Gladiatorerna

Romarnas superstjärnor fick kvinnohjärtan att banka och deras strider var ökända för att vara brutala och imponerande. Män, kvinnor och djur slogs för ära, frihet och en sista chans att överleva.

I över 500 år var gladiatorspelen bland de mest sedda och kända formerna av populärunderhållning. Män, kvinnor och djur kämpade inför en fullsatt arena där de ofta bara hade ett val göra: döda eller dödas.

De romerska gladiatorspelen uppstod under det tredje århundradet f.Kr. i Campania, Syditalien. De var först en del av en begravningsritual efter inspiration från etruskerna, med simulerade eller äkta strider som utspelades för att hedra minnet av den som begravdes. Föreställningen utvecklades snabbt och växte i både betydelse och storslagenhet med allt större festligheter. År

104 f.Kr. godkändes gladiatorkamper som offentliga spel – överdådiga månadslånga cirkuslekar som arrangerades för att fira militära segrar, kröningar och religiösa högtider. Traditionen fortsatte till kejsar

Honorius förbud år 404 e.Kr.

Allteftersom antalet arrangemang ökade startades egna gladiatorskolor där slavar, straffångar och förbrytare tvingades att slåss. Gladiatorskolorna drevs av en lanista, en agent som skulle skaffa fram potentiella gladiatorer, inlogera och träna dem i månader (och ibland i flera år). Skolan skulle hyra ut eller sälja gladiatorerna till allmänhet eller privata familjer. De adliga investerade ofta i gladiatorer och uppmuntrades göra det då det ansågs vara en acceptabel syssla för överklassen. Trots att det ansågs som anständigt för aristokratin att äga gladiatorer blev de ansvariga för gladiatorskolorna ansedda som lägre stående medlemmar av samhället – ofta refererade till som slavar.

Gladiatorträningen var komplex. De olika gladiatorerna blev inte bara tränade i att slåss med sköld och svärd, utan kategoriserades i olika gladiatortyper där var och en fick olika vapen, dräkter, rustningar, tillbehör och tekniker. Nedtecknade källor berättar att det fanns över 20 olika typer av gladiatorer, klassificerade från retiarius (kämpar med ett tungt fiskenät och treudd som vapen), via de cestus (som bar stridshandskar av metall), till dimachaerus. De sistnämnda var slagskämpar som använde två svärd. Se faktarutan Olika slags gladiatorer för flera andra typer.

Gladiatorerna grupperades först parvis efter klass, men de kunde också möta någon som kompletterade dem. Det gjordes för att öka underhållningen. Till exempel fick secutorer med sina släta hjälmar ofta möta retiarii, som använde nät. Retiarius fick kämpa hårt för att kunna fånga secutorer i nätet.

När gladiatorerna anlände till arenan sattes de i celler vid eller under arenan. Här kunde de förbereda sig inför den kommande striden,

"... var och en fick olika vapen, dräkter, rustningar, tillbehör och tekniker"

välja vapen (om de var så lyckosamma) eller få ett vapen tilldelat sig ur arsenalen. Därefter transporterades de via en gångväg eller hiss till arenagolvet.

Striderna varierade i komplexitet. Det fanns gladiator mot gladiator-strider som kunde sluta med döden för förloraren. Publiken eller kejsaren avgjorde om de skulle dö. Andra strider hölls mellan gladiatorer och farliga djur som lejon och tigrar. Det förekom också historiska gruppstrider där gladiatorerna angrep varandra som en del av en storslagen historisk föreställning.

Det var viktigt att gladiatorspelen inte bara involverade gladiatorer som slogs mot varandra. Många olika slags begivenheter firades och olika arrangemang hölls på arenan. Det var allt från djurjakt till musikaliska framträdanden, teaterföreställningar, regelrätta avrättningar och offentliga kungörelser. Kejsaren själv deltog också i striderna.

Vi ska nu se närmare på gladiatorernas kamp på liv och död. Vi kommer lyfta fram några nyckelpersoner, platser och processer som bidrog till att denna "lek" var den mest populära underhållningen under den romerska eran.