10 sätt på vilka antikens Grekland förändrade världen
De gamla grekerna levde i fler än tusen små stadsstater runt Medelhavet. Hemligheten bakom deras storhet låg i deras osedvanliga ambition och tävlingsanda.
Krigföring Ingen hade tidigare stridit som grekerna och ingen hade segrat som Alexander den store.
10
Grekerna brukar anses ha skapat ”den västerländska krigföringen” med fältslag som utkämpas på fasta platser tills den ena sidan besegrats. Det låter måhända som ett okontroversiellt upplägg, men under tidigare perioder och i andra delar av världen var striderna mer trevande och mindre blodiga, med större inslag av projektiler, manövrer och kraftuppvisningar. Trupperna var också mycket mer löst sammanhållna och soldaterna stred som individer, inte som en enhet. Även om grekerna använde kavalleri och lätt beväpnade soldater med spjut som angrep fienden på avstånd, utgjordes kärnan i deras krigföring av tungt beväpnade och bepansrade infanterisoldater som kämpade i närstrid till döden. Den modellen gjorde striderna hårdare och dödligare. När strategin hade visat sig utslagsgivande i internationell krigföring, framför allt mot perserna och deras enorma multinationella arméer, skulle ingenting någonsin bli sig likt igen.
Framgångarna var i hög grad beroende av hopliterna, fotsoldater som fick sitt namn efter sina sköldar. De bar harnesk, hjälm och benskydd i brons samt en stor rund sköld (”hoplon”) i trä eller läder med förstärkningar av brons. Som vapen bar de ett långt träspjut med spets av järn eller brons och ett kort svärd, i järn eller brons. Att bära rustningen och vapnen var fysiskt krävande för soldaterna och det krävde att de var i mycket god form.
Hopliterna hade också mycket god disciplin. De mötte fienden i täta, djupa led i den berömda falangformationen där varje man skyddade grannen till vänster med sin sköld och litade på att grannen till höger gjorde detsamma för honom. Formationen tenderade alltid att krypa åt höger eftersom alla soldater försökte maximera sitt eget skydd. En falang var normalt minst åtta man djup, vilket gjorde att hopliterna kunde utsätta motståndaren för ett enormt tryck.
Stridsmoral var helt avgörande. Hopliternas krigföring var psykologiskt nedbrytande eftersom den innebar helt nya fasor – man pressades både framifrån och bakifrån, och attackerades med spjut och svärd på nära håll. Om soldaterna i det främre ledet bröt sig loss och försökte fly var slaget nästan omedelbart förlorat. Den tunga utrustningen försvårade flykten och hela armén kunde dödas. För att hålla kämpaglöden uppe stärkte man sig med vin inför striden, med musik när man tågade mot fienden och med det skräckinjagande stridsropet ”eleleleu”.
Taktiken fulländades av de makedonska konungarna Filip II och hans son Alexander III – Alexander den store. Avancerad drillning, större taktisk flexibilitet, bättre utrustning – inklusive det nya, längre spjutet sarissa – och ökad användning av kavalleriet var några av de saker som gjorde att de kunde lägga Grekland under sig, hejda den persiska expansion som pågått under flera århundraden och i slutet av 300-talet f.Kr. till sist erövra orienten och förändra världen för alltid.
Arkitektur De gamla grekernas inflytande går att se i städer över hela jorden. Världen skulle inte se likadan ut utan dem.
I antikens Grekland byggdes några av de mest berömda byggnader som någonsin uppförts, inte minst byggnaderna på Akropolis i Aten. Den lilla befolkningen runt kusterna i östra Medelhavet byggde fem av antikens sju underverk. Bara det är en fantastisk prestation.
Men dessa enskilda byggnader, statyer, amfiteatrar och arenor är en ganska liten del av det arkitektoniska arv som de gamla grekerna lämnade till eftervärlden. Det riktigt betydelsefulla var deras inflytande: Grekerna lade grunden till den västerländska arkitekturen. Med inspiration från orienten skapade grekerna sin egen tydligt särpräglade arkitektur och uppfann flera nya typer, av offentliga byggnader bland dem amfiteatrar och arenor. De etablerade principerna för en fungerande arkitektonisk teori och praktik, och gjorde arkitekturen till både konst och vetenskap. Det var det förhållningssättet som, tillsammans med den distinkta estetiken, kom att få så stort inflytande.
Särskilt tydlig är den grekiska påverkan på romersk arkitektur, men det går inte att idag studera arkitektur utan att beakta arvet från grekerna. Och vi behöver bara se oss omkring för att se hur de gamla grekernas byggnadsstil förändrade vår värld.
Politik Tidigare var politik något som folk bara gjorde. Genom de gamla grekerna blev det även något man tänker på.
Ordet politik kommer av grekiskans politikos som betyder ”det som rör staten”. Demokrati, oligarki, monarki och tyranni är bara några av många andra politiska uttryck vi hämtat från grekerna. Antikens Grekland var förmodligen det första samhälle där man på allvar funderade över politiska frågor. Till skillnad från sina samtida analyserade de olika system. De tog inte bara för givet att deras eget sätt var det enda möjliga, även om de ofta tyckte att det var det bästa. Det är förmodligen det kritiska tänkandet som blivit deras viktigaste arv till eftervärlden, snarare än de dramatiska experimenten med demokrati (Aten) kontra extrem social kontroll (Sparta).
På 400-talet f.Kr. blev den grekiska världen alltmer splittrad. Utvecklingen kulminerade i det peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) där Aten och dess allierade stred mot Sparta och dess allierade. Lite förenklat kan man säga att atenarna var demokrater medan spartanerna föredrog oligarkin, ett styrelseskick med en styrande elit. På vissa sätt var kriget en vanlig maktkamp mellan två mäktiga stadsstater som båda ville ha herravälde över den grekiska världen, men samtidigt var det också det första ideologiska kriget. Striden stod inte bara mellan två stater, utan mellan två ideal. Sparta segrade och tvingade atenarna att avskaffa demokratin och istället införa oligarki. Den blev dock kortvarig och folkstyret återinfördes snart. Regelrätta monarkier var ovanligt i Grekland under antiken och förekom främst i angränsande stater som Makedonien. Framtiden tillhörde dock de makedonska kungarna, som Alexander den store – tills motsättningen mellan demokrati och totalitärt styre blossade upp igen flera tusen år senare och satte sin prägel på stora delar av 1900-talet.