden som kunde tas till domstol, vilket gjorde att vissa ibland valde domstolen som en arena för att hämnas på fiender eller hänga ut dem offentligt. Juryn skulle både ta ställning till anklagarens eller kärandens motiv och den svarandes skuld eller oskuld. Från cirka 462 f.Kr. började man betala jurymedlemmarna. Syftet var att göra det möjligt för alla medborgare att delta, inte bara för aristokratin eller andra förmögna som hade råd med ink om st bo rt fall et.
Vid ungefär samma tid inledde Efialtes ett framgångsrikt arbete med att ytterligare minska Areopagens inflytande. Han anklagade medlemmar av organet för dålig administration och lyckades dela upp dess befogenheter mellan folkförsamlingen, boulen och dikasterian. När Efialtes var färdig var Areopagen inte längre konstitutionens väktare, utan bara en domstol som avgjorde fall som rörde mord och religion.
DEMOKRATINS SKYMNING
Efialtes blev mördad 461 f.Kr., varpå hans rival Perikles kunde ta makten. Demokratin fortsatte att fungera, men Perikles inflytande blev så stort att han kom att betraktas som ”Atens första medborgare”. Hans styre är omdiskuterat. Vissa historiker menar att han främjade demokratin genom åtgärder som gynnade de lägre klasserna, medan andra anser att hans personliga makt och inflytande över staten bidrog till dess nedgång.
Atens demokratiska ideal stod sig genom utmaningarna under det peloponnesiska kriget och en kort återgång till oligarki 411 f.Kr. Förlusten mot Sparta 404 f.Kr. satte punkt för de 30 tyrannerna, en marionettregering som bara var vid makten ett år innan man återgick till demokrati. 338 f.Kr. vällde dock den makedonska armén med kung Filip II i spetsen in som en flodvåg, erövrade det mesta av Grekland och satte stopp för den atenska demokratins ädla experiment.
Trots att Atens demokrati blev ganska kortlivad överlevde idégodset. Det kunde senare påverka det romerska imperiet – och därigenom dagens demokratiska styrelseskick.
Medborgarna klandrade den demokratiska regeringen för det katastrofala härtåget mot Syrakusa 413 f.Kr.