Henrik VIII mot kyrkan
Henrik VIII förändrade religionen i England för alltid, driven av girighet, kärlek och en längtan efter makt.
En ökänd kvinnokarl och skicklig krigarkung som Henrik VIII var van att få som han ville. Han var skoningslös i sina hovintriger, utgjorde en imponerande figur och fruktades av många. Det fanns inget som kunde hindra honom från att bevara sin fars arv – inte ens, som det skulle visa sig, den största religionen i världen på den tiden.
Reformationen var en av de mest revolutionära händelserna som någonsin ägt rum i den engelska historien, och med ett enda svep avslutade Henrik VIII tusen år av påvligt styre, tvångsförflyttade tusentals religiösa personer och – så småningom – förde ut religionen till massorna för första gången. Men som med mycket annat i Henriks liv var det inte enkelt att åstadkomma, och viktiga frågor, som kungens skattkista och suveränitet, blandades ihop och gjorde Henriks brytning med Rom till en komplicerad process.
I slutet av 1500-talet hade monasticismen nästan helt försvunnit i andra europeiska stater, där många i stället tog till sig lutherdomen eller reformationen, och de som upprätthöll katolicismen var allt färre och närmade sig tron på ett helt annat sätt än tidigare. De här förändringarna uppstod ur ett allmänt missnöje med religionen i stort, som många såg som alltför slösaktig och välmående. Enbart klostren i 1500-talets England kontrollerade faktiskt runt två femtedelar av landets församlingar, ägde omkring en fjärdedel av landets jordrikedomar och såg inga problem med att spendera hälften av alla ecklesiastiska inkomster – som utgjorde en betydande summa.
Kungar och drottningar över hela Europa stod inför svåra ekonomiska utmaningar på grund av stigande kostnader, för arméer, krigsfartyg och fortifikationer var trots allt inte billigt. De flesta skulle förr eller senare plundra klostren på deras rikedomar, som av många sågs som överdådiga och onödiga. De protestantiska kungarna rättfärdigade det med att de hade gudomlig auktoritet, medan katolska kungar övertygade påvedömet om att de behövde intäkter. Henrik och hans försteminister Thomas Cromwell sökte förstås hela tiden efter sätt att omdirigera kyrkans inkomster
”Henrik trodde att hans första äktenskap hade blivit förbannat
av Gud.”
till kronans skattkista, men Englands brytning med Rom – och den tidens katolicism – inträffade inte på grund av en haltande ekonomi. Många menar att kärlek var den verkliga drivkraften bakom splittringen.
Katarina av Aragonien, som var Henrik VIII:s olycksaliga första hustru, var först gift med Henriks äldre bror Arthur. Efter att Arthur dött av svettsjukan år 1502 bestämdes det – i ett försök att slippa behöva betala tillbaka hennes hemgift – att hon skulle gifta sig med Henrik. Det är lite ironiskt att äktenskapet hängde på att påven skulle utfärda ett särskilt undantag, eftersom det enligt den kanoniska lagen var förbjudet för män att gifta sig med sin brors änka, men Katarina vittnade om att hennes äktenskap med Arthur aldrig fullbordats och därför var ogiltigt i kyrkans ögon. Äktenskapet mellan Henrik och Katarina ingicks i juni 1509, sju år efter prins Arthurs död och bara dagar efter att Henrik VIII tillträtt tronen.
Men 1527 hade paret varit gifta i 18 år och hade bara ett överlevande barn: Maria. Fem andra barn – tre av dem pojkar – hade fötts men bara överlevt i några dagar. Mellanrummen mellan varje födsel, ofta bara ett år, visar hur desperat behovet av en son och arvinge var, i synnerhet eftersom Henrik varit med om en ridolycka som nästan dödat honom. Han behövde en efterträdare och eftersom inga drottningar dittills tillåtits dög det inte med en dotter. Men vid 40 års ålder var Katarina för gammal för fler barn.
Henrik började tro att hans sonlösa äktenskap var ett straff från Gud för att han hade gift sig med sin döde brors fru. I Tredje Mosebok står: ”Om någon tar sin brors hustru till hustru, är det en vedervärdig handling … och de blir barnlösa.” Även om Henrik tekniskt sett inte var barnlös hade han inget intresse av sin enda överlevande dotter.
Vid det här laget var Henrik redan förälskad i Katarinas hovdam Anne Boleyn, men hans försök avvisades. 19-åringen sade till den store kungen att hon bara skulle ge upp sin jungfrudom för sin make. Henrik – en man som var van att få som han ville – blev förbluffad, men han var så besatt av henne att han konsulterade sina rådgivare om möjligheten till en skilsmässa från Katarina. Han resonerade att med Anne som sin hustru skulle han blidka Gud och få en arvinge till Tudordynastin – och förstås mätta sina personliga lustar. Skilsmässa var i stort sett okänt vid den här tiden så Henrik skickade sin främste rådgivare, kardinal Thomas Wolsey, för att tala med påve Clemens VII om en annullering av äktenskapet med hänvisning till att det stred mot kyrkans lagar, och att påven inte borde ha utfärdat ett undantag för äktenskapet från första början. Men dynamiken i mötet var komplicerad. Påven var vid den tidpunkten fånge hos Karl V, Katarina av Aragoniens systerson, och Wolsey ville gärna undvika onödiga spänningar eftersom han själv gärna ville bli påve en dag. Påve Clemens VII, som inte ville förolämpa någon av monarkerna, köpte sig tid genom att skicka en representant till England som skulle hålla förhör för att utvärdera bevisen och finna en lösning. Han hoppades att situationen under tiden skulle förändras, att Henrik kanske skulle ändra sig eller att Katarina skulle bli gravid, eller eventuellt dö.
Processen tog två år och under tiden blev Henrik allt mer frustrerad. Han bad Katarina att samarbeta, erbjöd henne flera hus att dra sig tillbaka till fram tills dess att frågan var löst. Han uppmuntrade henne även att flytta till ett kloster, vilket skulle göra det tillåtet för honom att gifta
”Henrik började tro att hans sonlösa äktenskap var ett straff från Gud för att han gift sig med sin döda brors fru.”
Efter att Henrik i hemlighet gift sig med Anne Boleyn behövde han snabbt garantera deras ofödda barns
legitimitet.
om sig. Men även efter att Henrik tagit ifrån Katarina Maria, hennes enda barn, stod hon fast vid att hon motsatte sig alla former av skilsmässa.
Stackars Katarina kunde inte veta att hennes vägran att acceptera en annullering och att hennes vädjan till Rom om påvens stöd skulle leda till att England skulle bryta sig loss från hennes älskade kyrka, och dagarna fram till sin död 1536 var hon uppslukad av oro för att de ”kätterier” och ”skandaler” som senare drabbade England var hennes fel.
Processen slutade så småningom utan en annullering. Henrik var rasande, beskyllde Wolsey för att han inte lyckats få det önskade resultatet och kallade honom till London för att besvara anklagelser om förräderi. Wolsey dog längs vägen, innan han fått möjlighet att möta kungens vrede.
Thomas Cromwell, advokat och den förste greven av Essex, tog snabbt över Wolseys plats. Cromwell var en av de starkaste och mäktigaste förespråkarna för reformationen och det var han som stod bakom de händelserna som så småningom skulle leda till Englands brytning med Rom. Det var dock Thomas Cranmer, på den tiden ärkebiskop av Canterbury, som var den förste som gav Henrik idén om total makt. Som kung i landet och som överhuvud över Engelska kyrkan skulle Henrik inte behöva stå till svars inför någon.
Kungen bad Europas universitet om råd. Det var förstås många inom de här institutionerna som var motståndare till skilsmässan, så det är ingen slump att kungens rådgivare valde de forskare som skulle fatta beslutet noggrant. Det är heller ingen slump att de som ställde sig på Henriks sida fick en betydande summa pengar. Den försiktiga ”hanteringen” av forskarna lönade sig, och universiteten i Cambridge och Oxford förklarade båda att det stred mot den gudomliga lagen om en man gifte sig med sin brors änka. Cranmer besökte sedan påven igen för att be om en annullering. Men än en gång – och trots forskarnas slutsats – fick de avslag. Istället utfärdade påven sedan ett brev där han beordrade
Henrik att separera från Anne och poängterade att Henrik inte var fri att gifta om sig, och om han gjorde det utan godkännande från Rom skulle de eventuella barn paret fick anses vara utomäktenskapliga.
Det här fick förstås bara Henriks redan ökända humör att flamma upp och i ilska utfärdade han en lag som begränsade de årspenningar som engelska kyrkor betalade till Rom till bara 5 procent av deras nettointäkter. Henrik vittnade personligen när lagen godkändes i underhuset och han bad alla som stödde lagen att sitta på den ena sidan av huset och dem som var emot den på den andra – en skrämseltaktik som inte bara gjorde att lagen godkändes utan diskussion, utan också att Henrik fick en tydlig bild av sina motståndare.
Men än en gång, inte heller det här fick önskad effekt på påven – som flera gånger fått höra av Karl V att han skulle bli mycket upprörd om en skilsmässa beviljades. Tillståndet blev allt mer pressande för Henrik, för tidigt år 1533 avslöjade Anne att hon var gravid. Henrik måste agera snabbt för att deras barn skulle bli legitimt, så paret gifte sig i en hemlig ceremoni i kungens privata kapell i Whitehall.
Clemens VII hamnade mitt emellan Henrik VIII och Karl V, så han sköt upp beslutet så länge
som möjligt.
Henrik förväntade sig motstånd mot äktenskapet, för Katarina av Aragonien var omtyckt av det engelska folket, så han införde en lag som begränsade rätten att överklaga till Rom. Det här gav Henrik kontroll över kyrkan och gjorde det olagligt för alla att överklaga till påven. Det innebar att Thomas Cranmer, som nyligen utsetts till ärkebiskop av Canterbury och som styrdes av Henrik, kunde bevilja den efterlängtade skilsmässan och ingen kunde överklaga till en högre makt (Rom) i protest.
Historiker debatterar huruvida Henrik egentligen hade tänkt låta allt gå så långt. Om skilsmässan hade beviljats från första början skulle de här lagarna aldrig ha behövts. Men Henrik var nu angelägen om att genomföra det och Tudorättens bevarande hängde på det.
Oturligt nog för Henrik födde Anne en flicka: Elisabet. Det här var både nedslående och genant. Henrik hade gjort allt för att skydda sitt ofödda barns status, men ännu en flicka innebar att ätten Tudor fortfarande var oskyddad. Hans förhållande med Anne blev lidande och än en gång fick Henrik för sig att Gud straffade honom.
Men han bar fortfarande på ett hopp om att få
Brytningen med Rom utgjorde ett farligt prejudikat för religionen i England i
fortsättningen.
sin efterlängtade son och arvinge, och fortsatte därför på sin inslagna linje. I december 1533 utfärdades en order om att påven inte längre hade mer att säga till om i England än vilken biskop som helst. Från och med nu skulle han bara kallas biskopen i Rom. För att vara säker på att hans underlydande erkände kungens överhöghet över påven beordrade Henrik alla församlingspräster att radera alla referenser till påven ur böneböckerna och låta församlingsmedlemmarna veta att kungen, och endast kungen, var kyrkans överhuvud.
”Alla som skrev eller uttalade kritik mot Henriks affärer med påven var skyldiga till förräderi.”
Det här stärktes av successionsförordningen som förklarade Henrik och Katarinas äktenskap som ogiltigt och stöttade Henriks äktenskap med Anne Boleyn. Lagen begränsade också arvsrätten till barnen i hans gamla äktenskap: prinsessan Maria Tudor var inte längre arvinge till tronen.
Supremiatakten – dödsstöten för Englands religiösa förhållande med Rom – godkändes 1534. Där förklarades England som suverän stat och kungen som både landets och kyrkans överhuvud. Lagen gav Henrik makt att undersöka, återställa, reformera, korrigera och rätta till alla fel samt
upplevda kätterier som en annan andlig auktoritet tidigare tagit hand om – påven.
Alla skatter som tidigare hade gått till Rom skulle nu betalas till kungen, som nu kunde bestämma trosuppfattningen i parlamentet och utse de män han ville ha på de viktigaste kyrkliga befattningarna. Godkännandet av lagen gav Henrik mer makt än någonsin och en förräderilag följde snart som sade att alla som skrev eller uttalade kritik mot Henriks affärer med påven var skyldig till förräderi och skulle få ett hårt straff. Praktiskt nog hade Karl V fullt upp på annat håll med att strida mot fransmännen och kunde därför inte ingripa.
Henrik kunde förstås inte låta döda alla som var emot honom, så han måste få flytten från
Henrik utropade sig till kyrkans överhuvud
och hotade sina motståndare med
döden.
Rom att se ut som en del av ett övergripande reformpaket. Hela processen genomfördes så långsamt att de flesta av medborgarna inte såg några problem med förändringen – kung Henrik hade ändå alltid setts som högsta hönset. De flesta tyckte dock inte om tanken på skilsmässa och sättet Katarina och Maria blev behandlade på. Men det ställdes emot allmänhetens uppfattning om kyrkan, som setts som överdrivet rik och girig, och påven som en utlänning som bara var intresserad av att höja skatterna. Så vid det här laget hade Henrik majoriteten på sin sida, som villigt svor den supremiated som han därefter krävde av alla sina underlydande. De som inte gjorde det – till exempel många munkar – greps och blev
offentligt hängda, dragna och fyrdelade, vilket uppenbarligen syftade till att ”uppmuntra” ett stöd bland motståndarna.
Trots de enorma förändringar av kyrkans styrning som genomförts var själva religionen i England vid det här laget oförändrad. Men utvecklingen skapade ett farligt prejudikat för Englands fortsättning. År 1536 hade Henrik tappat intresset för Anne – som inte hade kunnat ge honom någon son – och som därefter anklagades för högförräderi samt otrohet och avrättades.
Henrik gifte sig sedan med Jane Seymour och tack vare successionsförordningen kunde han effektivt stryka sina tidigare äktenskap ur registren och ge Elisabet samma status som
Mary: lady, inte prinsessa. Men allmänheten hade större bekymmer. I ett försök att stärka kungens skattkista ledde Cromwell upplösandet av klostren, där klostrens marker såldes och byggnaderna tömdes på allt av värde, inklusive blyet från taken. En ny lag år 1536 gjorde Engelska kyrkan mer protestantisk, där bara tre sakrament erkändes – dopet, boten och nattvarden. Andra sakrament, som äktenskapet och sista smörjelsen, sågs inte längre som heliga och även pilgrimsresor och uppvisning av reliker förbjöds. Men senare, år 1539, följde en annan lag som tog bort stora delar av det protestantiska fokuset och återinförde många katolska uppfattningar.
Det var en tumultartad tid för religionen i England, där kyrkobesökarna hade fullt upp med att hålla jämna steg med förändringarna – om de inte gjorde det kunde straffet bli hårt. Den här religionsutvecklingen fortsatte långt efter Henriks död, när Maria och Elisabet kämpade om makten, båda med sin religiösa övertygelse som de ville införa i hela landet.
Henriks motiv för att bryta med Rom handlade, i alla fall till en början, inte alls om religion, men den store kungen och hans humör, otålighet och lusta satte igång en process som skulle förändra religionen – och politiken – i England för alltid.
”Hela processen genomfördes så långsamt att de flesta av medborgarna inte såg några problem med förändringen.”